HOMO ECONOMICUS OCH DEN GLOBALA UPPVÄRMNINGEN

Katrine Kielos
”Det Enda Könet” (Albert Bonniers Förlag 2012)


Redan inför boktiteln måste jag göra första invändningen. Mannen är egentligen inget ”kön” i manssamhället, om man bortser från ren biologi. I Patriarkatet är mannen i första hand ”människan”. Han har aldrig behövt bekymra sig om något annat under de femtusen år som det senaste, numera globala, patriarkatet har pågått. De tidigare utrotade sig själva. De flesta moderna människor tycks anse att Patriarkatet är Evigt. Även Kielos. Så är inte fallet. Vad fanns innan? Och vad har alltid funnits i vår långa utvecklingskedja till människor? Det finns forskning som redan klarlagt dessa frågor, men den tystas ner i allmänt samförstånd.

Det är kvinnan som är ”kön”. Detta kom fram för några år sen i ett debatt-program på dansk TV om den nya mansrollen och gav eko ända till deviantArt (på nätet). Först nu, när mannen tvingas till pappaledighet, börjar han undersöka hur det är att vara ”kön” och förhålla sig till det. I kapitel 14 (av 16) påpekar Kielos faktiskt att det bara är kvinnan som har ett kön, medan mannen är mänsklig – i sin egenskap av norm för samhället. Kvinnan är enbart ”en variant, en spegling, ett komplement”. Varför Katrine Kielos inte tagit fasta på detta i boktiteln blev en gåta för mig. Men kanske debattprogrammet i dansk TV inte kommit till hennes kännedom?


DET ANDRA KÖNET

Att Simone de Beauvoir en gång skrev ”Det Andra Könet” och därmed syftade på kvinnan, var för att betona kvinnans underordnade ställning. de Beauvoir skrev att ”kvinna blev man fostrad till” - inte född, med tanke på den begränsade könsroll hon skulle tvingas in i och anslöt sig naturligtvis till den gamla missuppfattningen, att ”jämlikhet” handlar om att alla ska vara likadana. Det är det lättaste och vanligaste sättet att tolka begreppet, att se till att alla blir (som) män och på det sättet får samma rättigheter. Så enkelt är det inte. Att Kerstin Uvnäs Mobergs viktiga oxytocinforskning, som pekar mot ett helt annat förhållningssätt, är okänd trots tre böcker hittills är en regel. Rönen är alltför provokativa för manssamhället och de nationalekonomiska teoretikerna, som Kielos så behändigt klär av i sin bok. Svaret kommer i slutet på kapitel 14 och reds ut med all önskvärd klarhet i näst sista kapitlet. Men först måste vi följa vägen dit.


NATIONALEKONOMINS FÖDELSE

Obarmhärtigt sätter Kielos fingret på den ömma punkten: ”Kärleken är knapp”. I det moderna samhället åtminstone. Hon börjar med ”sagan” som Adam Smith, Nationalekonomins Fader, berättade redan 1776, att det är ”egenintresset” som är drivkraften för marknadsekonomin. ”När marknaden tillåts verka fritt kommer ekonomin att snurra som ett urverk med egenintresset som aldrig sinande drivmedel”. På 1700-talet ja, när vi ännu inte levde i Informationssamhället. När reklambyråer eller TV-reklam ännu inte fanns, utan tingens ordning upprätthölls från predikstolen och adelns privilegier var få förunnade och otänkbara för andra. Fortfarande i slutet av 1800-talet gällde denna regel samtidigt som det gamla samhället låg fast i sina grundvalar med de fyra stånden. Inga klassresor där inte! Idag vet vi att det inte är så. Nu har vi ”konkurrens”. Kielos utreder begreppet i den senare delen. Den som arbetar för sin inkomst, istället för att själv utföra alla delmoment som leder till den åtrådda varan, ser hur andra har det som tjänar mera och vill självfallet ha det likadant. Egenintresset har vänts utåt och blivit till ett tävlande om statusprylar och högsta inkomst. ”Vinstmaximering” är dagens fältrop och ”Girigheten” har ersatt det ”egenintresse” som Smith definierade med yrkesstolthet och kundansvar.

Kielos visar hur Isaac Newton kom att inspirera den naturvetenskapliga forskningen i en tid då matematiken fortfarande ansågs vara ett ”gudomligt språk”. Plötsligt kunde solsystemets lagbundenhet avläsas med hjälp av vetenskaplig metod och ekonomerna sög åt sig den metoden. Allt kokades ner till ”individen” definierad på enklast möjliga sätt. Smith förenade den framväxande nationalekonomin med fysikens världsbild som var logisk, rationell och därmed förutsägbar. Så fungerar inte marknadskrafterna, hur vackra ord Reinfeldt än använder i sina politiska löften. Kielos konstaterar torrt att ekonomerna fortfarande stirrar på Newtons stjärnhimmel. Den moderna fysikens rumtid bryr de sig inte om. Själv har jag insett att gamla principer klarar sig längst, om man undviker tvärvetenskaplig forskning. Med stor humor lyfter Katrine Kielos fram historiska exempel, t ex de orakel vid kungliga hov som utläste framtiden ur inälvor av djur och menar att den rollen har övertagits av dagens ekonomer. Eller med Einsteins ord: ”Det finns två saker som är oändliga: universum och den mänskliga dumheten. Men när det gäller universum är jag inte helt säker”.


HOMO ECONOMICUS

Adam Smith gifte sig aldrig utan bodde större delen av sitt liv tillsammans med sin mor. Nationalekonomins Fader räknade aldrig med sin mors insats i hans dagliga liv. Det gör Kielos. Hon räknar upp det gratis arbete kvinnor fortfarande utför i vårt moderna samhälle för att tillvaron ska gå i lås såsom ”passa barn, städa hem, laga mat, tvätta kläder, torka tårar och dividera med grannar.” Med andra ord den ekonomi vi sällan pratar om, eftersom den är så självklar – och som alltid har funnits, trots att den aldrig skrivits in i regelboken. Det är väl därför vård och omsorg har så låga lönenivåer. De bygger på ”tradition” och räknas inte till ”produktivt arbete”. Och ändå är det mänskligt arbete som skapar kapital vid sidan av rena kapitalinvesteringar. Skoningslöst visar Kielos på den ekonomiska standardmodellens skevhet. Favoritexemplen för ekonomer är Robinson Crusoe samt ytterligare en historia om två strandsatta män, den ena med en säck ris och den andra med hundra guldarmband. Just det. Guldarmband går knappast att äta, varför riset ökar tusenfalt i värde på en öde ö. Att män-niskor kan börja prata med varandra, komma överens och hjälpas åt är otänkbart för ekonomer, som ställer upp konstruerade villkor där interaktionen endast kan ske genom handel och konkurrens. Det är Robinson Crusoe som kallas den ”ekonomiske mannen – Homo economicus”.

Den ekonomiske mannen finner inget egenvärde i att arbeta, men som Kielos påpekar: ska man komma någonstans måste man göra det. Här skiljer särskilt vi kvinnor oss från männen. Tänk på allt textilt handarbete som utförs i synnerhet av kvinnor. Vi har ju Hemslöjdens 100-årsjubileum. Män sitter och knypplar i koppartråd! Medan kvinnor stickar, virkar och syr sådant som inte värderas särskilt mycket. Arbete för arbetets egenvärde – otänkbart för en ekonom! Den ekonomiske mannen lever ensam i samhället, där det egentligen bara finns individer. Alltså inget samhälle alls enligt Kielos knivskarpa analys. Därför blev det viktigt att hålla kärleken utanför teorierna, spara den till det privata.

I början av 1700-talet kunde män ”tänka fritt” och Kielos håller fram fabeln om bina. I korthet: Egenintresset tjänar allmänintresset. Fåfänga, avund och girighet ökar den sammanlagda lyckan och vi får ekonomisk tillväxt – i det här fallet honung. Att bin delar med sig av sina fynd genom en speciell dans visste man inte då, utan man slog fast: Girighet är bra! Och på 1700-talet var det ingen som sa emot. Men två förödande världskrig har visat på något annat. Ännu närmare ligger privatiseringen av apoteken. Människor får inte tag på nödvändiga mediciner eftersom det är för dyrt att hålla i lager. Men kajal och maskara finns.


CHIKAGOEKONOMERNA OCH CIRKELBEVISEN

Vi får lära känna Chicagoekonomerna efter kriget med Gary Becker i spetsen. Han som fick Nobelpriset i ekonomi 1992 (för sin aggressivt ekonomiska imperialism som Foucault kallade det). Kielos gycklar hejdlöst med Chicagoskolans cirkelbevis satta i system, typ: eftersom kvinnor som yrkesarbetar lägger mer av fritiden på hushållsarbete, blir de tröttare än männen som vilar istället. Därför kan kvinnor inte anstränga sig lika mycket på arbetet. Samtidigt som kvinnors lägre lön gör att familjen förlorar mindre ekonomiskt om kvinnan stannar hemma. Eller det mest lysande exemplet: ”Att kvinnan besitter den enda mänskliga kroppsdel vars enda funktion är att ge njutning, betyder att kvinnan besitter den enda mänskliga kroppsdel vars enda funktion är att ge njutning. Inte att hon inte hör hemma i en bolagsstyrelse.” Karlar pinkar ju också med sitt kön, vilket i och för sig kan vara njutbart i vissa situationer, medan kvinnor föder barn med sitt – vilket däremot inte räknas till ekonomins område! Jag undrar hur många kvinnor som känner igen sig i ramberättelsen till ”Femtio Nyanser Av Honom”, kontraktskrivningen till exempel (äktenskapets ”i Nöd och Lust”), önskan att ”bota” samt protesterna mot orimliga behandlingar. Underkastelsen är tydligen inte total, trots mödrars envetna fostran av sina döttrar att gå männen tillhanda. Bästa sättet att bli vän med sin dotter inför framtiden är att lämna henne ifred, när hon växer upp och stödja hennes egna intressen! Det betalar sig i längden.


SIGMUND FREUD OCH KVINNANS BIOLOGI

Den som förde in de biologiska argumenten var Sigmund Freud. Att kvinnor var bättre på att städa skulle bero på ”vaginans inbyggda smutsighet”. Städningen skulle vara en kompensation för den känslan. Män har alltid fasat för kvinnors menstruation, se Patricia Lorenzoni ”MAMA DOLLY”. Kielos konstaterar torrt att Freud inte visste så mycket om vaginor och redovisar i stället de senaste rönen om de nitiska laktobacillerna som ”arbetar dygnet runt med att hålla snyggt”. ”Vill man legitimera det globala sambandet mellan ekonomisk makt och att vara i besittning av en penis får man leta någon annanstans.”

Jag skulle verkligen önska att Katrine Kielos hade satt sig in i den svenska oxytocin-forskningen. Kerstin Uvnäs Moberg har hittills gett ut tre böcker, mycket läsvärda, där alla nackdelar Kielos lyfter fram i Chicagoskolans ekonomiska härledningar kan förklaras naturvetenskapligt. Det är genom hormonparet oxytocin och vasopressin, det förra knutet till östrogenet, det senare till testosteronet, som olikheterna uppstår. Men ingen mänsklig individ är renodlad när det gäller dessa hormoner. Bara proportionerna är olika. Män har mer testosteron t ex, annars vore de ju inte män. Eller hur? Och lagbundenheten som Chicagoskolan odlade för att få sina slutledningar att stämma, kan vi titta i månen efter! Vad det handlar om är att den medfödda olikheten mellan man och kvinna har utnyttjats och missbrukats i patriarkatet. ”Någon måste vara känsla, för att han ska kunna vara förnuft. Någon måste vara kropp, för att han ska kunna slippa.” Kan det sägas klarare?


SKO DIG PÅ FOLKET!

Men Kielos för oss vidare genom den nationalekonomiska historien. Samtidigt med den djupa depressionen på 30-talet träder en brittisk ekonom in på arenan, John Maynard Keynes. Han för fram den Ekonomiska Tillväxten. Och tycks genomskåda Chicagoskolans misstag: att de senaste tvåhundra åren glorifierat avundsjuka, girighet och konkurrens. Det vill säga, att rättvisa är orättvist och orättvisa skulle vara rättvist. Den beundrade ”ekonomiske mannen” var i själva verket ”en av de där semikriminella, semipatologiska benägenheter som man lämnar över med en rysning till någon specialist på mentala sjukdomar” som han uttryckte det. Men de typerna har vi fortfarande kvar. Vad var det som gick fel? Här hade man haft nytta av tvärvetenskaplig inriktning, anser jag, men oxytocin-forskningen låg fortfarande i sin linda. Visst lyckades den ekonomiska tillväxten, till och med i Kina som haft 9-procentig tillväxt i trettio år och idag har 806 miljoner människor. Och detta tack vare den ”ekonomiske mannen”! Det slår mig att Kina må vara en politisk diktatur, men man arbetar trots allt övervägande efter Maos främsta princip: TJÄNA FOLKET! I västvärlden däremot följer de ledande motsatt princip: SKO DIG PÅ FOLKET! Demokrati? Informationen (med mitt tillägg) kommer från Mark Lynas, hans bok OVÄDER (2008). Mycket läsvärd. När man tagit del av hans rapporter från de misslyckade Kyoto-förhandlingarna (Haag och senare Bonn 2001) förstår man att Homo Economicus framför allt bor i USA.

Det liv i lycka, avspänning, kultur och andra andliga värden som Keynes tänkte sig har uteblivit. I stället för att dra sig tillbaka har Homo Economicus tagit över. Helt. Även konsten och att njuta av livet. En amerikansk ekonom David Galenson kan statistiskt räkna fram vilka konstverk som är ”betydelsefulla”, dvs som kommer att sälja bäst. Saker och ting som går att sätta siffror på blir genast säkerheter. Den ekonomiska logiken bestämmer hur vi ska se på världen. Se bara på Alliansens politik och hur socialdemokraterna alltmer vrider sig åt höger. Den svenska politiker som tydligt gick i Keynes fotspår var uppenbarligen Olof Palme. Han lyssnade till folket, besökte arbetarkommuner och arbetsplatser. Kvinnorörelsen hade en förkämpe i honom. ”Det var ju under hans ledning som Sverige på allvar försökte skapa ett mer jämställt samhälle” skriver Ulf Lundén i sin recension av dokumentären i DD 25 september. Kanske det var skäl nog för mordet den 28 februari 1986?


EKONOMISKA ORÄTTVISOR

Dessutom är de ekonomiska orättvisorna långt ifrån lösta. Kielos påpekar att om vi delar upp världens årliga tillväxt i lika stora delar och låter jordens alla invånare få sin rättmätiga del, så blir det 11 000 dollar per person. Då skulle ingen behöva gå hungrig längre. Men så ser det inte ut idag. Hälften av världens människor lever på mindre än två dollar om dagen. I synnerhet kvinnor. De högsta inkomsterna hittar man i USA, där de mest förmögna tjänar en fjärdedel av jordens samlade inkomster. ”De fattiga dör av undernäring i syd men av fetma i väst”, skriver Kielos. Vad är det som fattas? Som lågstadielärare på 60-talet hade jag alltid minst tre nya roliga historier att berätta varje vecka för mina väninnor. Barn har nämligen en alldeles osviklig logik. Men eftersom de saknar en del viktiga basfakta i sina resonemang blir resultaten huvudstupa och skrattretande. Samma förhållande gäller tydligen nationalekonomer som har en ännu fastare regelmässig logik, men också saknar viktiga basfakta för sina resonemang. Men eftersom de är vuxna män, kan de driva igenom sina slutledningar med konsekvent cynism och förödande resultat för omvärlden.


”DEN KVINNLIGA MYSTIKEN”

Katrine Kielos har med stor slagfärdighet gjort gemensam sak med de stora emancipations-författarna från 60-talet, Germaine Greer, Elaine Morgan m fl (ABF:s studiebok ”Kvinnors Liv och Arbete” skäms inte heller för sig). Betty Friedan har fått ett eget avsnitt i femte kapitlet med underrubriken ”I vilket vi tillsätter kvinnor och rör om” – med mindre lyckat resultat för oss kvinnor givetvis. Friedan började arbetet med sin bok genom att skicka en enkät till sina gamla klasskamrater. Svaren blev en chock. Ångest, sexuell frustration, hopplöshet och depression fick henne att skriva en artikel om den grälla kontrasten mellan den allmänna bilden av lyckliga kvinnor i lyckliga amerikanska förorter och verkligheten. Men ingen tidning ville publicera den (en trend man känner igen!). I stället utvecklade hon materialet till en bok, ”Den Feminina Mystiken” 1963. I dag har kvinnor gått från att vilja ha en man till att vilja ha vad män har. Men fortfarande handlar det om mäns villkor, som hittills visat sig klart livsfientliga rakt igenom nationalekonomins historia. Medan kvinnor fortfarande lägger drygt två tredjedelar av arbetstiden på obetalt arbete är motsvarande siffra för män en fjärdedel. I U-länderna är skillnaden ännu större, för Nepal 21 timmar mer per vecka än männen och i Indien ungefär 12.


SPELTEORIN

John von Neumanns och Oskar Morgensterns bok Theory of Games and Economic Behavior kom ut 1944 och därmed skapades spelteorin. Den ekonomiske mannen transformerade sig själv till en fjärrstyrd schackpjäs. Den tidiga spelteorin bar på nationalekonomins gamla dröm: kunde man bara läsa samhällets bok matematiskt så skulle man förstå allt! John von Neumann var övertygad om att man så småningom skulle kunna förklara hela samhället med hjälp av spelteori. Det blev också han som fick kalkylera uppskattade dödstal, avstånd till marken, förödelse och effektivast möjliga död, när USA:s nya atombomb skulle användas mot Japan. Kyoto valdes först, men krigsministern avslog med motiveringen att det var för mycket av ett rent civilt mål. Tydligen var det inte ekonomiskt tänkande som gällde för honom.

Den tidiga spelteorin räknade med att krig och konflikter är rena rationella överväganden. Ingen hämnd alltså eller revanschlystnad! Enda utvägen att besegra Sovjetunionen var att utplåna landet med atomvapen i en enda attack innan Sovjetunionen hann före och utplånade hela USA i en enda attack. Man ansåg att krig var ”rationellt”. En tanke som lever kvar än i dag. När John von Neumann dog 1957 hade hans spelteori också blivit grunden för modern finansiell ekonomi. Matematiska modeller överordnades verkligheten och det fick enorma konsekvenser. På 1980-talet gjordes börsaffärer nästan helt baserat på abstrakt matematik.

Men ekonomerna började studera roulette och tärningsspel. En matematik-professor, Edward Thorp, var blackjackspelare och så småningom hedgefondmanager och gav ut böcker om detta på 60-talet. Här gör Katrine Kielos skoningslösa avslöjanden; när ekonomerna bygger modeller utifrån tärningsspel och rouletter antar de att marknaden inte har något minne: ”Marknaden glömmer och förlåter. Och allt börjar om i morgon.” Det här resonemanget grundar sig på att alla deltagare är fullständigt rationella och att alla har tillgång till exakt samma information vid samma tillfälle samt att besluten fattas utan att någon påverkas av de andra deltagarna. En orimlig situation, för att inte säga helt felaktig. Så småningom utvecklades teorin om ”Tillgång och Efterfrågan” som vi alla känner till.


EMH

Den effektiva marknadshypotesen (EMH) har kallats för ”det mest anmärkningsvärda felet i finansekonomins historia” eftersom finansmarknader inte är rationella system. De består av människor. Ekonomiskt beteende är känslostyrt och kollektivt eftersom det handlar om mänskliga val och människor är inte individuella eller rationella. Tvärtemot vad ekonomerna förutsätter i sina teorier. Vad är det då som egentligen håller ihop kollektivet, gemenskapen, tilliten och tryggheten? Först på 1990-talet började teorierna om marknadens naturliga jämvikt ifrågasättas. De var för lätta att ”klä upp i siffror”. Tillfredsställande att arbeta med helt enkelt. Och män behöver hjälp med sin tillfredsställelse. De saknar tillräckligt med må bra-hormon. Annars vore de inte män.


PENGAR SOM BETALNINGSMEDEL

Med ett elegant grepp för Kielos historien vidare genom Goethes Faust. I den andra delen befinner sig Mefistofeles, djävulens budbärare, vid det kejserliga hovet. Kejsarens guldpengar är slut. Mefistofeles pekar på de fyndigheter som fortfarande ligger i jorden och föreslår papperspengar i stället tills guldfyndigheterna upptäcks. När jag var barn kunde man fortfarande lösa in sedlar för äkta guldmynt på bankerna. Min syster fick t ex en 20-krona i guld, mindre än en tumnagel och ungefär lika tjock, när hon blev myndig (vid 21 år). Vad skulle inte den vara värd i dag? Kielos meddelar även den intressanta informationen att Goethe inte bara var en stor poet utan också finansminister i Weimar. Idag är försäkringen om guldmyntfoten sedan länge bortredigerad från sedlarna.

Därmed går Kielos in på pengarnas historia. Vi vet ju att det en gång började med byteshandel och hon tar upp ett charmigt exempel med kirgiser på ryska stäppen som långt in i modern tid använde hästar som betalningsmedel. Eftersom de även höll får, som var en mindre enhet, kunde man få småväxel i lammskinn… Georg Simmel som skrev ”The Philosophy of Money” menade att vår relation till pengar liknar vår relation till Gud. ”Pengar är det absoluta bytesmedlet, precis som Gud är absolut.” Och nationalekonomisk teori är närmast en religion. Ekonomen Robert H. Nelson hävdar att ekonomer snarast är arvtagare till teologer som Thomas av Aquino och Martin Luther. Deras viktigaste uppgift är att fungera som ett modernt prästerskap för att sprida tron att ekonomiska framsteg är vägen till frälsning.


MAXIMAL VINST ELLER UNDVIKA RISK

Men motstånd har bjudits från psykologer och hjärnforskare. Datatekniken har skridit framåt och man kan studera hjärnor med magnetkamera. Två israeliska forskare, Daniel Kahneman (Nobels ekonomipris 2002) och Amos Tversky gick till attack med en publikation 1979, där de visade att människor bryr sig mer om att undvika risker än att göra maximal vinst. Sammanhanget spelar nämligen en viktig roll, vilket ekonomerna hittills ignorerat. Kielos drar fram en rad bestickande exempel som understryker att vi inte är rationella, själviska individer – i verkligheten vill säja. ”Är Homo Economicus egentligen en femåring?” frågar sig forskarna idag. Psykologer har gjort experiment med dagisbarn och elever i andra och sjätte klass för att återfinna den ekonomiske mannen. Elever äldre än sju år reagerade på orättvisa på samma sätt som vuxna, medan dagisbarnen visade samma beteende som Homo Economicus. Studierna visade också att ”den ekonomiske mannen” är ett övergående stadium. Är det något vi kan hoppas på för framtiden?


KVINNANS VÄRLD

Genom Florence Nightingale växlar Kielos perspektiv till hemmet, kvinnans värld. Den plats där omsorgen är ledande princip. Den omsorg om andra som lär oss ”samarbete, empati, hänsyn, självdisciplin och omtanke” – fostran med andra ord. Grundläggande personliga egenskaper som ekonomerna tyvärr inte anser bidra till välstånd och därför inte går att förena med ekonomisk teori. ”Det ena gjorde man för pengar. Det andra gjorde man av omtanke. Och aldrig mötas de två.” Därmed uteslöts pengar och välstånd ur diskussionerna om medkänsla och omsorg, något som enligt Kielos säkert är den främsta orsaken till kvinnornas lägre lönenivå idag. Det är lätt att hålla med henne. Trots att det är kvinnans omsorg i hemmet som balanserar hela samhället och i själva verket ger mening åt mannens kamp ute på den ekonomiska marknaden.

Den här principen följde med när omsorgsarbetet flyttade ut ur hemmet till sjukhus, daghem och andra traditionella kvinnoyrken. De första sjuksköterskorna var dessutom nunnor som hade svurit en ed om att förbli fattiga. Annars bestod kåren av unga kvinnor som väntade på att få gifta sig (och bli omyndiga). Eftersom det dessutom var ett nobelt och viktigt kall, skulle det inte heller betala sig. Florence Nightingale kämpade hela sitt liv för bra löner för sjuksköterskorna och förde noggrann statistik (de så kallade ”rosendiagrammen”) över sina framgångar inom saneringsarbetet. I stället har hon tillskrivits en självförnekande altruism, helt i linje med det patriarkala tänkandet – ”vi och dom” – som egentligen infördes i Europa redan flera tusen år före Kristus genom de asiatiska hästnomaderna.


”VI OCH DOM”

Jag tillåter mig en arkeologisk utvikning: ”Vi” är alltså alla ”män med boskap”. ”Dom” är alla andra, dvs män utan boskap såsom krigsfångar eller slavar, liksom kvinnor och barn och – naturligtvis – boskapen, vilket är skälet till att alla andra (”dom”) behandlas som boskap. Enkelt och lättfattligt, eller hur? Härav följer också att mannen är ”människan” medan kvinnan är ”kön”. Dessutom är det hon som i själva verket står för kapital-ökningen i flocken genom att föda barn, precis som tackor, getter, ston, m m. Om man tänker efter… Men vi återvänder till Katrine Kielos. Idag vill också kvinnorna ha det bättre ekonomiskt ställt, varför rekryteringen till vårdyrkena blir allt svårare. Även om vårdlönerna i västerlandet är höga jämfört med u-länderna är de likafullt låga jämfört med resten av arbetsmarknaden och problemet är långt ifrån löst. Vi har de nyexaminerade sjuksköterskornas krav i gott minne – hoppas jag. Dessutom är skillnaderna globala. I större delen av Afrika drabbas invånarna av 24 % av all sjukdom i världen medan där bara finns 3 % av världens sjukvårdare.


SÄNKT SKATT FÖR RIKA

Nästa galna upptåg är att ”ta från de många och ge till de få”. 1974 hade ekonomen Arthur Laffer producerat en teori som byggde på antagandet att radikala skattesänkningar skulle ge staten större inkomster. 1981 skrev författaren Georg Gilder en bok där han lade fram tanken, att ”för att hjälpa de fattiga och medelklassen måste man sänka skatten för de rika”. Boken heter ”Wealth and Poverty” och tillsammans med ytterligare en bok av Jude Wanniski spreds Laffers idéer över världen. Om de rika blev rikare skulle de nämligen starta fler företag och därmed skulle jobben bli fler. Arbetslösa skulle få arbete igen och staten ta in den förlorade skatten från dem. En princip som vår nuvarande Alliansregering försvarar med eftertryck! ”Ett minus ett är inte längre noll.” Vilket naturligtvis är helt fel. Men finanssektorn har alltid skott sig på de kriser den skapat och skattesänkningarna för överklassen ledde till ökad börshandel istället. Kielos höjer pekfingret: ”De som har mer makt och mer pengar har också ett större ansvar för karaktären på det samhälle vi lever i. Och det finns inga genvägar.”


”HUMANKAPITALET”

Inte heller nyliberalismen undgår Kielos välriktade pisksnärtar. Den klassiska liberalismen skiljde människan som medborgare från människan som ekonomiskt subjekt. För Nyliberalismen finns bara en relation, den ekonomiska. På slutet av 1950-talet återupptäcker amerikanska ekonomer ”humankapitalet”, där utbildning, talang och kompetens betraktas som en form av kapital. Om man satsar på sin egen utbildning ger det utdelning i form av högre lön i framtiden, alltså en ”investering” i en själv. Ekonomi blir alltså ett sätt att leva. Det gällde visserligen inte oss studenter som ”orsakade” akademikerexplosionen i början av 70-talet. Istället har vi drabbats av något som sociologer kallar ”statusinkontinens”, alltså förvärvslönen motsvarar inte vår utbildningsnivå. Men vidgade horisonter har man åtminstone fått.


AVSKILJANDET FRÅN NATUREN

Trots att den ekonomiske mannen inte stämmer med verkligheten, påpekar Kielos hur gärna vi omhuldar det begreppet och hon söker svaret i förändringarna av människans förhållande till naturen på femton- och sextonhundratalen. Det är då vår västerländska kultur definitivt lämnar medeltiden och de idag accepterade manliga egenskaperna skiljs ut från de mänskliga som t ex förnuft, medvetande, självständighet, beräkning, vetenskaplighet, rationellt handlande och objektivitet. Motsatserna är typiskt kvinnliga – och nedvärderade. Kielos går inte in i detalj på vad som orsakar denna förändring utan tar fasta på konsekvenserna, hur mannen blir rättesnöret som kvinnan ska ordna sig efter. Studerar man Ronny Ambjörnssons FAMILJEPORTRÄTT (1978) får man kött på benen. Familjens ekonomiska funktion som produktionsenhet (jordbrukare) förändrades med det framväxande industrisamhället och kvinnan förlorade då sin roll som medproducent. När vävindustrin växte fram var det män som fick arbete vid vävstolarna t ex. Även barnens ställning påverkades. Allt fler människor flyttade till städerna, där de framgångsrika köpmännen som utgjorde den nya borgarklassen bodde.

Etiketten blev den nya samhällsklassens särskiljande drag, där det gällde att fjärma sig från tidigare vanor och seder. Man skulle vara ”värdig”, inte folklig. Det medförde att äta med kniv och gaffel, använda spottkopp och näsduk, sova ensam i sängen. Under en övergångstid fanns det en hel uppsättning kuddar för fötterna, knäna, magen. Förmodligen ersättning för de kroppar man tidigare delat sovplats med. Det är framför allt de kroppsfunktioner som är minst påverkbara av viljan som tuktas. Och där befinner vi oss fortfarande med Magdalena Ribbings välmenande råd om etikett och vett. Spontanitet och improvisation utmärker framför allt arbetarklassen numera och folk som fortfarande håller sig kvar i Norrlands inland.

Kielos tar upp denna motsättning till Naturen i sista kapitlet och citerar en kvinnlig ekonom, Julie Nelson, som i en fotnot funderar hur världen skulle blivit om man hade definierat ekonomi som: ”Vetenskapen som studerar hur människan uppfyller sitt ansvar och njuter av livets läckerheter med hjälp av naturens generösa gåvor.” En gång under mänsklighetens utveckling var det också så, under stenåldern. Som arkeolog känner man till detta. Då rådde matriarkat, man tillbad Den Stora Gudinnan, Moder Jord. Den oberoende och självständiga kvinnan inbjöd mannen till likvärdigt samarbete. Det betydde inte att alla gjorde samma sak. Istället hade kvinnorna sina arbetsuppgifter, sin kultur, medan männen hade sina och därmed en helt annan kultur. Detta upptäckte socialantropologer först i slutet av 60-talet, när kvinnliga forskare började intervjua kvinnor i sina kartläggningar av mänskligt beteende.


KONKURRENSENS URSPRUNG

Varifrån kommer då konkurrensen som ledande samhällsprincip? Svaret har en professor i europeisk arkeologi vid University of California (LA), Marija Gimbutas, klarlagt genom insamlade fynd från olika gravplatser i Europa.

Det är typiskt att hon får hålla till på andra sidan Atlanten. Denna ursprungskultur krossades av de asiatiska hästnomaderna för 8 000 år sen, då de flydde västerut från torkan på stäppen och förde de nya värderingarna med sig (som jag redovisat tidigare). Jean Shinoda Bolen beskriver detta i GUDINNORNA INOM OSS (1992), i inledningen. Kielos tar inte upp detta utan uppmanar oss att sluta konstruera känslor som motsats till rationalitet, att acceptera olikhet mellan människor istället för att renodla abstrakt medvetande och att inte reducera våra relationer till konkurrens.

Det kan vara intressant att dröja lite vid detta. Den norska veterinären Bergljot Börresen tar i sin inledning till boken DEN ENSAMMA APAN (1999) upp ”jaktinstinkten” hos människan. Den finns hos alla som äter kött i högre eller mindre grad och innehåller en ”märklig brist på känslor”, ett tillstånd som kan vara i någon timme eller flera dagar allt efter vad jakten kräver. Den här funktionen var perfekt anpassad till stenålderns samlare och lägre jägare, men kom i otakt när vi börjar tämja djur. Börresen lägger denna förändring till yngre stenålderns begynnande bofasthet, men jag menar att detta drabbade framför allt de asiatiska hästnomaderna. ”Åsynen av stora flockar med flyende boskap kunde lätt utlösa jaktinstinkten hos skötarna” och få instinkten att gå vilse. Christian Brekling, dansk chefsveterinär citeras på försättsbladet: ”Känslor är inte motsatsen till förnuft. Känslor är motsatsen till okänslighet, dumhet och cynism”. Helt stick i stäv med nationalekonomins teorier!

Men varifrån kommer denna tvingande konkurrens? Har man följt Kerstin Uvnäs Mobergs oxytocin-forskning hittar man svaret där. Särskilt i NÄRHETENS HORMON (2009) men också i första boken HON & HAN – FÖDDA OLIKA (1994) i samarbete med Rigmor Robert, forskare i djuppsykologi. Vi är födda med två viktiga styrhormon som också är luftburna, vilket gör dem än mer effektiva, nämligen oxytocin och vasopressin. De är knutna till var sitt könshormon och finns därför i olika koncentration hos kvinnor respektive män, som jag påpekat tidigare. Vasopressinet aktiverar underhormon som styr kamp eller flykt. Här har vi en del av svaret på t ex de typiska manliga funktionerna, inte minst som jägare och försvarare av flocken. Här kommer också det typiska tävlandet in, att hålla sig i fysisk form för jakten bland annat, och därmed konkurrensen män emellan. Vem är den bäste jaktledaren? Men detta vasopressin-flöde måste brukas med måtta. Det behöver balanseras mot ”må bra”-hormonet oxytocin. Det skedde automatiskt när kvinnan var ledande i samhället. Oxytocinet stimulerar socialt beteende, skapar lugn och tillit, dämpar upplevelsen av smärta, sänker puls och blodtryck, förbättrar upptaget av näring, främjar tillväxt och påskyndar läkning. Det säger sig självt att ett mansdominerat samhälle motverkar dessa effekter, eftersom de främsta bärarna, kvinnorna, är undervärderade och inte får komma till sin rätt. Män har en stor vårdande potential knuten till vasopressinets kamp-del, att beskydda flocken och avkomman. Det finns iakttagelser som visar att fredsförhandlingar, där kvinnor är närvarande, ger positiva och varaktiga resultat i signifikant högre grad i jämförelse med när endast män deltar och att det därför är nödvändigt att kvinnor medverkar vid förhandlingarna för ett hållbart slutresultat.


”DET ENDA KÖNET”

Men varför titeln ”Det enda könet”? Kielos inleder med poeten Muriel Rukeyser som gör sin egen fortsättning på Oidipus-myten; han får på ålderdomen åter möta sfinxen som gav honom gåtan: Vad går på fyra ben på morgonen, på två ben under dagen och på tre ben på kvällen. ”Du gav fel svar”, säger sfinxen. ”Men jag gav dig ju rätt svar!” protesterar Oidipus upprört. ” Det är människan!” - ”Nej”, svarar sfinxen. ”Du sa inget om kvinnor.” – ”Men när man säger människor, då menar man också kvinnor. Det vet ju alla.” – ”Det är vad du tror”, svarar sfinxen. Kvinnan definieras konsekvent utifrån vad mannen inte är inom ekonomisk teori. Kropp, känslor, beroende och svaghet. Mannen är i bästa fall neutral. Den ekonomiske mannens främsta kännetecken är att han inte är kvinna. Därför blir han också Det Enda Könet – i ekonomisk teoribyggande.


KLIMATFÖRSÄMRINGEN

Denne Homo Economicus – skapad i patriarkaliskt övermod av heterosexuella vita män i överklassen för en minoritet av jordens befolkning (heterosexuella vita män i överklassen) – är på väg att tippa jordens livsuppehållande balans över ända. Redan Göran Greider (Dalademokraten) skrev på ledarplats för flera år sen, när klimatförsämringen började diskuteras: ”Vi skymtar det yttersta argumentet mot en herrelös kapitalism. Jordens biosfär tål inte det ekonomiska systemet.” Vill man övertyga sig om detta rekommenderar jag Mark Lynas, ”OVÄDER - Nyheter från en allt varmare värld”. Han är ”klimatjournalist” och hans pappa var geolog. Lynas reser runt världen och besöker de platser där uppvärmningen ger de mest förödande resultaten, från England till Alaska, Söderhavets korallöar, det inre Kina, där öknarna brer ut sig med outhärdliga sandstormar, cyklonernas USA, Perus smältande glaciärer och till slut Haag och Bonn.


YIN OCH YANG

Jämställdhet och Rättvisa handlar inte om att göra alla människor till likadana individer i Homo Economicus Anda. Ska vi rädda våra liv på Jorden, tillsammans med allt annat liv, måste kvinnans egenvärde åter bejakas och tas i anspråk. Kielos diskuterar Yin och Yang som exempel. OS i London var den första jämställda olympiaden någonsin med kvinnliga idrottare från alla deltagande länder. Kan vi fortsätta denna strävan till obegränsad delaktighet i samhällsbyggandet kanske vi så småningom kan stämma in i Katrine Kielos slutord: ”När du är hemma behöver du aldrig säga, att det här är mitt. För du vet att det inte är det. Och det är då du tar av dig skorna – beredd att stanna ett tag.”