Det har dröjt ett bra tag sen sist. Min gamla laptop kraschade för en tid sen och jag förlorade en hel del material som jag inte hade tagit säkerhetskopior på. Nu är den nya datorn igång och jag håller som bäst på att lära mej Windows 7 under min dotters vakande öga.
Här kommer nu del II i artikelserien URMATRIARKATET:
HUR BÖRJADE MATRIARKATET?
Marija Gimbutas, professor i europeisk arkeologi, generar sig inte när hon uppskattar den Stora Gudinnans regeringstid. Hon kan tänka sig att den varat i 25 000 år. Då har hon täckt större delen av det vi kallar Äldre stenålder. Som jämföresle kan jag nämna, att för så där tolvtusen år sen rådde tundraklimat i Skåne, där renar gick och betade sina lavar. De jagades av människor med grovt tillhackade stenspetsar på sina spjut, fynd finns bevarade på Historiska Museet i Stockholm. Man levde på vad jorden och naturen gav genom jakt och insamling.
Ett intressant häfte av FORNTIDA TEKNIK, dubbelnumret 2/89-1/90, handlar om forntida mat. Den experimenterande arkeologen Tomas Johansson, som bildade Institutet för Forntida Teknik med kurser på Bäckedals folkhögskola i Östersund, skriver i inledningen:
"Rester av eldar och brända ben låter ana att våra tidiga eldbrukande föregångare kunde steka kött och avslöjar vilka djur man ätit. Kokgropar berättar om jägarnas storkok. Avtryck av olika sädeskorn i keramik lämnar bidrag till kunskapen om matvanor i senare tid. Likaså gör pollenanalyser det, som berättar om vad som odlats. Även matrester i keramikkärl som analyserats med moderna naturvetenskapliga metoder avslöjar fakta. Fynd av kvarnar av olika slag speglar att man mal mjöl."
Men då är vi redan inne på Yngre stenålder, då man brände av ett område av skogen och luckrade upp jorden med träredskap innan man sådde i askan. Två-tre år kunde man ta ut skördar på samma plats, innan man blev tvungen att bryta ny mark och så småningom flytta vidare.
De vandrande samlar- och jägarfolken under Äldre stenålder (här talar vi om 30 000 år tillbaka) kunde bara bära med sig det allra nödvändigaste. Isse Israelsson, också experimentell arkeolog, skriver (i samma nummer):
"Under en mycket lång tid avgjorde naturens rikedomar, djurflockarnas vandringar och fiskstimmens lekplatser var och hur länge man bodde på samma plats. Mycket i tillvaron var olika för renjägarna vid inlandsisens rand och för kustfiskaren i ett senare och varmare klimat. Men ett par drag hade de gemensamt. I bägge grupperna var allas insatser för att skaffa föda viktiga. Och man lade inte upp några stora förråd för framtiden."
Nej, man återvände efter ett år till de platser där man samlat in tidigare och skördade på nytt, där naturtillgångarna mognat ut. Särskilt viktiga växter kunde skötas om extra av kvinnorna genom att luckra upp jorden kring rötterna och hälla på vatten, innan man vandrade vidare. Studier av nutida lägre jägare och samlare visar upp detta beteende och man räknar med att det gav upphovet till det tidiga matriarkala hackjordbruket, som föregick årder och senare plog.
Socialantropologer utgår ifrån att det mesta bars av kvinnorna i stammen under vandringen till nästa lägerplats, medan män och unga barnlösa kvinnor var fria för jakt och insamling. Även småbarnen måste bäras, åtminstone upp till fyra års ålder, då de kunde börja gå själva. Detta medförde att ingen kvinna orkade föda barn mer än vart femte år. Den äldre stenåldern var således ingen promiskuös kulturform och befolkningsmängden hölls på en reglerad nivå.
I Thomas Johanssons exempel ovan verkar det som om det är männen som förser stammen/familjen med mat, men så förhåller det sig inte. Det man överlever på är nämligen kolhydrater, växtföda i form av rötter, nötter, bär, frukter, frön, svampar etc, som samlades in av kvinnorna i första hand. Ett antal insekter med helst feta larver gav det extra protein man behövde. Det säjer sig självt att den typen av föda inte lämnar några tydligare spår genom eonerna. Eftersom kvinnor i alla tider fött barn och gett den första födan ur sina bröst, blev det naturligt att betrakta den givmilda naturen som en Stor Gudomlig Moder.
Egentligen behöver man bara äta ett gram protein per kilo kroppsvikt per dag (s 12 Kokbok för Hjärnan, se nedan) för kroppens behov och en del av detta finns redan i växtriket. Mindre än ett hekto kött per dag alltså! Det är förresten den särskilda proteinsmaken som kallas umami. De övriga är salt, sött, beskt och surt som registreras av smaklökarna i tungan. Övriga smaksensationer t ex vinprovningens excesser ('en ton av jord - kryddigt - mörkrostad smak - ekigt - granbarr' osv) går via svalget upp till luktorganet i näsan och registreras där. Vi skiljer alltså inte på lukt och smak när vi äter eller dricker.
Männens jakt gav råvaror som kvinnorna förädlade, förutom den brakfest man ställde till med, eftersom bytet inte kunde konserveras annat än möjligen genom torkning. Skinn skrapades rena och mjukades upp, på Grönland t ex genom att tuggas. Förr hade alla äldre eskimåkvinnor nerslitna tänder, just av detta tuggande. Senor delades upp och spanns till trådar. Fina ben slipades till prylar och synålar, grövre ben blev till olika verktyg. Fettet användes för att smörja in. Det trådiga kött som vi idag omhuldar som söndagsstek kastades till hundarna! Det var inälvorna man åt i första hand.
En annan intressant professor, Charlotte Erlanson-Albertsson i Lund som forskar bl a på aptitreglering, har nyligen kommit ut med sin fjärde bok om lämplig mat för hjärnan, KOKBOK FÖR HJÄRNAN (Ica Bokförlag 2009). Hon inleder med en kort näringslära, där hon konstaterar att den typ av mat vi människor äter är unik i jämförelse med övriga däggdjur Vi äter lagad mat. Apor t ex äter mest frukt och gröna blad.
Hon berättar om "en studie, som varade en månad, /där man/ låtit människor äta sådan kost som apor äter. Det visade sig att aporna behövde äta i genomsnitt 63 gånger varje dag och att ätandet tog åtta timmar per dag. Och så gick den dagen! Med den lagade maten äter vi koncentrerat under en till två timmar och får sedan tid att göra annat. Det är nyckeln till det som fört mänskligheten framåt." (s 11). Förutom vår ovanligt stora hjärna. Men orsaken till den har hon inte kläm på. Det är för övrigt en fråga som varit utsatt för många och långa diskussioner hittills. Den tar jag upp nästa gång.
fredag, november 5
lördag, juni 5
URMATRIARKATET kap 1
För halvannat år sen blev jag uppmuntrad av kulturredaktören i dagstidningen Dalademokraten att skriva "något om matriarkat" eftersom det fanns så många missuppfattningar om detta begrepp. Sagt och gjort. Jag började samla ihop material (det bara 'flödade över mej') och strukturera. Det blev en mycket inspirerande sysselsättning, dels att se bakåt och dels studera dagens förhållanden. Det blev en hel artikelserie, URMATRIARKATET, i 12 delar som publiceras med ojämna mellanrum på Kultursidan.
Eftersom utgivningen nu äntligen kommit igång så kommer jag nu att lägga ut delarna på bloggen ungefär i den takt de trycks i Dalademokraten. Texten är ju avsedd för den läsarkretsen och det blir många hänvisningar till DD av det skälet.
Här kommer första avsnittet:
MATRIARKAT = OTREVLIGA KÄRRINGAR?
Som vår värderade chefredaktör och 1:e ledarskribent Göran Greider noterade 15 augusti 2009 (se "Vi är anpassade för jämlikhet!") uppkommer hierarkierna och rangordningen av folk först när stationära jordbrukssamhällen uppstår. D v s när man kan börja samla på sig egendom, t o m tung och skör sådan som keramik bl a. Man kunde också samla på sig ofria människor, slavar, som kunde förvaras i särskilt stabila och välbyggda hus där de inte kunde fly sin väg. Men då hade jordbrukstekniken utvecklats betydligt från de hackor man först luckrade upp jorden med under yngre stenålder till de oxdragna plogar man använde under bronsåldern (som börjar ca 3 000 f Kr). Dessförinnan rådde alltså jämställdhet, men att människorna då också levde i ett matriarkat, det tiger man om.
Vad är det då som utmärker ett matriarkat? Är det enbart gamla (elaka) kärringar som bestämmer i stället för gaggiga gubbar (eller självgoda yngre män)? I dag finns ytterst få (om ens några) rena matriarkat bevarade i världen som kan ge besked om detta. Det hindrar däremot inte att många forskare intresserar sig för frågan.
Marija Gimbutas, professor i europeisk arkeologi vid University of California, presenterades på svenska redan 1992 i boken GUDINNORNA INOM OSS av den jungianskt inriktade psykologen Jean Shinoda Bolen i USA. Hon citerar Gimbutas (s 17f):
"Den gamla europeiska civilisationen, för 5000 år sedan (kanske t o m för 25000 år sedan), innan de manliga religionerna uppkommit, var en modersorienterad, stillsam, lugn, konstälskande, jord- och havsbunden kultur som dyrkade den stora Gudinnan. Mödosamt ihopsamlade fynd från begravningsplatser visar att detta gamla Euopa var ett oskiktat, jämlikt samhälle, som förstördes när det invaderades av ett halvnomadiskt, ridande indoeuropeiskt folk som kom från norr och öster. Inkräktarna var fadersorienterade, rörliga, krigiska, ideologiskt himmelsorienterade och likgiltiga för konst."
Gimbutas nämner stenålderns stillsamma modersorienterade ideologi. Hur går det ihop med den Stora Gudinnan, Matriarken? Ragator känner vi ju till. I vår mansdominerade humorvärld har de häcklats från stumfilmens dagar. För att inte tala om alla serieskämt och roliga historier. Idag har vi det australiska fenomenet Dame Edna, som t o m börjat uppträda i chockrosa leggings (till pumps i samma nyans). En paljetterad ångvält som älskvärt manglar allt i sin väg. Ytterst svår att motstå eller säga emot. Finns det egentligen någon alternativ?
Vi har ju också det gamla kvinnoidealet före självsvälten, när maten fortfarande var knapp och fyllighet var detsamma som skönhet - och rikedom. Den inbjudande Venus som välkomnade en hungrande man och födde honom söner/arvingar på löpande band. Kan den bilden stämma bättre med den förhistoriska modersinriktade kulturen?
Britt-Mari Näsström, numera professor, redovisar i "Bilden av en gudinna" att de stora gudinnor som dyrkades t ex runt Medelhavet, innan matriarkatet där krossades, inte i första han var tillägnade fruktbarheten. Snarare saknade de egenskaper som moderlighet eller fertilitet. Däremot var barmhärtighet "ett framträdande drag hos många av de gudinnor som under antiken framträdde i det östra medelhavsområdet, inte minst de som framträdde för att hjälpa människor i nöd." (s 91ff i antologin GUDAR OCH GUDINNORS ÅTERKOMST, red Carl-Gustav Carlsson och Liselotte Frisk, Umeå universitet 2000)
Hon nämner den egyptiska Isis, som "ömmade för sjuka och missbildade barn och som ofta avbildades med sonen Horus i sitt knä. Som sådan gav hon bilden av den goda modern, vilken i sinom tid överfördes till kulten av Jesu Moder, jungfru Maria, därmed ett gott exempel på kultkontinuitet." Så småningom blev jungfru Maria den Guds Moder vi känner igen idag, framför allt inom den katolska kyrkan (som hela tiden hävdat sitt tolkningsföreträde och bokstavligen utrotat alla andra trosriktningar, framför allt katarerna i södra Frankrike). Hon övertog rollen av den urgamla Stora Gudinnan i folktron, som egentligen aldrig lämnat sin plats där trots alla ivriga missionsförsök.
Näsström noterar att även protestantismen har tagit upp Maria-gestalten, men först så sent som under 1900-talets senare del. "Frågan är dock om inte detta var alltför sent och att människor i brist på kvinnlig gudsbild inom den traditionella religionen börjat söka sig andra gestalter att identifiera sig med."
En av dessa gestalter är den engelska prinsessan lady Di, som omkom så tragiskt i en bilolycka 1997. Näsström har framför allt studerat allmänhetens reaktion på prinsessans död som vi vet har tagit enorma proportioner. Hon avslutar sin uppsats med orden:
"Mycket av den folkliga Dianakulten är, som synes frammanat av massmedia, som bär ut denna bild till människorna med en genomslagskraft som inte varit möjlig tidigare, men man hade knappast kunnat hålla intresset vid liv om inte människor själva haft ett behov av en bild av en stor gudinna."
Men hon konstaterar också att den goda och barmhärtiga gudinnans roll verkar överspelad numera, åtminstone i Europa. I stället söker sig den moderna feminismen till föreställningar om det förhistoriska matriarkatet. Det finns anledning att återkomma till professor Näsström senare.
Den feminist-teologiska kritiken har närmare studerats av Martin Holmberg (s 177ff i samma antologi). Han menar att religionen fortfarande har en central betydelse, trots att vi anser oss leva i ett sekulariserat samhälle. Kristendomen är faktiskt fortfarande betydligt viktigare än vi är beredda att tro. Den har format vår kultur i flera avseenden, inte minst i talesätt. Han räknar upp områden som konsten, etiken och - förvånande nog - kapitalismen och därmed också det politiska systemet med hänvisning till Max Weber.
Han citerar även biskop Lennart Koskinen som påpekar att "fortfarande är en förbluffande stor del av svensk lagstiftning influerad av gammaltestamentliga värderingar, även om allt fler nu håller på att rensas ut." För övrigt har den gode biskopen på Gotland förslagit installering av solceller på alla kyrktak, eftersom kyrkor för det mesta är orienterade i öster-väster. Alltså en utmärkt placering på kyrktakets södra sida för att fånga upp solljus under större delen av dagen! Tydligen krävs det en originalitet av alldeles särskilt slag i tänkandet, för att kunna komma med lösningar till dagens akuta problem och inte bara notera dem.
Egentligen är kombinationen 'gammaltestamentliga värderingar' och 'politiska system' inte så himlastormande - om man tänker efter. Båda är ju resultat av de grundvärderingar som utgör patriarkatet. Men vad är det då som skiljer det från ett tänkt matriarkat? Ja, att det bara skulle finnas kvinnor i ett matriarkat och att man som statsvetare Stig-Björn Ljunggren, som besökte Rättvik under förra valrörelsen, utgår ifrån att vi här i Dalarna har ett matriarkat, bara för att kvinnor och män lever så segregerade liv, är att skjuta grovt bredvid målet.
Att män i Siljansbygdens gamla jordbruksområden lever mer eller mindre separerat från kvinnorna, beror i första hand på ett ovanligt hårt kvinnoförtryck. Äldre infödda män i Rättviks kommun tilltalar inte kvinnor t ex och det är enbart kvinnor som har hand om barnen, åldringarna och hushållsarbetet utan tack eller erkännande för den viktiga insatsen. Det är snarare fråga om ett "getto för kvinnor" (sedan judarna befriats från den boendeformen).
Så enkelt är det alltså inte! Men hur blev det som det blev? Jag återkommer till detta i nästa betraktelse.
Eftersom utgivningen nu äntligen kommit igång så kommer jag nu att lägga ut delarna på bloggen ungefär i den takt de trycks i Dalademokraten. Texten är ju avsedd för den läsarkretsen och det blir många hänvisningar till DD av det skälet.
Här kommer första avsnittet:
MATRIARKAT = OTREVLIGA KÄRRINGAR?
Som vår värderade chefredaktör och 1:e ledarskribent Göran Greider noterade 15 augusti 2009 (se "Vi är anpassade för jämlikhet!") uppkommer hierarkierna och rangordningen av folk först när stationära jordbrukssamhällen uppstår. D v s när man kan börja samla på sig egendom, t o m tung och skör sådan som keramik bl a. Man kunde också samla på sig ofria människor, slavar, som kunde förvaras i särskilt stabila och välbyggda hus där de inte kunde fly sin väg. Men då hade jordbrukstekniken utvecklats betydligt från de hackor man först luckrade upp jorden med under yngre stenålder till de oxdragna plogar man använde under bronsåldern (som börjar ca 3 000 f Kr). Dessförinnan rådde alltså jämställdhet, men att människorna då också levde i ett matriarkat, det tiger man om.
Vad är det då som utmärker ett matriarkat? Är det enbart gamla (elaka) kärringar som bestämmer i stället för gaggiga gubbar (eller självgoda yngre män)? I dag finns ytterst få (om ens några) rena matriarkat bevarade i världen som kan ge besked om detta. Det hindrar däremot inte att många forskare intresserar sig för frågan.
Marija Gimbutas, professor i europeisk arkeologi vid University of California, presenterades på svenska redan 1992 i boken GUDINNORNA INOM OSS av den jungianskt inriktade psykologen Jean Shinoda Bolen i USA. Hon citerar Gimbutas (s 17f):
"Den gamla europeiska civilisationen, för 5000 år sedan (kanske t o m för 25000 år sedan), innan de manliga religionerna uppkommit, var en modersorienterad, stillsam, lugn, konstälskande, jord- och havsbunden kultur som dyrkade den stora Gudinnan. Mödosamt ihopsamlade fynd från begravningsplatser visar att detta gamla Euopa var ett oskiktat, jämlikt samhälle, som förstördes när det invaderades av ett halvnomadiskt, ridande indoeuropeiskt folk som kom från norr och öster. Inkräktarna var fadersorienterade, rörliga, krigiska, ideologiskt himmelsorienterade och likgiltiga för konst."
Gimbutas nämner stenålderns stillsamma modersorienterade ideologi. Hur går det ihop med den Stora Gudinnan, Matriarken? Ragator känner vi ju till. I vår mansdominerade humorvärld har de häcklats från stumfilmens dagar. För att inte tala om alla serieskämt och roliga historier. Idag har vi det australiska fenomenet Dame Edna, som t o m börjat uppträda i chockrosa leggings (till pumps i samma nyans). En paljetterad ångvält som älskvärt manglar allt i sin väg. Ytterst svår att motstå eller säga emot. Finns det egentligen någon alternativ?
Vi har ju också det gamla kvinnoidealet före självsvälten, när maten fortfarande var knapp och fyllighet var detsamma som skönhet - och rikedom. Den inbjudande Venus som välkomnade en hungrande man och födde honom söner/arvingar på löpande band. Kan den bilden stämma bättre med den förhistoriska modersinriktade kulturen?
Britt-Mari Näsström, numera professor, redovisar i "Bilden av en gudinna" att de stora gudinnor som dyrkades t ex runt Medelhavet, innan matriarkatet där krossades, inte i första han var tillägnade fruktbarheten. Snarare saknade de egenskaper som moderlighet eller fertilitet. Däremot var barmhärtighet "ett framträdande drag hos många av de gudinnor som under antiken framträdde i det östra medelhavsområdet, inte minst de som framträdde för att hjälpa människor i nöd." (s 91ff i antologin GUDAR OCH GUDINNORS ÅTERKOMST, red Carl-Gustav Carlsson och Liselotte Frisk, Umeå universitet 2000)
Hon nämner den egyptiska Isis, som "ömmade för sjuka och missbildade barn och som ofta avbildades med sonen Horus i sitt knä. Som sådan gav hon bilden av den goda modern, vilken i sinom tid överfördes till kulten av Jesu Moder, jungfru Maria, därmed ett gott exempel på kultkontinuitet." Så småningom blev jungfru Maria den Guds Moder vi känner igen idag, framför allt inom den katolska kyrkan (som hela tiden hävdat sitt tolkningsföreträde och bokstavligen utrotat alla andra trosriktningar, framför allt katarerna i södra Frankrike). Hon övertog rollen av den urgamla Stora Gudinnan i folktron, som egentligen aldrig lämnat sin plats där trots alla ivriga missionsförsök.
Näsström noterar att även protestantismen har tagit upp Maria-gestalten, men först så sent som under 1900-talets senare del. "Frågan är dock om inte detta var alltför sent och att människor i brist på kvinnlig gudsbild inom den traditionella religionen börjat söka sig andra gestalter att identifiera sig med."
En av dessa gestalter är den engelska prinsessan lady Di, som omkom så tragiskt i en bilolycka 1997. Näsström har framför allt studerat allmänhetens reaktion på prinsessans död som vi vet har tagit enorma proportioner. Hon avslutar sin uppsats med orden:
"Mycket av den folkliga Dianakulten är, som synes frammanat av massmedia, som bär ut denna bild till människorna med en genomslagskraft som inte varit möjlig tidigare, men man hade knappast kunnat hålla intresset vid liv om inte människor själva haft ett behov av en bild av en stor gudinna."
Men hon konstaterar också att den goda och barmhärtiga gudinnans roll verkar överspelad numera, åtminstone i Europa. I stället söker sig den moderna feminismen till föreställningar om det förhistoriska matriarkatet. Det finns anledning att återkomma till professor Näsström senare.
Den feminist-teologiska kritiken har närmare studerats av Martin Holmberg (s 177ff i samma antologi). Han menar att religionen fortfarande har en central betydelse, trots att vi anser oss leva i ett sekulariserat samhälle. Kristendomen är faktiskt fortfarande betydligt viktigare än vi är beredda att tro. Den har format vår kultur i flera avseenden, inte minst i talesätt. Han räknar upp områden som konsten, etiken och - förvånande nog - kapitalismen och därmed också det politiska systemet med hänvisning till Max Weber.
Han citerar även biskop Lennart Koskinen som påpekar att "fortfarande är en förbluffande stor del av svensk lagstiftning influerad av gammaltestamentliga värderingar, även om allt fler nu håller på att rensas ut." För övrigt har den gode biskopen på Gotland förslagit installering av solceller på alla kyrktak, eftersom kyrkor för det mesta är orienterade i öster-väster. Alltså en utmärkt placering på kyrktakets södra sida för att fånga upp solljus under större delen av dagen! Tydligen krävs det en originalitet av alldeles särskilt slag i tänkandet, för att kunna komma med lösningar till dagens akuta problem och inte bara notera dem.
Egentligen är kombinationen 'gammaltestamentliga värderingar' och 'politiska system' inte så himlastormande - om man tänker efter. Båda är ju resultat av de grundvärderingar som utgör patriarkatet. Men vad är det då som skiljer det från ett tänkt matriarkat? Ja, att det bara skulle finnas kvinnor i ett matriarkat och att man som statsvetare Stig-Björn Ljunggren, som besökte Rättvik under förra valrörelsen, utgår ifrån att vi här i Dalarna har ett matriarkat, bara för att kvinnor och män lever så segregerade liv, är att skjuta grovt bredvid målet.
Att män i Siljansbygdens gamla jordbruksområden lever mer eller mindre separerat från kvinnorna, beror i första hand på ett ovanligt hårt kvinnoförtryck. Äldre infödda män i Rättviks kommun tilltalar inte kvinnor t ex och det är enbart kvinnor som har hand om barnen, åldringarna och hushållsarbetet utan tack eller erkännande för den viktiga insatsen. Det är snarare fråga om ett "getto för kvinnor" (sedan judarna befriats från den boendeformen).
Så enkelt är det alltså inte! Men hur blev det som det blev? Jag återkommer till detta i nästa betraktelse.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)