HOMO ECONOMICUS OCH DEN GLOBALA UPPVÄRMNINGEN

Katrine Kielos
”Det Enda Könet” (Albert Bonniers Förlag 2012)


Redan inför boktiteln måste jag göra första invändningen. Mannen är egentligen inget ”kön” i manssamhället, om man bortser från ren biologi. I Patriarkatet är mannen i första hand ”människan”. Han har aldrig behövt bekymra sig om något annat under de femtusen år som det senaste, numera globala, patriarkatet har pågått. De tidigare utrotade sig själva. De flesta moderna människor tycks anse att Patriarkatet är Evigt. Även Kielos. Så är inte fallet. Vad fanns innan? Och vad har alltid funnits i vår långa utvecklingskedja till människor? Det finns forskning som redan klarlagt dessa frågor, men den tystas ner i allmänt samförstånd.

Det är kvinnan som är ”kön”. Detta kom fram för några år sen i ett debatt-program på dansk TV om den nya mansrollen och gav eko ända till deviantArt (på nätet). Först nu, när mannen tvingas till pappaledighet, börjar han undersöka hur det är att vara ”kön” och förhålla sig till det. I kapitel 14 (av 16) påpekar Kielos faktiskt att det bara är kvinnan som har ett kön, medan mannen är mänsklig – i sin egenskap av norm för samhället. Kvinnan är enbart ”en variant, en spegling, ett komplement”. Varför Katrine Kielos inte tagit fasta på detta i boktiteln blev en gåta för mig. Men kanske debattprogrammet i dansk TV inte kommit till hennes kännedom?


DET ANDRA KÖNET

Att Simone de Beauvoir en gång skrev ”Det Andra Könet” och därmed syftade på kvinnan, var för att betona kvinnans underordnade ställning. de Beauvoir skrev att ”kvinna blev man fostrad till” - inte född, med tanke på den begränsade könsroll hon skulle tvingas in i och anslöt sig naturligtvis till den gamla missuppfattningen, att ”jämlikhet” handlar om att alla ska vara likadana. Det är det lättaste och vanligaste sättet att tolka begreppet, att se till att alla blir (som) män och på det sättet får samma rättigheter. Så enkelt är det inte. Att Kerstin Uvnäs Mobergs viktiga oxytocinforskning, som pekar mot ett helt annat förhållningssätt, är okänd trots tre böcker hittills är en regel. Rönen är alltför provokativa för manssamhället och de nationalekonomiska teoretikerna, som Kielos så behändigt klär av i sin bok. Svaret kommer i slutet på kapitel 14 och reds ut med all önskvärd klarhet i näst sista kapitlet. Men först måste vi följa vägen dit.


NATIONALEKONOMINS FÖDELSE

Obarmhärtigt sätter Kielos fingret på den ömma punkten: ”Kärleken är knapp”. I det moderna samhället åtminstone. Hon börjar med ”sagan” som Adam Smith, Nationalekonomins Fader, berättade redan 1776, att det är ”egenintresset” som är drivkraften för marknadsekonomin. ”När marknaden tillåts verka fritt kommer ekonomin att snurra som ett urverk med egenintresset som aldrig sinande drivmedel”. På 1700-talet ja, när vi ännu inte levde i Informationssamhället. När reklambyråer eller TV-reklam ännu inte fanns, utan tingens ordning upprätthölls från predikstolen och adelns privilegier var få förunnade och otänkbara för andra. Fortfarande i slutet av 1800-talet gällde denna regel samtidigt som det gamla samhället låg fast i sina grundvalar med de fyra stånden. Inga klassresor där inte! Idag vet vi att det inte är så. Nu har vi ”konkurrens”. Kielos utreder begreppet i den senare delen. Den som arbetar för sin inkomst, istället för att själv utföra alla delmoment som leder till den åtrådda varan, ser hur andra har det som tjänar mera och vill självfallet ha det likadant. Egenintresset har vänts utåt och blivit till ett tävlande om statusprylar och högsta inkomst. ”Vinstmaximering” är dagens fältrop och ”Girigheten” har ersatt det ”egenintresse” som Smith definierade med yrkesstolthet och kundansvar.

Kielos visar hur Isaac Newton kom att inspirera den naturvetenskapliga forskningen i en tid då matematiken fortfarande ansågs vara ett ”gudomligt språk”. Plötsligt kunde solsystemets lagbundenhet avläsas med hjälp av vetenskaplig metod och ekonomerna sög åt sig den metoden. Allt kokades ner till ”individen” definierad på enklast möjliga sätt. Smith förenade den framväxande nationalekonomin med fysikens världsbild som var logisk, rationell och därmed förutsägbar. Så fungerar inte marknadskrafterna, hur vackra ord Reinfeldt än använder i sina politiska löften. Kielos konstaterar torrt att ekonomerna fortfarande stirrar på Newtons stjärnhimmel. Den moderna fysikens rumtid bryr de sig inte om. Själv har jag insett att gamla principer klarar sig längst, om man undviker tvärvetenskaplig forskning. Med stor humor lyfter Katrine Kielos fram historiska exempel, t ex de orakel vid kungliga hov som utläste framtiden ur inälvor av djur och menar att den rollen har övertagits av dagens ekonomer. Eller med Einsteins ord: ”Det finns två saker som är oändliga: universum och den mänskliga dumheten. Men när det gäller universum är jag inte helt säker”.


HOMO ECONOMICUS

Adam Smith gifte sig aldrig utan bodde större delen av sitt liv tillsammans med sin mor. Nationalekonomins Fader räknade aldrig med sin mors insats i hans dagliga liv. Det gör Kielos. Hon räknar upp det gratis arbete kvinnor fortfarande utför i vårt moderna samhälle för att tillvaron ska gå i lås såsom ”passa barn, städa hem, laga mat, tvätta kläder, torka tårar och dividera med grannar.” Med andra ord den ekonomi vi sällan pratar om, eftersom den är så självklar – och som alltid har funnits, trots att den aldrig skrivits in i regelboken. Det är väl därför vård och omsorg har så låga lönenivåer. De bygger på ”tradition” och räknas inte till ”produktivt arbete”. Och ändå är det mänskligt arbete som skapar kapital vid sidan av rena kapitalinvesteringar. Skoningslöst visar Kielos på den ekonomiska standardmodellens skevhet. Favoritexemplen för ekonomer är Robinson Crusoe samt ytterligare en historia om två strandsatta män, den ena med en säck ris och den andra med hundra guldarmband. Just det. Guldarmband går knappast att äta, varför riset ökar tusenfalt i värde på en öde ö. Att män-niskor kan börja prata med varandra, komma överens och hjälpas åt är otänkbart för ekonomer, som ställer upp konstruerade villkor där interaktionen endast kan ske genom handel och konkurrens. Det är Robinson Crusoe som kallas den ”ekonomiske mannen – Homo economicus”.

Den ekonomiske mannen finner inget egenvärde i att arbeta, men som Kielos påpekar: ska man komma någonstans måste man göra det. Här skiljer särskilt vi kvinnor oss från männen. Tänk på allt textilt handarbete som utförs i synnerhet av kvinnor. Vi har ju Hemslöjdens 100-årsjubileum. Män sitter och knypplar i koppartråd! Medan kvinnor stickar, virkar och syr sådant som inte värderas särskilt mycket. Arbete för arbetets egenvärde – otänkbart för en ekonom! Den ekonomiske mannen lever ensam i samhället, där det egentligen bara finns individer. Alltså inget samhälle alls enligt Kielos knivskarpa analys. Därför blev det viktigt att hålla kärleken utanför teorierna, spara den till det privata.

I början av 1700-talet kunde män ”tänka fritt” och Kielos håller fram fabeln om bina. I korthet: Egenintresset tjänar allmänintresset. Fåfänga, avund och girighet ökar den sammanlagda lyckan och vi får ekonomisk tillväxt – i det här fallet honung. Att bin delar med sig av sina fynd genom en speciell dans visste man inte då, utan man slog fast: Girighet är bra! Och på 1700-talet var det ingen som sa emot. Men två förödande världskrig har visat på något annat. Ännu närmare ligger privatiseringen av apoteken. Människor får inte tag på nödvändiga mediciner eftersom det är för dyrt att hålla i lager. Men kajal och maskara finns.


CHIKAGOEKONOMERNA OCH CIRKELBEVISEN

Vi får lära känna Chicagoekonomerna efter kriget med Gary Becker i spetsen. Han som fick Nobelpriset i ekonomi 1992 (för sin aggressivt ekonomiska imperialism som Foucault kallade det). Kielos gycklar hejdlöst med Chicagoskolans cirkelbevis satta i system, typ: eftersom kvinnor som yrkesarbetar lägger mer av fritiden på hushållsarbete, blir de tröttare än männen som vilar istället. Därför kan kvinnor inte anstränga sig lika mycket på arbetet. Samtidigt som kvinnors lägre lön gör att familjen förlorar mindre ekonomiskt om kvinnan stannar hemma. Eller det mest lysande exemplet: ”Att kvinnan besitter den enda mänskliga kroppsdel vars enda funktion är att ge njutning, betyder att kvinnan besitter den enda mänskliga kroppsdel vars enda funktion är att ge njutning. Inte att hon inte hör hemma i en bolagsstyrelse.” Karlar pinkar ju också med sitt kön, vilket i och för sig kan vara njutbart i vissa situationer, medan kvinnor föder barn med sitt – vilket däremot inte räknas till ekonomins område! Jag undrar hur många kvinnor som känner igen sig i ramberättelsen till ”Femtio Nyanser Av Honom”, kontraktskrivningen till exempel (äktenskapets ”i Nöd och Lust”), önskan att ”bota” samt protesterna mot orimliga behandlingar. Underkastelsen är tydligen inte total, trots mödrars envetna fostran av sina döttrar att gå männen tillhanda. Bästa sättet att bli vän med sin dotter inför framtiden är att lämna henne ifred, när hon växer upp och stödja hennes egna intressen! Det betalar sig i längden.