Mobbning i skolan

"Malmöskola krävs på rekordskadestånd" braskar rubrikerna i mitten av september.
Redan i de första TV-nyheterna kunde jag räkna ut att det måste röra sej om en invandrare. Så småningom fick grabben berätta själv framför kameran - på perfekt svenska. Som vanligt en genomtrevlig kille men med mörk hudfärg och svart, lite lockigt hår. Det brukar faktiskt inte vara något fel på mobbningsoffer, inte de som synts i massmedia i alla fall.
Jag minns att på 70-talet var det problem i Rosengård i Malmö och man arbetade med olika kvartersprojekt med stor framgång. Så småningom las verksamheten ner och som vi ser kvarstår problemen än i dag. Mobbning i skolan är naturligtvis äldre än så, men den har inte varit lika grym. I dag förstärks den dessutom av modern IT-teknik.

När jag gick i skolan på 50-talet var överbegåvade flickor det godkända mobbningsoffret. Det fick jag minsann känna på. Min mor var lärare i samma skola. Det räckte. Förmodligen beror det på en dold överenskommelse i vårt samhälle: att den överbegåvade flickan är det starkaste hotet mot den etablerade mannen. John Gray påpekar i sin bok MÄN ÄR FRÅN MARS... att när kvinnans makt blir större, känner sej mannen hotad. Vad kan vara mer hotande än en klarsynt liten flicka som spontant säjer det hon uppfattar?
En överbegåvad pojke är i sin ordning. Tänk på sagan om Kejsarens Nya Kläder, den lilla gossen som ropar på slutet: "Men han har ju inga kläder på sej!" Allas ögon öppnas! Hade det varit en flicka... nej, jag tänker inte tanken till slut. Hon hade förmodligen redan lärt sej att inte öppna munnen, i vilket fall som helst.

Varför är vuxenvärlden då så flat? Rektor och lärare i det aktuella fallet försöker släta över. I Sverige har vi ju en tradition att skylla övergreppen på offret och ursäkta förövaren. Jag tror att vi har ett mycket gammalt kulturmönster som ligger i botten: Den starkares rätt att trycka ner den svagare. Men varifrån kommer det?

I en storstad är det lättare att komma undan sina plågoandar, byta miljö, hitta grupper som man passar i. Däremot på landsbygden, särskilt i gammal jordbruksbygd är det betydligt svårare att slippa undan. Där är kravet på likriktning hårdare och på grund av liten omflyttning blir man beroende av omgivningens godtycke.
Det finns byar kring Siljan där det helt enkelt inte går att köpa ett hus, om man inte har släktingar på platsen. Företeelsen är inte begränsad till Dalarna. Inflyttade i Varberg t ex klagar över svårigheten att få kontakt med grannar, medan de som är infödda inte tycker att de har några problem. Samma sak gäller i Höör i Skåne, Tösse i Dalsland, Härnösandstrakten...

Det är som om det gamla förindustriella bondesamhället fortfarande lever kvar i dessa gamla jordbruksområden, där kvinnan är den mest förtryckta, men också alla som är försvagade på ett eller annat sätt. Ibland talar man om Jantelagen. Få vet att ett självmord är upprinnelsen till den.

Min mor var folkskollärare och hade många uppdrag för Stockholms Skoldirektion. Bl a arbetade hon med introduktion av norska och danska i undervisningen på högstadiet. Naturligtvis hade hon ofta besök av kollegor från de nordiska länderna.
I början av 60-talet skulle jag ta studenten. Under pluggandet till muntan - på den tiden var det ingalunda fråga om enbart champangefrukost - hade hon en lärare från Danmark på middag hemma hos oss. Plötsligt frågade han mej vad jag tyckte om Sandemose. Jag blev ett levande frågetecken: "Vem är det?" Upprörd vände han sej till min mor och frågade om det verkligen var möjligt, att blivande studenter i Sverige inte visste vem Aksel Sandemose var? Danmarks främsta författare! Som skrivit "En flykting korsar sitt spår", där Jantelagen fått sin dräpande formulering. Min mor slog ned blicken och svarade hult att så var det!
Sen fick jag berättelsen som Sandemose. Han och hans syster hade kommit över till Danmark under det tyska ockupationen av Norge. Hans syster hamnade i en by ute på danska landsbygden och blev helt isolerad där. Till slut stod hon inte ut längre utan tog sitt liv - inte ovanligt för mobbningsoffer...

Då satte sej Aksel ner och formulerade Jantelagen.
Det är i den man möter vuxenmobbningens villkor:
"Du ska inte tro att du är en av oss - du ska inte tro att du kan lära oss något - du ska inte tro att du kan bli en av oss - du ska inte tro att du kan skratta åt oss" osv. Jag tänker på Karlfeldts dikt "När skönheten kom till byn". Han tog själv sin hustru från Stockholm med upp till Dalarna, det landskap där han vuxit upp. Han måtte ha vetat hur hon fick det i byn...
I Siljansbygden blir en inflyttad/ingift kvinna aldrig accepterad på vissa orter. Man hälsar bara på hennes man, om de båda är ute och går. Hon får inga väninnor och att stanna på sin ålders höst är inte att tänka på, för man får ingen hjälp med de hushållssysslor man behöver utförda. "Nej, sånt sköter man själv här", svarar kommunen. Det är yngre kvinnliga släktingar som gör det arbetet - som inte är något arbete. Det är tabu!
På andra håll kallas det här kvinnoförtryck. Men hur bemöts de här frågorna i politiken och massmedia? Med förakt och förlöljligande. Se på Gudrun Schyman och Fi.

Mobbningen är godkänd i vårt samhälle. Den är en effektiv metod att skrämma till likriktning. Det är offrets fel att det blir mobbat. Allom till varnagel. Då blir det lättare att styra flertalet.
Är det verkligen det här samhället vi vill ha?

Skärpning av barnporrlagen

Regeringen vill skärpa barnporrlagen med en tydlig 18-årsgräns och kriminalisering av systematiskt barnporrtittande. Utredare Riberdahl har lagt fram några bestickande argument:
"Fysisk och psykologisk mognad hänger inte ihop. En fullt utvecklad 15-åring är inte mer mentalt mogen än vilken annan 15-åring som helst."

Däri har hon helt rätt och ansluter sej till Anna Wahlgrens synpunkter i BARNABOKEN. Flickor i nedre tonåren ska vara påklädda när de är ute bland vanligt folk eller har besök i hemmet. Just av den anledningen. De är fortfarande för unga för att kunna ta självständigt ansvar i en intim relation. I Amerika har man haft panelprogram, där mammor fått hjälp med sina tonåriga döttrar att 'klä på sej'. Hur ställer sej modeindustrin till detta?

Riberdahl påpekar vidare att tittandet på betalsidor på Internet är straffvärt genom att:
"De bidrar till att industrin vidmakthålls, det kommer in pengar, kunderna vill ha fler och grövre bilder, nya bilder produceras. Därför bör det bli kriminellt att skaffa sig tillgång till sådana bilder."
Så fungerar nämligen Marknadskrafterna! Om det var någon som inte visste det...

Är det möjligt att en ändring av barnporrlagen är inom räckhåll?
När tryck- och yttrandefriheten är nära att tangeras brukar 'Vän av Ordning' (läs: gubbarna i HD + den Fria Marknadens Toppar) skria högt och ta till sina djupaste brösttoner. Yttrande- och tryckfriheten är HELIG.

Varför? Enbart för att undvika en polisstat - eller för att omöjliggöra sociala samhällsreformer?
För att hålla Kvinnan På Plats?

Kvinnor är förbrukningsvara - helt enkelt. De ska passa upp och behaga. Så har det varit i alla tider! Åtminstone sen fem tusen år tillbaka noga räknat, då patriarkatet gjorde sitt intåg i områdena kring Medelhavet med sina boskapshjordar och årder att plöja jorden med. Då krossades det matriarkat som odlade jorden med hackor och höll mindre husdjur som gris, får och get. Överallt på jorden där hackjordbruk fortfarande brukas råder matriarkat i en eller annan form. Bronsålderns patriarker placerade kvinnans värde under nötboskapen.

Varje gång man har försökt stävja porrindustrin i form av pornografiskt tryckt material, har Vän av Ordning åberopat tryckfriheten. Hur kommer det att gå nu? Argumenten är väl vässade den här gången: "Fri tillgång till barnporr försvårar eller omintetgör behandling av dömda pedofiler."

Tänkvärt... Vill tongivande män att deras 'bröder' med snedvriden läggning (som kanske t o m intresserar sej för små pojkar!) ska kunna återföras till 'den rätta vägen'? Eller ska man rycka på axlarna? Vågar man som far stå upp för sina barns (söners) beskydd och acceptera en inskränkning i den så okränkbara yttrande- och tryckfriheten? Det ska bli intressant att se!

Om så sker - kommer det att vara första steget till inskränkningen av porrtidningar och -filmer också och därmed till kvinnans upprättelse som fullgången mänsklig varelse?
Det är nog bäst att 'Herrklubben/Patriarkerna' i centrala Stockholm, som Peter Rost avslöjade i sitt sommarprat 30 juli, tar några extra arbetsluncher för en övergripande policy i frågan.

Tjernobyleffekten

En studie har gjorts av Columbiauniversitetet och Stockholms universitet av effekten på svenska barn av det radioaktiva nedfallet från Tjernobylolyckan 1986: "Efter en statistisk analys av en halv miljon svenska barn hävdar man att det radioaktiva nedfallet i Sverige - - har försämrat studieresultatet för de barn som då låg i mammas mage." (TT)
Statens strålskyddsinstitut ska granska resultaten men tvivlar på deras riktighet.

Ack ja!
När jag läste vid Stockholms universitet fick jag bl a lära mej vikten av att ställa rätt frågor. Hur vore det om man tog kontakt med någon institution för hjärnforskning?
Svaret kan ligga mycket närmare än man tror - rent bokstavligen.

Så vitt jag vet kan plötsliga adrenalinchocker under den del av graviditeten då hjärnan anläggs, åstadkomma mutationer som kan leda till ord- respektive sifferblindhet. Både jag och min bror drabbades av detta. Vi är båda födda under kriget. För min del har jag lyckats träna bort ordblindheten till stor del, medan min sifferblindhet tyvärr inte går att göra något åt. Min bror slapp sifferblindheten men har desto större problem med språket, vilket inte hindrat honom i hans yrkeskarriär.
Under kriget levde våra föräldrar i ängslan över en tysk ockupation av Sverige. De trupprörelser som gjordes utanför landets gränser måste ofta ha väckt oro. Inte undra på att många ordblinda barn föddes under den här tiden (dessutom blev vi ju så många).

Jag hejar på Strålskyddsinstitutet och hoppas de håller fast vid sina tvivel!

Tonårskulturen

I början av sommaren tittade jag på en repris av "Världens modernaste land" med dialektforskaren Fredrik Lindström (repris 8 juli SVT 1). Han satt och språkade med sina jämnåriga kollegor från den akademiska världen, Peter Englund och Katerina Janouch. Jag vet inte om en samlevnadsexpert har akademisk utbildning, men jag utgår från det.

De diskuterade tonårskulturen och kunde konstatera, att före kriget fanns ingen ungdomskultur. Först efteråt har den dykt upp. Jag tror inte de kom fram till hur eller varför, bara 'att'. Möjligen att den kom från Amerika... Men hur skulle de kunna ana ursprunget? De var ju jämnåriga alla tre! Inte hade de kallat in någon äldre, någon som var född under kriget t ex för att delta i diskussionen.

Min storasyster föddes före kriget. Jag minns att hon hade ingen aning om vad "tonåring" var för något, hur man skulle känna sej eller vad man skulle göra då. Nej, tacka för det! Före kriget fanns det tillräckligt många vuxna för att ta hand om alla barn och integrera dem i vuxenvärlden omgående.
När jag och min generation gjorde entré, blev vi ju så många. Vi sprängde alla rum i skolan, bokstavligen. När jag började första klass, fick vi gå i tegelhuset som var den gamla skolan. I andra klass hade det byggts en liten träbarack vid sidan om där vi fick gå.
Jag glömmer aldrig i realskolan, när en ung lärarinna kom in i det överfulla klassrummet (vi var 42 elever just då i början av höstterminen), ryggade förskräckt och utbrast: "Så många ni är! Ska ni vara så här många?"
Hos skolläkaren var det samma sak. Han svettades och suckade: "Tar det aldrig slut!?" - "Nej", svarade skolsyster hult, "de är ovanligt många i år." Jag stod bredvid och hörde alltihop. Var vi säckar med potatis - eller vad då?

Alla vuxna beskärmade sej över hur många vi var och sen fick vi klara oss själva! Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med vuxna för att ta hand om oss och skola in oss i samhället. Vi blev hänvisade till varandra och oss själva och ur detta växte tonårskulturen fram. Hormondansen gick runt i kroppen och ställde ALLT på huvudet! Någon hjälp eller avledning från vuxenvärlden fick vi INTE.
När jag kommit upp i övre tonåren och hormonerna lugnat ner sej, minns jag att jag en dag lyssnade till en grupp 15-åringar i livlig ordväxling - och kunde knappt förstå vad de pratade om! Jag fattade inte ens orden de använde (slanguttryck förändras ju snabbt). Då insåg jag att jag hade lämnat tonåren - med en viss saknad. Men "so what!" - det var ju bara skönt att äntligen få slippa tornadon av motstridiga känslor och plötsliga gråtanfall. Nu kunde jag äntligen se framåt!

Hur kunde vi då bli så många?
Man vet faktiskt (om någon orkar leta i arkiven) att ett land som nyligen varit i krig alltid får en babyboom strax efter. Det har tolkats som en funktion hos mänskligheten att ersätta de individer som fallit på slagfältet. Dessutom brukade antalet gossebarn öka samtidigt.
Vid det senaste stora krigstillfället var hela världsdelar inblandade, t o m USA. Den uppochner-vända befolkningspyramiden ("det växande köttberget") som vi har i vårt land är ingalunda unik för Sverige. Den gäller för hela Europa - och USA med.

Vilka psykiska faktorer var det då som spelade in?
Ja, hela Europa var ju mörklagt. Det var stridsflyg som bombade från luften. Man visste inte vilka som kunde drabbas. I sin förtvivlan och ångest inför framtiden är det självklart att man då vänder sej till sin livskamrat och söker tröst där - och gör barn helt enkelt. Vad skulle man annars 'berusa sej' med? Allt var ju mörklagt och det rådde utegångsförbud! Även i Sverige.
Sex är ojämförligt den sysselsättning som effektivast löser upp inre spänningar, framför allt ångest. Konstigare än så är det inte. Gör man det dessutom ofta, blir det fler pojkar. Y-spermier simmar snabbare än x-dito, som i sin tur lever längre och kan ta sej fram till ägget, efter att y-spermierna dött. Det är därför man ska vänta med samlag till efter ägglossningen, om man vill ha en pojke. Tvärt om ifall man vill ha en flicka, några dagar före ägglossningen, så y-spermierna hinner dö (O hemska tanke!). Beräknad avhållsamhet således. Jag vill minnas att kungaparet tillämpade den metoden, när prins Philip skulle komma till världen.

Det är möjligt att just denna funktion hänger ihop med svårt tryck på befolkningsgrupper under den långa period människan funnits. Svåra naturkatastrofer t ex eller långa torrperioder, då framför allt barn har dött. Ångesten inför framtiden är en stark drivkraft. Kanske ligger detta beteende i våra gener och 'poppar upp' vid svår stress?

Men inte ens statsvetare har kläm på hur riktigt stora årskullar förändrar ett samhälle! Det tycker jag är mest oroande. En oförlåtlig svaghet inom forskningen! Tänk, när vi från krigsgenerationen nu går ut i pensionärslivet. Vi är minsann inte vana att "stanna där vi blivit ställda". Ånej! Dessutom är vi högutbildade. När CSN-pengarna kom i början på 60-talet tog vi chansen att plugga! Så till den grad att tio år senare kom "akademikerexplosionen", men den tar jag upp en annan gång.
Vi kommer definitivt att skapa en ny pensionärskultur. Är man född pionjär har man vanan inne. Det är lite för tidigt att säja något än, men om 20 år... Då VET vi!

Spegelneuroner och kroppsspråk

Det blev inte som jag tänkt.

Jag skulle lyssna till professor Ingvar Lundberg på P1:s "Sommar" i dag. Han hade lovat berätta om sin forskning i psykologi: "Mitt program kommer mer att vara som en föreläsning än en berättelse om mig och mitt liv. Jag vill ta tillfället i akt och berätta om det jag kan..."
WOW, tänkte jag.

Men det blev ännu en uppvisning av mannens slutna värld.
Det började med det vanliga: Barnet - han. Den visan kan man redan.
Inledningen innehöll några godbitar om språkets utveckling, men alltför snart hemföll han åt barndomsminnena och det var definitivt inte någon föreläsning, även om det var underhållande.

Liksom jag har han legat på Epidemin vid Roslagstull (Stockholm), men 7 år före mej. Antagligen var de inte så många, eftersom han avslöjade att de haft rätt kul på sjukhuset. Så var det inte för oss som fick sharlakansfeber 1950. Jag skulle precis börja andra klass. Förmodligen höll vi på att spränga sjukhuset den gången, eftersom någon inom sjukhusledningen (förmodar jag) kom på den lysande idén, att de blivande sjuksköterskorna kunde få träna att ta sänkan på oss barn.

På den tiden arbetade man 6 dar i veckan. Sänkan togs två gånger om dan - med självrinnande sprutor och kanyler grova som stoppnålar (om nu någon vet hur en sån ser ut i dag - ingen stoppar väl hålen på sina sockor? Man köper nytt i stället). På lördagarna blev det bara en gång, eftersom man slutade tidigt och söndagar var folk lediga. Guskelov.
Jag som bara gått första klass och haft ett långt sommarlov efter det kunde förstås inte veckans dagar. Hur intensivt önskade jag inte att det skulle vara en sån dag då sänkan bara togs en gång!
Att få slippa helt var ju inte att tänka på.

Naturligtvis fanns det en kandidat som INTE KUNDE sticka och henne gick det historier om!
Med bävan önskade man hett och innerligt att man skulle slippa henne, men icke. Det gick precis som flickan i sängen bredvid hade sagt: först stack hon en gång och det kom lite lite blod, sen fick hon sticka en gång till och då kom ingenting. Handledaren suckade lätt och sa: "Då får vi väl ta den andra armen." Sagt och gjort. Inget hände där heller.
Då suckade handledaren igen och sa: "Ja, då får du väl sticka in i första hålet då, för där kom ju i alla fall lite grann." HUR VAR DEN MÄNNISKAN FUNTAD? TOTALT KÄNSLOKALL? HELT SMÄRTBLOCKERAD? I dag vet man ju att det är ett problem för läkare och sjukpersonal, att de blir avtrubbade för patienters smärtupplevelser. Det har man ju också varit med om - som vuxen. Men att behandla barn på det sättet?
I dag är min kanylfobi helt utvecklad och finns inskriven i patientjournalen.
Numera får man heller inte sticka i ett barn utan att lägga smärtlindrande salva först, eftersom chockverkan kan prägla just den smärtnerven med för hög signal för resten av livet.

Lundberg uppehöll sej en kort stund vid sin specialitet spegelneuronen i början av programmet: att en nervcell skickar samma impulser till hjärnan hos den som utför en handling som hos den som observerar samma handling och menade, att detta var grundförutsättningen för vår inlevelseförmåga, att kunna sätta oss in i hur andra upplever en situation. Det gällde i varje fall inte den sköterska som var handledare i att ta sänkan på oss småbarn. Men hon var kanske yrkesskadad som sagt.

Nej, jag tror det behövs något mer. Enbart spegelneuroner räcker inte. Karlar är dåliga på empati, det vet väl alla! Nej, det är något som saknas i kroppsspråket hos män. Vi är ju olika trots allt.

Vi är alla födda med ett kroppsspråk, minspel, rörelser som går tillbaka på hur våra kroppar är uppbyggda. Men det finns en fundamental anatomisk skillnad mellan kvinna och man:
kvinnan kan öppna sej för att ta emot mannen. Det kan mannen aldrig göra, inte fysiskt.
Jag vill med fullt allvar påstå, att denna fysiska förmåga att öppna sej för en annan människa är grundvalen för förmågan att ta till sej omgivningen, att leva sej in i en annan individs känslor, att förstå och till sist att kunna förlåta!
Visst behövs spegelneuronerna också. Annars stod väl sej männen slätt! Man får vara tacksam för det lilla som finns...

Massmedias attityd

Vem, bland redaktörer och programledare i massmedia, lyssnar på en äldre kvinnas livsvisdom? Man kan mejla hur mycket som helst till tidningar och svt.se.
Varför låta sej silas bort genom massmedias sållande filter? Nej, hellre då vända sej till allmänheten direkt genom Internets fantastiska möjligheter.

Vi äldre kvinnor som inte bara har yrkeslivets och vardagens erfarenheter utan också fostrat barn och - ännu viktigare - deras fäder! Vår livserfarenhet är värd det 3-dubbla mot gubbarnas!
Vi som dessutom föddes under kriget, vi som blev så många att vi sprängde alla rum, vi som fortfarande får vara pionjärer i varje åldersklass vi uppnår: "Vi har så många handlingar/ansökningar just nu så vi hinner inte..." - "Det växande köttberget!" Tro inte att vi kommer att stanna där vi blir placerade, som alla pensionärer före oss - de som föddes före kriget - för det har vi aldrig gjort!
Inte vi tidiga 40-talister.

Det är i kraft av att vara MÅNGA som man förändrar ett samhälle!
Inte på grund av särskild begåvning eller djupt tänkta tankar.
Det är KVANTITET som gäller i samhällsbyggandet. Se på socialdemokraterna!

Jag bloggar inte varje dag. Bara när jag har något att säja.
Välkommen hit till mej!