Mobbning i skolan

"Malmöskola krävs på rekordskadestånd" braskar rubrikerna i mitten av september.
Redan i de första TV-nyheterna kunde jag räkna ut att det måste röra sej om en invandrare. Så småningom fick grabben berätta själv framför kameran - på perfekt svenska. Som vanligt en genomtrevlig kille men med mörk hudfärg och svart, lite lockigt hår. Det brukar faktiskt inte vara något fel på mobbningsoffer, inte de som synts i massmedia i alla fall.
Jag minns att på 70-talet var det problem i Rosengård i Malmö och man arbetade med olika kvartersprojekt med stor framgång. Så småningom las verksamheten ner och som vi ser kvarstår problemen än i dag. Mobbning i skolan är naturligtvis äldre än så, men den har inte varit lika grym. I dag förstärks den dessutom av modern IT-teknik.

När jag gick i skolan på 50-talet var överbegåvade flickor det godkända mobbningsoffret. Det fick jag minsann känna på. Min mor var lärare i samma skola. Det räckte. Förmodligen beror det på en dold överenskommelse i vårt samhälle: att den överbegåvade flickan är det starkaste hotet mot den etablerade mannen. John Gray påpekar i sin bok MÄN ÄR FRÅN MARS... att när kvinnans makt blir större, känner sej mannen hotad. Vad kan vara mer hotande än en klarsynt liten flicka som spontant säjer det hon uppfattar?
En överbegåvad pojke är i sin ordning. Tänk på sagan om Kejsarens Nya Kläder, den lilla gossen som ropar på slutet: "Men han har ju inga kläder på sej!" Allas ögon öppnas! Hade det varit en flicka... nej, jag tänker inte tanken till slut. Hon hade förmodligen redan lärt sej att inte öppna munnen, i vilket fall som helst.

Varför är vuxenvärlden då så flat? Rektor och lärare i det aktuella fallet försöker släta över. I Sverige har vi ju en tradition att skylla övergreppen på offret och ursäkta förövaren. Jag tror att vi har ett mycket gammalt kulturmönster som ligger i botten: Den starkares rätt att trycka ner den svagare. Men varifrån kommer det?

I en storstad är det lättare att komma undan sina plågoandar, byta miljö, hitta grupper som man passar i. Däremot på landsbygden, särskilt i gammal jordbruksbygd är det betydligt svårare att slippa undan. Där är kravet på likriktning hårdare och på grund av liten omflyttning blir man beroende av omgivningens godtycke.
Det finns byar kring Siljan där det helt enkelt inte går att köpa ett hus, om man inte har släktingar på platsen. Företeelsen är inte begränsad till Dalarna. Inflyttade i Varberg t ex klagar över svårigheten att få kontakt med grannar, medan de som är infödda inte tycker att de har några problem. Samma sak gäller i Höör i Skåne, Tösse i Dalsland, Härnösandstrakten...

Det är som om det gamla förindustriella bondesamhället fortfarande lever kvar i dessa gamla jordbruksområden, där kvinnan är den mest förtryckta, men också alla som är försvagade på ett eller annat sätt. Ibland talar man om Jantelagen. Få vet att ett självmord är upprinnelsen till den.

Min mor var folkskollärare och hade många uppdrag för Stockholms Skoldirektion. Bl a arbetade hon med introduktion av norska och danska i undervisningen på högstadiet. Naturligtvis hade hon ofta besök av kollegor från de nordiska länderna.
I början av 60-talet skulle jag ta studenten. Under pluggandet till muntan - på den tiden var det ingalunda fråga om enbart champangefrukost - hade hon en lärare från Danmark på middag hemma hos oss. Plötsligt frågade han mej vad jag tyckte om Sandemose. Jag blev ett levande frågetecken: "Vem är det?" Upprörd vände han sej till min mor och frågade om det verkligen var möjligt, att blivande studenter i Sverige inte visste vem Aksel Sandemose var? Danmarks främsta författare! Som skrivit "En flykting korsar sitt spår", där Jantelagen fått sin dräpande formulering. Min mor slog ned blicken och svarade hult att så var det!
Sen fick jag berättelsen som Sandemose. Han och hans syster hade kommit över till Danmark under det tyska ockupationen av Norge. Hans syster hamnade i en by ute på danska landsbygden och blev helt isolerad där. Till slut stod hon inte ut längre utan tog sitt liv - inte ovanligt för mobbningsoffer...

Då satte sej Aksel ner och formulerade Jantelagen.
Det är i den man möter vuxenmobbningens villkor:
"Du ska inte tro att du är en av oss - du ska inte tro att du kan lära oss något - du ska inte tro att du kan bli en av oss - du ska inte tro att du kan skratta åt oss" osv. Jag tänker på Karlfeldts dikt "När skönheten kom till byn". Han tog själv sin hustru från Stockholm med upp till Dalarna, det landskap där han vuxit upp. Han måtte ha vetat hur hon fick det i byn...
I Siljansbygden blir en inflyttad/ingift kvinna aldrig accepterad på vissa orter. Man hälsar bara på hennes man, om de båda är ute och går. Hon får inga väninnor och att stanna på sin ålders höst är inte att tänka på, för man får ingen hjälp med de hushållssysslor man behöver utförda. "Nej, sånt sköter man själv här", svarar kommunen. Det är yngre kvinnliga släktingar som gör det arbetet - som inte är något arbete. Det är tabu!
På andra håll kallas det här kvinnoförtryck. Men hur bemöts de här frågorna i politiken och massmedia? Med förakt och förlöljligande. Se på Gudrun Schyman och Fi.

Mobbningen är godkänd i vårt samhälle. Den är en effektiv metod att skrämma till likriktning. Det är offrets fel att det blir mobbat. Allom till varnagel. Då blir det lättare att styra flertalet.
Är det verkligen det här samhället vi vill ha?