URMATRIARKATET kap 1

För halvannat år sen blev jag uppmuntrad av kulturredaktören i dagstidningen Dalademokraten att skriva "något om matriarkat" eftersom det fanns så många missuppfattningar om detta begrepp. Sagt och gjort. Jag började samla ihop material (det bara 'flödade över mej') och strukturera. Det blev en mycket inspirerande sysselsättning, dels att se bakåt och dels studera dagens förhållanden. Det blev en hel artikelserie, URMATRIARKATET, i 12 delar som publiceras med ojämna mellanrum på Kultursidan.

Eftersom utgivningen nu äntligen kommit igång så kommer jag nu att lägga ut delarna på bloggen ungefär i den takt de trycks i Dalademokraten. Texten är ju avsedd för den läsarkretsen och det blir många hänvisningar till DD av det skälet.

Här kommer första avsnittet:

MATRIARKAT = OTREVLIGA KÄRRINGAR?

Som vår värderade chefredaktör och 1:e ledarskribent Göran Greider noterade 15 augusti 2009 (se "Vi är anpassade för jämlikhet!") uppkommer hierarkierna och rangordningen av folk först när stationära jordbrukssamhällen uppstår. D v s när man kan börja samla på sig egendom, t o m tung och skör sådan som keramik bl a. Man kunde också samla på sig ofria människor, slavar, som kunde förvaras i särskilt stabila och välbyggda hus där de inte kunde fly sin väg. Men då hade jordbrukstekniken utvecklats betydligt från de hackor man först luckrade upp jorden med under yngre stenålder till de oxdragna plogar man använde under bronsåldern (som börjar ca 3 000 f Kr). Dessförinnan rådde alltså jämställdhet, men att människorna då också levde i ett matriarkat, det tiger man om.

Vad är det då som utmärker ett matriarkat? Är det enbart gamla (elaka) kärringar som bestämmer i stället för gaggiga gubbar (eller självgoda yngre män)? I dag finns ytterst få (om ens några) rena matriarkat bevarade i världen som kan ge besked om detta. Det hindrar däremot inte att många forskare intresserar sig för frågan.

Marija Gimbutas, professor i europeisk arkeologi vid University of California, presenterades på svenska redan 1992 i boken GUDINNORNA INOM OSS av den jungianskt inriktade psykologen Jean Shinoda Bolen i USA. Hon citerar Gimbutas (s 17f):

"Den gamla europeiska civilisationen, för 5000 år sedan (kanske t o m för 25000 år sedan), innan de manliga religionerna uppkommit, var en modersorienterad, stillsam, lugn, konstälskande, jord- och havsbunden kultur som dyrkade den stora Gudinnan. Mödosamt ihopsamlade fynd från begravningsplatser visar att detta gamla Euopa var ett oskiktat, jämlikt samhälle, som förstördes när det invaderades av ett halvnomadiskt, ridande indoeuropeiskt folk som kom från norr och öster. Inkräktarna var fadersorienterade, rörliga, krigiska, ideologiskt himmelsorienterade och likgiltiga för konst."

Gimbutas nämner stenålderns stillsamma modersorienterade ideologi. Hur går det ihop med den Stora Gudinnan, Matriarken? Ragator känner vi ju till. I vår mansdominerade humorvärld har de häcklats från stumfilmens dagar. För att inte tala om alla serieskämt och roliga historier. Idag har vi det australiska fenomenet Dame Edna, som t o m börjat uppträda i chockrosa leggings (till pumps i samma nyans). En paljetterad ångvält som älskvärt manglar allt i sin väg. Ytterst svår att motstå eller säga emot. Finns det egentligen någon alternativ?

Vi har ju också det gamla kvinnoidealet före självsvälten, när maten fortfarande var knapp och fyllighet var detsamma som skönhet - och rikedom. Den inbjudande Venus som välkomnade en hungrande man och födde honom söner/arvingar på löpande band. Kan den bilden stämma bättre med den förhistoriska modersinriktade kulturen?

Britt-Mari Näsström, numera professor, redovisar i "Bilden av en gudinna" att de stora gudinnor som dyrkades t ex runt Medelhavet, innan matriarkatet där krossades, inte i första han var tillägnade fruktbarheten. Snarare saknade de egenskaper som moderlighet eller fertilitet. Däremot var barmhärtighet "ett framträdande drag hos många av de gudinnor som under antiken framträdde i det östra medelhavsområdet, inte minst de som framträdde för att hjälpa människor i nöd." (s 91ff i antologin GUDAR OCH GUDINNORS ÅTERKOMST, red Carl-Gustav Carlsson och Liselotte Frisk, Umeå universitet 2000)

Hon nämner den egyptiska Isis, som "ömmade för sjuka och missbildade barn och som ofta avbildades med sonen Horus i sitt knä. Som sådan gav hon bilden av den goda modern, vilken i sinom tid överfördes till kulten av Jesu Moder, jungfru Maria, därmed ett gott exempel på kultkontinuitet." Så småningom blev jungfru Maria den Guds Moder vi känner igen idag, framför allt inom den katolska kyrkan (som hela tiden hävdat sitt tolkningsföreträde och bokstavligen utrotat alla andra trosriktningar, framför allt katarerna i södra Frankrike). Hon övertog rollen av den urgamla Stora Gudinnan i folktron, som egentligen aldrig lämnat sin plats där trots alla ivriga missionsförsök.

Näsström noterar att även protestantismen har tagit upp Maria-gestalten, men först så sent som under 1900-talets senare del. "Frågan är dock om inte detta var alltför sent och att människor i brist på kvinnlig gudsbild inom den traditionella religionen börjat söka sig andra gestalter att identifiera sig med."

En av dessa gestalter är den engelska prinsessan lady Di, som omkom så tragiskt i en bilolycka 1997. Näsström har framför allt studerat allmänhetens reaktion på prinsessans död som vi vet har tagit enorma proportioner. Hon avslutar sin uppsats med orden:

"Mycket av den folkliga Dianakulten är, som synes frammanat av massmedia, som bär ut denna bild till människorna med en genomslagskraft som inte varit möjlig tidigare, men man hade knappast kunnat hålla intresset vid liv om inte människor själva haft ett behov av en bild av en stor gudinna."

Men hon konstaterar också att den goda och barmhärtiga gudinnans roll verkar överspelad numera, åtminstone i Europa. I stället söker sig den moderna feminismen till föreställningar om det förhistoriska matriarkatet. Det finns anledning att återkomma till professor Näsström senare.

Den feminist-teologiska kritiken har närmare studerats av Martin Holmberg (s 177ff i samma antologi). Han menar att religionen fortfarande har en central betydelse, trots att vi anser oss leva i ett sekulariserat samhälle. Kristendomen är faktiskt fortfarande betydligt viktigare än vi är beredda att tro. Den har format vår kultur i flera avseenden, inte minst i talesätt. Han räknar upp områden som konsten, etiken och - förvånande nog - kapitalismen och därmed också det politiska systemet med hänvisning till Max Weber.

Han citerar även biskop Lennart Koskinen som påpekar att "fortfarande är en förbluffande stor del av svensk lagstiftning influerad av gammaltestamentliga värderingar, även om allt fler nu håller på att rensas ut." För övrigt har den gode biskopen på Gotland förslagit installering av solceller på alla kyrktak, eftersom kyrkor för det mesta är orienterade i öster-väster. Alltså en utmärkt placering på kyrktakets södra sida för att fånga upp solljus under större delen av dagen! Tydligen krävs det en originalitet av alldeles särskilt slag i tänkandet, för att kunna komma med lösningar till dagens akuta problem och inte bara notera dem.

Egentligen är kombinationen 'gammaltestamentliga värderingar' och 'politiska system' inte så himlastormande - om man tänker efter. Båda är ju resultat av de grundvärderingar som utgör patriarkatet. Men vad är det då som skiljer det från ett tänkt matriarkat? Ja, att det bara skulle finnas kvinnor i ett matriarkat och att man som statsvetare Stig-Björn Ljunggren, som besökte Rättvik under förra valrörelsen, utgår ifrån att vi här i Dalarna har ett matriarkat, bara för att kvinnor och män lever så segregerade liv, är att skjuta grovt bredvid målet.

Att män i Siljansbygdens gamla jordbruksområden lever mer eller mindre separerat från kvinnorna, beror i första hand på ett ovanligt hårt kvinnoförtryck. Äldre infödda män i Rättviks kommun tilltalar inte kvinnor t ex och det är enbart kvinnor som har hand om barnen, åldringarna och hushållsarbetet utan tack eller erkännande för den viktiga insatsen. Det är snarare fråga om ett "getto för kvinnor" (sedan judarna befriats från den boendeformen).

Så enkelt är det alltså inte! Men hur blev det som det blev? Jag återkommer till detta i nästa betraktelse.