BRÖSTENS HISTORIA

eller

Det Kommersialiserade Bröstet

De första bikiniöverdelarna doppades i Siljans kylslagna vågor redan i maj. Dalademokratens fotograf var på plats. Välutvecklade tonåringar rädes intet! Nu inträder Bröstens Årstid – Sommaren med andra ord. Med bad både i sol och vatten. En inte helt okomplicerad period av vårt i regel svala nordiska år.

Bikiniöverdelar har inte många år på nacken. I BRÖSTENS HISTORIA av genusforskaren Marilyn Yalom (Ordfront 1999) handlar ett avsnitt (av nio) om ”det kommersialiserade bröstet”. Kvinnans bröst tillhör nämligen inte henne själv i patriarkatets översexualiserade samhälle. Kan det ha något samband med oxytocin-frisläppning, kroppens måbra-hormon? Män har ju dåligt av den varan.

Under medeltidens början var modet annorlunda. Kvinnor som män gick i löst sittande tunikor utan större åtskillnad. Man skiljde inte på underkläder, nattkläder eller överplagg. Det kan hänga ihop med den svala rums-temperaturen nattetid, när elden falnat, då flera sov i samma säng för att hålla värmen. Då var det säkert en klar fördel för pigan som skulle blåsa liv i glöden, att bara dra en kjol över huvudet och slänga en sjal över axlarna och med trätofflor på fötterna gå till sitt värv. Närmast kroppen låg fortfarande sängvärmen kvar under särken.

I början av 1300-talet kommer modet med formsydda plagg och kroppsformande underkläder införs (för kvinnorna givetvis). Det är möjligt att köpmannaklassens framväxt genom den ökande handeln på Orienten gav behov att sticka av mot omgivningen, visa sin speciella klasstillhörighet, samtidigt som man kunde göra av med överskottet på lyxkonsumtion. Trenden står sig fortfarande.

Ända fram till 1900-talets början nöjer man sig med snörliv för att ge stöd åt brösten med diverse förändringar och finesser under tidens gång, som man kan följa i de europeiska kungahusens arkiverade räkenskaper. Plötsligt skulle kvinnan vara slank! Köpmännen led ingen hungersnöd som allmogen kunde drabbas av. Därmed försvinner Fetman som skönhetssymbol. Likadant är det idag för oss i I-länderna.

Det verkliga pinoredskapet uppfinns under 1400-talet. Den spanska korsetten, en pansarliknande konstruktion delad i sidorna, lanseras av det tongivande spanska hovet och sprids till de förnämsta kretsarna i Frankrike och England. ”För att kroppen skall bli slank på det spanska viset” skrev Montaigne. Ibland var snörlivet förstärkt med träplattor och valben, ibland av läder (vi har Rättviksdräktens ”snörvil” av läder för vinterbruk) och även metall. Det kunde också bäras utanpå klänningen i vissa utföranden. För den arbetande allmogens kvinnor var det otänkbart att bära dessa pinoredskap. De var för stort hinder i arbetet.

Så småningom utvecklas korsettbranschen, som under de kommande fyra hundra åren förfinar tekniken ytterligare. Under 1500- och 1600-talen börjar det gå troll i utseendet. Än skulle brösten vara platta, än skulle de se så stora ut som möjligt. ”När modet krävde att man skulle pressa upp brösten och blotta dem ända ned till bröstvårtan var detta en syn som alltid gjorde starkt intryck på männen”, noterar Yalom och citerar en rad historiska källor, från överklassen givetvis. Det var där man roade sig med modeväxlingar. Dels har modet ett klasstärkande syfte, ”vi hör ihop”, dels ska man väl ha nåt nytt att prata om när man träffas. Vi kunde se på Estelles dop nyligen hur yngre damer bar små konstiga skapelser på huvudet, Victorias var rosa och såg ut som en klick långsamt smältande jordgubbsglass med garnityr.

Under senare delen av 1600-talet blev korsettillverkningen en särskild gren av skräddaryrket och manliga snörlivsmakare hade i princip ”monopol på att forma kvinnokroppen”. Särskilt under 1700-talet blomstrade verksamheten och lättare snörliv för nattbruk förekom. På mitten av 1700-talet kom en reaktion i stora delar av Europa och diskussionerna för eller emot svallade högt. Även Bellman noterar detta i sina senare ”epistlar” – endast lätt ”i en nankinströja snörd” beskriver han sin Ulla i det nya modet.

Men tro inte att empirmodet under Napoleontiden i början av 1800-talet var korsettlöst. Nej, med den höjda livlinjen fick brösten hela uppmärksamheten, medan korsetten fortfarande var kvar för att stödja upp. Vi har ett liknande mode idag. Nätta slankiga småklänningar med söm direkt under bysten till jeans och stilettklackar. Med återupprättandet av monarkin i Frankrike återtog midjan sin naturliga nivå. Konservatism? Det är inte enda gången Yalom noterar detta samband.

1839 kommer det första patentet för maskintillverkade korsetter. En påhittig schweizare förstås och därmed börjar masstillverkningen med ett säljpris som de flesta kvinnor kunde ha råd med. Annonser börjar i stor skala i europeiska modetidningar medan det pryda Amerika inte visar sådant förrän i slutet av 1860-talet. Under den här tiden införs gummi och resår i stället för valben och allt fler kvinnor börjar i korsettyrket. Vid mitten av seklet var det fler kvinnor än män i tillverkningen. Särskilt den franska produktionen styrdes helt av kvinnliga ägare.

Framför allt den engelska korsettillverkningen blev en jätteindustri med beställningar både från kontinenten och USA, som det egna landet. Många kvinnliga dräkthistoriker har studerat denna utveckling och en fransk specialist beskriver den så här: ”I tioårsåldern sätter flickan på sig sin första ’brassière’ – ett tunt, midjelångt livstycke. Vid arton års ålder, när hon gör sin debut, anlägger hon ett snörliv av batist med böjliga planschetter. Så snart hon gifter sig är det dags för ’bröllopskorsetten med stela planschetter’.” Ja, som född under kriget har man ju haft livstycke med strumpeband! Det ska böjas i tid…

I Frankrike fanns en rad korsetter för fritid, sömn, havandeskap, amning, ridning, bad och cykelåkning. I Tyskland följde man snart efter och gjorde produkter även för flickor mellan sju och tolv år. Också lösbröst var vanliga både i England, Frankrike och Amerika. Dessutom fanns ett otal kurer och ”mirakelkrämer” av skiftande hälsovådlig natur för att förstora brösten. Protesterna var redan då starka och vissa läkare rekommenderade att slänga korsetten av hälsoskäl.

Denna proteströrelse kom att ligga till grund för den stora vågen av amerikansk feminism hundra år senare! Abba Goold Woolson, föreläsare, lärare och essäist under 1800-talets senare del, formulerade ett politiskt manifest: ”Jag finns till … inte som hustru, mor eller lärare utan först och främst som kvinna med ett eget existensberättigande.” Känner vi igen oss? Till slut etablerades den sportiga, naturliga typen, den typiska amerikanskan, som nu håller på att ersättas av det utsträckta Barbie-idealet på catwalken. Nästan ingen rumpa, bara ordentliga bröst.

Denna offentliga exponering av damunderkläder i reklamen, som vi fortfarande matas med, har naturligtvis gett stoff åt inte bara reformivrare utan också poeterna. Men det har alltid funnits män som försvarat kvinnas rätt till frihet, åtminstone den kroppsliga. Som påtalat det onyttiga i all insnörning, inskränkningen av rörelsefriheten, som naturligtvis också drabbar tänkandet och omdömet, ”den förslavande korsetten”, och som kritiserat den dominerande klassens demonstration av sina arbetsoförmögna kvinnor. Ett känt exempel är Thorstein Veblen, amerikans ekonom, och hans Theory of the Leisure Class från 1899.

I början av 1900-talet kommer övergången från korsett till bysthållare, där brösten inte stöds underifrån utan med band uppifrån. Steget till dagens bygelbehåar var däremot långt. Det första, spontana, försöket gjordes i New York av en ung debutant som struntade i korsetten som lagts fram åt henne inför balen. I stället tog hon två näsdukar och ett rosa band som hon satte ihop. Hennes väninnor fick några likadana och 1914 tog hon ut ett patent under namnet Caresse Crosby. Den unga damen var Mary Phelp Jacobs. Så småningom sålde hon patentet för femton hundra dollar till Warners, idag värderat till femton miljoner. Jag kommer ihåg en ung dam i Sverige som i slutet av 60-talet experimenterade med ihopsydda hälar av damstrumpor i samma syfte.

Till slut leder denna ”frigörelse” till mellankrigstidens plattbröstade ideal som följs av det kortklippta håret, den ”bobbade” frisyren, och den pojkaktiga eller androgyna silhuetten med långa halsband som ”skulle falla spikrakt utanpå de löst sittande tunikorna” med midjan nerflyttad till höfterna. Samtidigt gjorde konstmaterialet rayon sitt intåg och ersatte siden eller satäng i underkläderna.

På 30-talet hade kvinnorna slutligen gjort sitt val, den enkla kombinationen av trosa och bh som vi har än i dag. Naturligtvis förekom alla varianter av korsetter och höfthållare fortfarande på varuhusen. Strumporna måste alltjämt fästas upp med strumpeband, men med strumpbyxorna och så småningom ”självhäftande” damstrumpor är höfthållaren ett minne blott. Nu finns den som elastisk gördel i resår med främsta uppgift att hålla in midjan. Fetma är ju vårt största skönhetsproblem numera.

Andra världskriget blev ett dråpslag mot underklädesindustrin. Många fabriker gick över till att framställa varor åt trupperna. Nylon hade uppfunnits redan 1939 men gick åt till krigsmateriel, t ex fallskärmar. Bomull, poplin, satäng, tyll och spets liksom stål och gummi var kraftigt ransonerat. Annonseringen fortsatte däremot i stor skala, naturligtvis. Även här kan man räkna med effekten av ökad oxytocin-frisättning (vårt måbra-hormon), uppmuntrad av fantasi och förväntningar särskilt till männens fördel. Affischer skickades till soldaterna ”för att stärka stridsmoralen”. Att det är en effektiv åtgärd märks ju på att trenden i reklamen knappast gått tillbaka.

Efter kriget lanserade amerikanska firmor helt nya underkläder i de nya material som nu fanns, fallskärmssiden, rayon och nylontrikå. Ny teknik användes också för att skapa konformade kupor. ”Torpedliknande bysthållare fick brösten att se ut som skjutfärdiga projektiler”. Runda kupor döptes till ”kanonkulebehån”. Den rådande Hollywoodregeln krävde att bystmåttet skulle vara två och en halv centimeter större än höftmåttet, en omöjlighet för de flesta kvinnor på den här tiden, före plastikkirurgin. Vi har sett Madonna leka med konformade kupor i rosa satäng och visa deras orimlighet utanpå kläderna. Därmed har hon fått äran av att ha gjort underkläder till synliga plagg.

Tonåringarna, i kraft av sitt stora antal (jag hör själv till den första generationen), blev till en egen marknad som skulle lockas med mjuka material och ungdomlig stil. ”Efterkrigstiden var överflödskapitalets och de förpackade bröstens guldålder”, sammanfattar Yalom. Idag vet vi inte vad det vill säja att leva under knappa förhållanden här i I-länderna. Om man inte är pensionär.

Warners lanserade sin elastiska stretchbehå 1963, en nyskapelse som snabbt kopierades av andra tillverkare. Jag minns hur bekväm den var. Det var kanske därför det blev lättare att bränna behån i början av 70-talet? Man kunde klara sej utan! Plattbröstade modeller kom i ropet, Twiggy i England t ex. De liknande sina mormödrar inte bara genom att se pojkaktiga ut. De ville också få ökad social och politisk frihet. Kanske skulle det gå lättare om de liknade unga gossar som på 20-talet, när kvinnan fick sin rösträtt?

I Frankrike slängde man överdelen till bikinin. Fransyskor har alltid tillåtits vara självständiga, individuella och målmedvetna, en rest av det gamla Urmatriarkatet. Se på det franska modet som skiljer sig avsevärt från det amerikanska. I slutet av 70-talet kommer också sportunderkläderna som en följd av joggingvågen i Amerika. Man ville ha bekväma och samtidigt stödjande underkläder. Ett par kvinnliga entusiaster sydde ihop två suspensoarer för män – och så var sportbehån född!

I slutet av 80-talet kommer så pushupbehån, eller bygelbehån, med mångmiljonförsäljning. Samtidigt ökar efterfrågan på ”bystigare” mannekänger. ”Bröst var inte bara åter på modet; de var synnerligen lukrativa”. Även silikonimplantaten ökar. Efter 20 års nedtoning av brösten var det inte längre vulgärt att visa upp dem. Idag når vissa urringningar ner till midjan. 1994 återkom korsetten till Paris modehus. Då hade den varit borta i fyrtio år. Korsetten och pushupbehån väcker fortfarande hetsig debatt och säljer som aldrig förr.

Yalom frågar sig om intresset för stora bröst kan ha något att göra med nationalpolitik, som ett ”omedvetet försök att återuppliva 1950-talets hemmavarande modersbröst”. Platta bröst tycks återkomma vart fyrtionde år, konstaterar hon. Inte helt fel. Vi kan tänka på alla kvinnor som gick ut i förvärvslivet under kriget, eftersom männen skickades till fronten och industrierna ändå måste hållas igång. Kvinnorna fann sig väl tillrätta i arbetslivet, men sen blev många tvingade tillbaka till hemmen igen. Det ligger mycket i Yaloms misstanke.

Det är intressant att parallellt med denna envetna exponering av kvinnans bröst notera dagens aggressiva inställning till offentlig amning. ”Var visar du dina bröst? Vem får ta ditt bröst i sin mun? Och på vilken plats får det ske?” Patricia Lorenzoni ställer frågan i sin bok Mama Dolly (se artikel nedan): ”Amningen som exklusiv stund av intimitet mellan mor och barn är en modern företeelse. Och även denna exklusiva intimitet bör, enligt vissa, hållas borta från andras blickar. Med jämna mellanrum tas frågan om offentlig amning upp i medierna, och kommentarspalterna på tidningarnas nätupplagor fylls med upprörda inlägg: tänk om en man skulle fläka ut sin penis offentligt på det sättet!” (men de pinkar offentligt). En reaktion som knappast väcks av bikinilösa bröst på badstranden. Det verkar vara själva amningen som uppfattas som obscen. Patriarkal avundsjuka?

I arbetarklassen har hushållsarbetet och hemmet aldrig varit kvinnans främsta uppgift. Det är i borgarklassen detta förekommer och då är den borgerliga kvinnan arbetsledare över anställda som utför arbetet åt henne. Se diskussionen om Rut-avdraget och ”pigtjänster”. I arbetarklassen hade kvinnan sin egen ekonomiska plattform, eftersom alla måste arbeta för att hushållsekonomin skulle gå ihop. Det var detta som fick socialdemokraterna att satsa på daghem, för att fler kvinnor skulle få möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden och uppnå jämställdhet på så sätt. Nu har pendeln svängt tillbaka. Flickorna är kanske duktigast i skolan, men det är pojkarna som får jobben.

Jag återvänder till de fjortonåriga flickorna på badpremiär i Siljansviken. Fotografen pejlar in den dekorativa bikinins svarta trianglar över tydliga bröst. 14-åringar? Javisst, de äter ju p-piller! Det ger alltid fylligare bröst. Det handlar om en skengraviditet där också mjölkkörtlarnas utveckling aktiveras. Under tiden går rester av östrogen ut i vattentäkterna omkring oss. Forskare har upptäckt allt fler kräldjur och fiskar, där hannarna omvandlas till honor. Vart är vi på väg? Hur länge ska detta fortgå?