Spegelneuroner och kroppsspråk

Det blev inte som jag tänkt.

Jag skulle lyssna till professor Ingvar Lundberg på P1:s "Sommar" i dag. Han hade lovat berätta om sin forskning i psykologi: "Mitt program kommer mer att vara som en föreläsning än en berättelse om mig och mitt liv. Jag vill ta tillfället i akt och berätta om det jag kan..."
WOW, tänkte jag.

Men det blev ännu en uppvisning av mannens slutna värld.
Det började med det vanliga: Barnet - han. Den visan kan man redan.
Inledningen innehöll några godbitar om språkets utveckling, men alltför snart hemföll han åt barndomsminnena och det var definitivt inte någon föreläsning, även om det var underhållande.

Liksom jag har han legat på Epidemin vid Roslagstull (Stockholm), men 7 år före mej. Antagligen var de inte så många, eftersom han avslöjade att de haft rätt kul på sjukhuset. Så var det inte för oss som fick sharlakansfeber 1950. Jag skulle precis börja andra klass. Förmodligen höll vi på att spränga sjukhuset den gången, eftersom någon inom sjukhusledningen (förmodar jag) kom på den lysande idén, att de blivande sjuksköterskorna kunde få träna att ta sänkan på oss barn.

På den tiden arbetade man 6 dar i veckan. Sänkan togs två gånger om dan - med självrinnande sprutor och kanyler grova som stoppnålar (om nu någon vet hur en sån ser ut i dag - ingen stoppar väl hålen på sina sockor? Man köper nytt i stället). På lördagarna blev det bara en gång, eftersom man slutade tidigt och söndagar var folk lediga. Guskelov.
Jag som bara gått första klass och haft ett långt sommarlov efter det kunde förstås inte veckans dagar. Hur intensivt önskade jag inte att det skulle vara en sån dag då sänkan bara togs en gång!
Att få slippa helt var ju inte att tänka på.

Naturligtvis fanns det en kandidat som INTE KUNDE sticka och henne gick det historier om!
Med bävan önskade man hett och innerligt att man skulle slippa henne, men icke. Det gick precis som flickan i sängen bredvid hade sagt: först stack hon en gång och det kom lite lite blod, sen fick hon sticka en gång till och då kom ingenting. Handledaren suckade lätt och sa: "Då får vi väl ta den andra armen." Sagt och gjort. Inget hände där heller.
Då suckade handledaren igen och sa: "Ja, då får du väl sticka in i första hålet då, för där kom ju i alla fall lite grann." HUR VAR DEN MÄNNISKAN FUNTAD? TOTALT KÄNSLOKALL? HELT SMÄRTBLOCKERAD? I dag vet man ju att det är ett problem för läkare och sjukpersonal, att de blir avtrubbade för patienters smärtupplevelser. Det har man ju också varit med om - som vuxen. Men att behandla barn på det sättet?
I dag är min kanylfobi helt utvecklad och finns inskriven i patientjournalen.
Numera får man heller inte sticka i ett barn utan att lägga smärtlindrande salva först, eftersom chockverkan kan prägla just den smärtnerven med för hög signal för resten av livet.

Lundberg uppehöll sej en kort stund vid sin specialitet spegelneuronen i början av programmet: att en nervcell skickar samma impulser till hjärnan hos den som utför en handling som hos den som observerar samma handling och menade, att detta var grundförutsättningen för vår inlevelseförmåga, att kunna sätta oss in i hur andra upplever en situation. Det gällde i varje fall inte den sköterska som var handledare i att ta sänkan på oss småbarn. Men hon var kanske yrkesskadad som sagt.

Nej, jag tror det behövs något mer. Enbart spegelneuroner räcker inte. Karlar är dåliga på empati, det vet väl alla! Nej, det är något som saknas i kroppsspråket hos män. Vi är ju olika trots allt.

Vi är alla födda med ett kroppsspråk, minspel, rörelser som går tillbaka på hur våra kroppar är uppbyggda. Men det finns en fundamental anatomisk skillnad mellan kvinna och man:
kvinnan kan öppna sej för att ta emot mannen. Det kan mannen aldrig göra, inte fysiskt.
Jag vill med fullt allvar påstå, att denna fysiska förmåga att öppna sej för en annan människa är grundvalen för förmågan att ta till sej omgivningen, att leva sej in i en annan individs känslor, att förstå och till sist att kunna förlåta!
Visst behövs spegelneuronerna också. Annars stod väl sej männen slätt! Man får vara tacksam för det lilla som finns...