URMATRIARKATET kap 2

Det har dröjt ett bra tag sen sist. Min gamla laptop kraschade för en tid sen och jag förlorade en hel del material som jag inte hade tagit säkerhetskopior på. Nu är den nya datorn igång och jag håller som bäst på att lära mej Windows 7 under min dotters vakande öga.

Här kommer nu del II i artikelserien URMATRIARKATET:


HUR BÖRJADE MATRIARKATET?

Marija Gimbutas, professor i europeisk arkeologi, generar sig inte när hon uppskattar den Stora Gudinnans regeringstid. Hon kan tänka sig att den varat i 25 000 år. Då har hon täckt större delen av det vi kallar Äldre stenålder. Som jämföresle kan jag nämna, att för så där tolvtusen år sen rådde tundraklimat i Skåne, där renar gick och betade sina lavar. De jagades av människor med grovt tillhackade stenspetsar på sina spjut, fynd finns bevarade på Historiska Museet i Stockholm. Man levde på vad jorden och naturen gav genom jakt och insamling.

Ett intressant häfte av FORNTIDA TEKNIK, dubbelnumret 2/89-1/90, handlar om forntida mat. Den experimenterande arkeologen Tomas Johansson, som bildade Institutet för Forntida Teknik med kurser på Bäckedals folkhögskola i Östersund, skriver i inledningen:

"Rester av eldar och brända ben låter ana att våra tidiga eldbrukande föregångare kunde steka kött och avslöjar vilka djur man ätit. Kokgropar berättar om jägarnas storkok. Avtryck av olika sädeskorn i keramik lämnar bidrag till kunskapen om matvanor i senare tid. Likaså gör pollenanalyser det, som berättar om vad som odlats. Även matrester i keramikkärl som analyserats med moderna naturvetenskapliga metoder avslöjar fakta. Fynd av kvarnar av olika slag speglar att man mal mjöl."

Men då är vi redan inne på Yngre stenålder, då man brände av ett område av skogen och luckrade upp jorden med träredskap innan man sådde i askan. Två-tre år kunde man ta ut skördar på samma plats, innan man blev tvungen att bryta ny mark och så småningom flytta vidare.

De vandrande samlar- och jägarfolken under Äldre stenålder (här talar vi om 30 000 år tillbaka) kunde bara bära med sig det allra nödvändigaste. Isse Israelsson, också experimentell arkeolog, skriver (i samma nummer):

"Under en mycket lång tid avgjorde naturens rikedomar, djurflockarnas vandringar och fiskstimmens lekplatser var och hur länge man bodde på samma plats. Mycket i tillvaron var olika för renjägarna vid inlandsisens rand och för kustfiskaren i ett senare och varmare klimat. Men ett par drag hade de gemensamt. I bägge grupperna var allas insatser för att skaffa föda viktiga. Och man lade inte upp några stora förråd för framtiden."

Nej, man återvände efter ett år till de platser där man samlat in tidigare och skördade på nytt, där naturtillgångarna mognat ut. Särskilt viktiga växter kunde skötas om extra av kvinnorna genom att luckra upp jorden kring rötterna och hälla på vatten, innan man vandrade vidare. Studier av nutida lägre jägare och samlare visar upp detta beteende och man räknar med att det gav upphovet till det tidiga matriarkala hackjordbruket, som föregick årder och senare plog.

Socialantropologer utgår ifrån att det mesta bars av kvinnorna i stammen under vandringen till nästa lägerplats, medan män och unga barnlösa kvinnor var fria för jakt och insamling. Även småbarnen måste bäras, åtminstone upp till fyra års ålder, då de kunde börja gå själva. Detta medförde att ingen kvinna orkade föda barn mer än vart femte år. Den äldre stenåldern var således ingen promiskuös kulturform och befolkningsmängden hölls på en reglerad nivå.

I Thomas Johanssons exempel ovan verkar det som om det är männen som förser stammen/familjen med mat, men så förhåller det sig inte. Det man överlever på är nämligen kolhydrater, växtföda i form av rötter, nötter, bär, frukter, frön, svampar etc, som samlades in av kvinnorna i första hand. Ett antal insekter med helst feta larver gav det extra protein man behövde. Det säjer sig självt att den typen av föda inte lämnar några tydligare spår genom eonerna. Eftersom kvinnor i alla tider fött barn och gett den första födan ur sina bröst, blev det naturligt att betrakta den givmilda naturen som en Stor Gudomlig Moder.

Egentligen behöver man bara äta ett gram protein per kilo kroppsvikt per dag (s 12 Kokbok för Hjärnan, se nedan) för kroppens behov och en del av detta finns redan i växtriket. Mindre än ett hekto kött per dag alltså! Det är förresten den särskilda proteinsmaken som kallas umami. De övriga är salt, sött, beskt och surt som registreras av smaklökarna i tungan. Övriga smaksensationer t ex vinprovningens excesser ('en ton av jord - kryddigt - mörkrostad smak - ekigt - granbarr' osv) går via svalget upp till luktorganet i näsan och registreras där. Vi skiljer alltså inte på lukt och smak när vi äter eller dricker.

Männens jakt gav råvaror som kvinnorna förädlade, förutom den brakfest man ställde till med, eftersom bytet inte kunde konserveras annat än möjligen genom torkning. Skinn skrapades rena och mjukades upp, på Grönland t ex genom att tuggas. Förr hade alla äldre eskimåkvinnor nerslitna tänder, just av detta tuggande. Senor delades upp och spanns till trådar. Fina ben slipades till prylar och synålar, grövre ben blev till olika verktyg. Fettet användes för att smörja in. Det trådiga kött som vi idag omhuldar som söndagsstek kastades till hundarna! Det var inälvorna man åt i första hand.

En annan intressant professor, Charlotte Erlanson-Albertsson i Lund som forskar bl a på aptitreglering, har nyligen kommit ut med sin fjärde bok om lämplig mat för hjärnan, KOKBOK FÖR HJÄRNAN (Ica Bokförlag 2009). Hon inleder med en kort näringslära, där hon konstaterar att den typ av mat vi människor äter är unik i jämförelse med övriga däggdjur Vi äter lagad mat. Apor t ex äter mest frukt och gröna blad.

Hon berättar om "en studie, som varade en månad, /där man/ låtit människor äta sådan kost som apor äter. Det visade sig att aporna behövde äta i genomsnitt 63 gånger varje dag och att ätandet tog åtta timmar per dag. Och så gick den dagen! Med den lagade maten äter vi koncentrerat under en till två timmar och får sedan tid att göra annat. Det är nyckeln till det som fört mänskligheten framåt." (s 11). Förutom vår ovanligt stora hjärna. Men orsaken till den har hon inte kläm på. Det är för övrigt en fråga som varit utsatt för många och långa diskussioner hittills. Den tar jag upp nästa gång.