Tonårskulturen

I början av sommaren tittade jag på en repris av "Världens modernaste land" med dialektforskaren Fredrik Lindström (repris 8 juli SVT 1). Han satt och språkade med sina jämnåriga kollegor från den akademiska världen, Peter Englund och Katerina Janouch. Jag vet inte om en samlevnadsexpert har akademisk utbildning, men jag utgår från det.

De diskuterade tonårskulturen och kunde konstatera, att före kriget fanns ingen ungdomskultur. Först efteråt har den dykt upp. Jag tror inte de kom fram till hur eller varför, bara 'att'. Möjligen att den kom från Amerika... Men hur skulle de kunna ana ursprunget? De var ju jämnåriga alla tre! Inte hade de kallat in någon äldre, någon som var född under kriget t ex för att delta i diskussionen.

Min storasyster föddes före kriget. Jag minns att hon hade ingen aning om vad "tonåring" var för något, hur man skulle känna sej eller vad man skulle göra då. Nej, tacka för det! Före kriget fanns det tillräckligt många vuxna för att ta hand om alla barn och integrera dem i vuxenvärlden omgående.
När jag och min generation gjorde entré, blev vi ju så många. Vi sprängde alla rum i skolan, bokstavligen. När jag började första klass, fick vi gå i tegelhuset som var den gamla skolan. I andra klass hade det byggts en liten träbarack vid sidan om där vi fick gå.
Jag glömmer aldrig i realskolan, när en ung lärarinna kom in i det överfulla klassrummet (vi var 42 elever just då i början av höstterminen), ryggade förskräckt och utbrast: "Så många ni är! Ska ni vara så här många?"
Hos skolläkaren var det samma sak. Han svettades och suckade: "Tar det aldrig slut!?" - "Nej", svarade skolsyster hult, "de är ovanligt många i år." Jag stod bredvid och hörde alltihop. Var vi säckar med potatis - eller vad då?

Alla vuxna beskärmade sej över hur många vi var och sen fick vi klara oss själva! Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med vuxna för att ta hand om oss och skola in oss i samhället. Vi blev hänvisade till varandra och oss själva och ur detta växte tonårskulturen fram. Hormondansen gick runt i kroppen och ställde ALLT på huvudet! Någon hjälp eller avledning från vuxenvärlden fick vi INTE.
När jag kommit upp i övre tonåren och hormonerna lugnat ner sej, minns jag att jag en dag lyssnade till en grupp 15-åringar i livlig ordväxling - och kunde knappt förstå vad de pratade om! Jag fattade inte ens orden de använde (slanguttryck förändras ju snabbt). Då insåg jag att jag hade lämnat tonåren - med en viss saknad. Men "so what!" - det var ju bara skönt att äntligen få slippa tornadon av motstridiga känslor och plötsliga gråtanfall. Nu kunde jag äntligen se framåt!

Hur kunde vi då bli så många?
Man vet faktiskt (om någon orkar leta i arkiven) att ett land som nyligen varit i krig alltid får en babyboom strax efter. Det har tolkats som en funktion hos mänskligheten att ersätta de individer som fallit på slagfältet. Dessutom brukade antalet gossebarn öka samtidigt.
Vid det senaste stora krigstillfället var hela världsdelar inblandade, t o m USA. Den uppochner-vända befolkningspyramiden ("det växande köttberget") som vi har i vårt land är ingalunda unik för Sverige. Den gäller för hela Europa - och USA med.

Vilka psykiska faktorer var det då som spelade in?
Ja, hela Europa var ju mörklagt. Det var stridsflyg som bombade från luften. Man visste inte vilka som kunde drabbas. I sin förtvivlan och ångest inför framtiden är det självklart att man då vänder sej till sin livskamrat och söker tröst där - och gör barn helt enkelt. Vad skulle man annars 'berusa sej' med? Allt var ju mörklagt och det rådde utegångsförbud! Även i Sverige.
Sex är ojämförligt den sysselsättning som effektivast löser upp inre spänningar, framför allt ångest. Konstigare än så är det inte. Gör man det dessutom ofta, blir det fler pojkar. Y-spermier simmar snabbare än x-dito, som i sin tur lever längre och kan ta sej fram till ägget, efter att y-spermierna dött. Det är därför man ska vänta med samlag till efter ägglossningen, om man vill ha en pojke. Tvärt om ifall man vill ha en flicka, några dagar före ägglossningen, så y-spermierna hinner dö (O hemska tanke!). Beräknad avhållsamhet således. Jag vill minnas att kungaparet tillämpade den metoden, när prins Philip skulle komma till världen.

Det är möjligt att just denna funktion hänger ihop med svårt tryck på befolkningsgrupper under den långa period människan funnits. Svåra naturkatastrofer t ex eller långa torrperioder, då framför allt barn har dött. Ångesten inför framtiden är en stark drivkraft. Kanske ligger detta beteende i våra gener och 'poppar upp' vid svår stress?

Men inte ens statsvetare har kläm på hur riktigt stora årskullar förändrar ett samhälle! Det tycker jag är mest oroande. En oförlåtlig svaghet inom forskningen! Tänk, när vi från krigsgenerationen nu går ut i pensionärslivet. Vi är minsann inte vana att "stanna där vi blivit ställda". Ånej! Dessutom är vi högutbildade. När CSN-pengarna kom i början på 60-talet tog vi chansen att plugga! Så till den grad att tio år senare kom "akademikerexplosionen", men den tar jag upp en annan gång.
Vi kommer definitivt att skapa en ny pensionärskultur. Är man född pionjär har man vanan inne. Det är lite för tidigt att säja något än, men om 20 år... Då VET vi!