BRÖSTENS HISTORIA

eller

Det Kommersialiserade Bröstet

De första bikiniöverdelarna doppades i Siljans kylslagna vågor redan i maj. Dalademokratens fotograf var på plats. Välutvecklade tonåringar rädes intet! Nu inträder Bröstens Årstid – Sommaren med andra ord. Med bad både i sol och vatten. En inte helt okomplicerad period av vårt i regel svala nordiska år.

Bikiniöverdelar har inte många år på nacken. I BRÖSTENS HISTORIA av genusforskaren Marilyn Yalom (Ordfront 1999) handlar ett avsnitt (av nio) om ”det kommersialiserade bröstet”. Kvinnans bröst tillhör nämligen inte henne själv i patriarkatets översexualiserade samhälle. Kan det ha något samband med oxytocin-frisläppning, kroppens måbra-hormon? Män har ju dåligt av den varan.

Under medeltidens början var modet annorlunda. Kvinnor som män gick i löst sittande tunikor utan större åtskillnad. Man skiljde inte på underkläder, nattkläder eller överplagg. Det kan hänga ihop med den svala rums-temperaturen nattetid, när elden falnat, då flera sov i samma säng för att hålla värmen. Då var det säkert en klar fördel för pigan som skulle blåsa liv i glöden, att bara dra en kjol över huvudet och slänga en sjal över axlarna och med trätofflor på fötterna gå till sitt värv. Närmast kroppen låg fortfarande sängvärmen kvar under särken.

I början av 1300-talet kommer modet med formsydda plagg och kroppsformande underkläder införs (för kvinnorna givetvis). Det är möjligt att köpmannaklassens framväxt genom den ökande handeln på Orienten gav behov att sticka av mot omgivningen, visa sin speciella klasstillhörighet, samtidigt som man kunde göra av med överskottet på lyxkonsumtion. Trenden står sig fortfarande.

Ända fram till 1900-talets början nöjer man sig med snörliv för att ge stöd åt brösten med diverse förändringar och finesser under tidens gång, som man kan följa i de europeiska kungahusens arkiverade räkenskaper. Plötsligt skulle kvinnan vara slank! Köpmännen led ingen hungersnöd som allmogen kunde drabbas av. Därmed försvinner Fetman som skönhetssymbol. Likadant är det idag för oss i I-länderna.

Det verkliga pinoredskapet uppfinns under 1400-talet. Den spanska korsetten, en pansarliknande konstruktion delad i sidorna, lanseras av det tongivande spanska hovet och sprids till de förnämsta kretsarna i Frankrike och England. ”För att kroppen skall bli slank på det spanska viset” skrev Montaigne. Ibland var snörlivet förstärkt med träplattor och valben, ibland av läder (vi har Rättviksdräktens ”snörvil” av läder för vinterbruk) och även metall. Det kunde också bäras utanpå klänningen i vissa utföranden. För den arbetande allmogens kvinnor var det otänkbart att bära dessa pinoredskap. De var för stort hinder i arbetet.

Så småningom utvecklas korsettbranschen, som under de kommande fyra hundra åren förfinar tekniken ytterligare. Under 1500- och 1600-talen börjar det gå troll i utseendet. Än skulle brösten vara platta, än skulle de se så stora ut som möjligt. ”När modet krävde att man skulle pressa upp brösten och blotta dem ända ned till bröstvårtan var detta en syn som alltid gjorde starkt intryck på männen”, noterar Yalom och citerar en rad historiska källor, från överklassen givetvis. Det var där man roade sig med modeväxlingar. Dels har modet ett klasstärkande syfte, ”vi hör ihop”, dels ska man väl ha nåt nytt att prata om när man träffas. Vi kunde se på Estelles dop nyligen hur yngre damer bar små konstiga skapelser på huvudet, Victorias var rosa och såg ut som en klick långsamt smältande jordgubbsglass med garnityr.

Under senare delen av 1600-talet blev korsettillverkningen en särskild gren av skräddaryrket och manliga snörlivsmakare hade i princip ”monopol på att forma kvinnokroppen”. Särskilt under 1700-talet blomstrade verksamheten och lättare snörliv för nattbruk förekom. På mitten av 1700-talet kom en reaktion i stora delar av Europa och diskussionerna för eller emot svallade högt. Även Bellman noterar detta i sina senare ”epistlar” – endast lätt ”i en nankinströja snörd” beskriver han sin Ulla i det nya modet.

Men tro inte att empirmodet under Napoleontiden i början av 1800-talet var korsettlöst. Nej, med den höjda livlinjen fick brösten hela uppmärksamheten, medan korsetten fortfarande var kvar för att stödja upp. Vi har ett liknande mode idag. Nätta slankiga småklänningar med söm direkt under bysten till jeans och stilettklackar. Med återupprättandet av monarkin i Frankrike återtog midjan sin naturliga nivå. Konservatism? Det är inte enda gången Yalom noterar detta samband.

1839 kommer det första patentet för maskintillverkade korsetter. En påhittig schweizare förstås och därmed börjar masstillverkningen med ett säljpris som de flesta kvinnor kunde ha råd med. Annonser börjar i stor skala i europeiska modetidningar medan det pryda Amerika inte visar sådant förrän i slutet av 1860-talet. Under den här tiden införs gummi och resår i stället för valben och allt fler kvinnor börjar i korsettyrket. Vid mitten av seklet var det fler kvinnor än män i tillverkningen. Särskilt den franska produktionen styrdes helt av kvinnliga ägare.

Framför allt den engelska korsettillverkningen blev en jätteindustri med beställningar både från kontinenten och USA, som det egna landet. Många kvinnliga dräkthistoriker har studerat denna utveckling och en fransk specialist beskriver den så här: ”I tioårsåldern sätter flickan på sig sin första ’brassière’ – ett tunt, midjelångt livstycke. Vid arton års ålder, när hon gör sin debut, anlägger hon ett snörliv av batist med böjliga planschetter. Så snart hon gifter sig är det dags för ’bröllopskorsetten med stela planschetter’.” Ja, som född under kriget har man ju haft livstycke med strumpeband! Det ska böjas i tid…

I Frankrike fanns en rad korsetter för fritid, sömn, havandeskap, amning, ridning, bad och cykelåkning. I Tyskland följde man snart efter och gjorde produkter även för flickor mellan sju och tolv år. Också lösbröst var vanliga både i England, Frankrike och Amerika. Dessutom fanns ett otal kurer och ”mirakelkrämer” av skiftande hälsovådlig natur för att förstora brösten. Protesterna var redan då starka och vissa läkare rekommenderade att slänga korsetten av hälsoskäl.

Denna proteströrelse kom att ligga till grund för den stora vågen av amerikansk feminism hundra år senare! Abba Goold Woolson, föreläsare, lärare och essäist under 1800-talets senare del, formulerade ett politiskt manifest: ”Jag finns till … inte som hustru, mor eller lärare utan först och främst som kvinna med ett eget existensberättigande.” Känner vi igen oss? Till slut etablerades den sportiga, naturliga typen, den typiska amerikanskan, som nu håller på att ersättas av det utsträckta Barbie-idealet på catwalken. Nästan ingen rumpa, bara ordentliga bröst.

Denna offentliga exponering av damunderkläder i reklamen, som vi fortfarande matas med, har naturligtvis gett stoff åt inte bara reformivrare utan också poeterna. Men det har alltid funnits män som försvarat kvinnas rätt till frihet, åtminstone den kroppsliga. Som påtalat det onyttiga i all insnörning, inskränkningen av rörelsefriheten, som naturligtvis också drabbar tänkandet och omdömet, ”den förslavande korsetten”, och som kritiserat den dominerande klassens demonstration av sina arbetsoförmögna kvinnor. Ett känt exempel är Thorstein Veblen, amerikans ekonom, och hans Theory of the Leisure Class från 1899.

I början av 1900-talet kommer övergången från korsett till bysthållare, där brösten inte stöds underifrån utan med band uppifrån. Steget till dagens bygelbehåar var däremot långt. Det första, spontana, försöket gjordes i New York av en ung debutant som struntade i korsetten som lagts fram åt henne inför balen. I stället tog hon två näsdukar och ett rosa band som hon satte ihop. Hennes väninnor fick några likadana och 1914 tog hon ut ett patent under namnet Caresse Crosby. Den unga damen var Mary Phelp Jacobs. Så småningom sålde hon patentet för femton hundra dollar till Warners, idag värderat till femton miljoner. Jag kommer ihåg en ung dam i Sverige som i slutet av 60-talet experimenterade med ihopsydda hälar av damstrumpor i samma syfte.

Till slut leder denna ”frigörelse” till mellankrigstidens plattbröstade ideal som följs av det kortklippta håret, den ”bobbade” frisyren, och den pojkaktiga eller androgyna silhuetten med långa halsband som ”skulle falla spikrakt utanpå de löst sittande tunikorna” med midjan nerflyttad till höfterna. Samtidigt gjorde konstmaterialet rayon sitt intåg och ersatte siden eller satäng i underkläderna.

På 30-talet hade kvinnorna slutligen gjort sitt val, den enkla kombinationen av trosa och bh som vi har än i dag. Naturligtvis förekom alla varianter av korsetter och höfthållare fortfarande på varuhusen. Strumporna måste alltjämt fästas upp med strumpeband, men med strumpbyxorna och så småningom ”självhäftande” damstrumpor är höfthållaren ett minne blott. Nu finns den som elastisk gördel i resår med främsta uppgift att hålla in midjan. Fetma är ju vårt största skönhetsproblem numera.

Andra världskriget blev ett dråpslag mot underklädesindustrin. Många fabriker gick över till att framställa varor åt trupperna. Nylon hade uppfunnits redan 1939 men gick åt till krigsmateriel, t ex fallskärmar. Bomull, poplin, satäng, tyll och spets liksom stål och gummi var kraftigt ransonerat. Annonseringen fortsatte däremot i stor skala, naturligtvis. Även här kan man räkna med effekten av ökad oxytocin-frisättning (vårt måbra-hormon), uppmuntrad av fantasi och förväntningar särskilt till männens fördel. Affischer skickades till soldaterna ”för att stärka stridsmoralen”. Att det är en effektiv åtgärd märks ju på att trenden i reklamen knappast gått tillbaka.

Efter kriget lanserade amerikanska firmor helt nya underkläder i de nya material som nu fanns, fallskärmssiden, rayon och nylontrikå. Ny teknik användes också för att skapa konformade kupor. ”Torpedliknande bysthållare fick brösten att se ut som skjutfärdiga projektiler”. Runda kupor döptes till ”kanonkulebehån”. Den rådande Hollywoodregeln krävde att bystmåttet skulle vara två och en halv centimeter större än höftmåttet, en omöjlighet för de flesta kvinnor på den här tiden, före plastikkirurgin. Vi har sett Madonna leka med konformade kupor i rosa satäng och visa deras orimlighet utanpå kläderna. Därmed har hon fått äran av att ha gjort underkläder till synliga plagg.

Tonåringarna, i kraft av sitt stora antal (jag hör själv till den första generationen), blev till en egen marknad som skulle lockas med mjuka material och ungdomlig stil. ”Efterkrigstiden var överflödskapitalets och de förpackade bröstens guldålder”, sammanfattar Yalom. Idag vet vi inte vad det vill säja att leva under knappa förhållanden här i I-länderna. Om man inte är pensionär.

Warners lanserade sin elastiska stretchbehå 1963, en nyskapelse som snabbt kopierades av andra tillverkare. Jag minns hur bekväm den var. Det var kanske därför det blev lättare att bränna behån i början av 70-talet? Man kunde klara sej utan! Plattbröstade modeller kom i ropet, Twiggy i England t ex. De liknande sina mormödrar inte bara genom att se pojkaktiga ut. De ville också få ökad social och politisk frihet. Kanske skulle det gå lättare om de liknade unga gossar som på 20-talet, när kvinnan fick sin rösträtt?

I Frankrike slängde man överdelen till bikinin. Fransyskor har alltid tillåtits vara självständiga, individuella och målmedvetna, en rest av det gamla Urmatriarkatet. Se på det franska modet som skiljer sig avsevärt från det amerikanska. I slutet av 70-talet kommer också sportunderkläderna som en följd av joggingvågen i Amerika. Man ville ha bekväma och samtidigt stödjande underkläder. Ett par kvinnliga entusiaster sydde ihop två suspensoarer för män – och så var sportbehån född!

I slutet av 80-talet kommer så pushupbehån, eller bygelbehån, med mångmiljonförsäljning. Samtidigt ökar efterfrågan på ”bystigare” mannekänger. ”Bröst var inte bara åter på modet; de var synnerligen lukrativa”. Även silikonimplantaten ökar. Efter 20 års nedtoning av brösten var det inte längre vulgärt att visa upp dem. Idag når vissa urringningar ner till midjan. 1994 återkom korsetten till Paris modehus. Då hade den varit borta i fyrtio år. Korsetten och pushupbehån väcker fortfarande hetsig debatt och säljer som aldrig förr.

Yalom frågar sig om intresset för stora bröst kan ha något att göra med nationalpolitik, som ett ”omedvetet försök att återuppliva 1950-talets hemmavarande modersbröst”. Platta bröst tycks återkomma vart fyrtionde år, konstaterar hon. Inte helt fel. Vi kan tänka på alla kvinnor som gick ut i förvärvslivet under kriget, eftersom männen skickades till fronten och industrierna ändå måste hållas igång. Kvinnorna fann sig väl tillrätta i arbetslivet, men sen blev många tvingade tillbaka till hemmen igen. Det ligger mycket i Yaloms misstanke.

Det är intressant att parallellt med denna envetna exponering av kvinnans bröst notera dagens aggressiva inställning till offentlig amning. ”Var visar du dina bröst? Vem får ta ditt bröst i sin mun? Och på vilken plats får det ske?” Patricia Lorenzoni ställer frågan i sin bok Mama Dolly (se artikel nedan): ”Amningen som exklusiv stund av intimitet mellan mor och barn är en modern företeelse. Och även denna exklusiva intimitet bör, enligt vissa, hållas borta från andras blickar. Med jämna mellanrum tas frågan om offentlig amning upp i medierna, och kommentarspalterna på tidningarnas nätupplagor fylls med upprörda inlägg: tänk om en man skulle fläka ut sin penis offentligt på det sättet!” (men de pinkar offentligt). En reaktion som knappast väcks av bikinilösa bröst på badstranden. Det verkar vara själva amningen som uppfattas som obscen. Patriarkal avundsjuka?

I arbetarklassen har hushållsarbetet och hemmet aldrig varit kvinnans främsta uppgift. Det är i borgarklassen detta förekommer och då är den borgerliga kvinnan arbetsledare över anställda som utför arbetet åt henne. Se diskussionen om Rut-avdraget och ”pigtjänster”. I arbetarklassen hade kvinnan sin egen ekonomiska plattform, eftersom alla måste arbeta för att hushållsekonomin skulle gå ihop. Det var detta som fick socialdemokraterna att satsa på daghem, för att fler kvinnor skulle få möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden och uppnå jämställdhet på så sätt. Nu har pendeln svängt tillbaka. Flickorna är kanske duktigast i skolan, men det är pojkarna som får jobben.

Jag återvänder till de fjortonåriga flickorna på badpremiär i Siljansviken. Fotografen pejlar in den dekorativa bikinins svarta trianglar över tydliga bröst. 14-åringar? Javisst, de äter ju p-piller! Det ger alltid fylligare bröst. Det handlar om en skengraviditet där också mjölkkörtlarnas utveckling aktiveras. Under tiden går rester av östrogen ut i vattentäkterna omkring oss. Forskare har upptäckt allt fler kräldjur och fiskar, där hannarna omvandlas till honor. Vart är vi på väg? Hur länge ska detta fortgå?



MAMA DOLLY samt några reflexioner

MAMA DOLLY

av Patricia Lorenzoni

Utgiven av Norstedts

Mama Dolly anspelar på Dolly Parton och hennes omfångsrika byst som är en avgörande del av framgångarna som country-sångerska. Amerikanare är ju förhäxade av stora bröst, medan t ex fransmännen tycker att kvinnans bakdel är minst lika hänförande. Det första klo-nade däggdjuret, en fårtacka, utvecklades från en bröstcell och fick därför namnet ”Dolly”.

”Bilder av moderskap från jungfru Maria till Alien” lyder undertiteln. Men Patricia Lorenzoni sträcker sig längre tillbaka än så. Till Antiken och det gamla Rom på denna sidan Atlanten och lika långt tillbaka genom de muntliga tradi­tioner hon lyfter fram i såväl Columbia som Mexiko. Sam­tidigt utgår hon i denna sammanfattning från sig själv som vuxen samt med egna erfarenheter från mellan- och högstadiet.

Själv ville Patricia inte få bröst. Länge var hon pojksmal och trivdes med det, eftersom hon tyckte flickvärden var trång och ogenerös. Min egen dotter valde pojkprono­men redan i tre-årsåldern (på 80-talet). Av samma skäl givetvis. Patricia dolde sina bröst så länge hon kunde och citerar Simone de Beauvoir: /Flickan som är/ ”rädd för att bli kött och rädd för att visa sig som kött”.

Naturfolk har av hävd en helt annan inställning t ex till amning, där bl a aka­männen kan erbjuda sitt bröst till det spädbarn som behöver det. Antropologen Barry Hewlett jämförde detta med Västerlandets normer och kunde fastställa, att medan spädbarnet i samlarsamhället fick sina behov direkt tillgodosedda, var det urbana barnet det som tvingades vänta allra längst. Dessutom är det i de urbana klasserna som nyblivna föräldrar är mest okunniga.

Härifrån är inte steget långt till Freuds oidipala teorier mot den viktorianska borgerlig­hetens bakgrund, inklusive penis-avunden. ”Uterus-avunden” (uterus = livmoder) däremot har jag hittills aldrig hört någon psykoanalytiker vidröra. Den torde vara betydligt äldre, sen patriarkatets uppkomst ca 3 500 f Kr.

När Patricia Lorenzoni plötsligt började känna längtan efter barn i 30-årsåldern, tog hon itu med att skriva denna bok. Jag känner igen hennes längtan. Ingen av oss har varit intresserad av bebisar eller lekt med ”kissdockor” som barn. Därför blir längtan efter barn så över­rumplande. Men varifrån kommer den? Patricia går tillbaka till sin egen barnlösa situation. Jag kan bara jämföra med min egen önskan. När den övre gränsen för fertilitet närmade sig, blev jag nyfiken på själva processen. Vad innebär gravi­ditet, förlossning, barnavård? De flesta kvin­nor känner trots allt till detta, en del redan från övre tonåren.

Lorenzoni ägnar också ett avsnitt åt de tidiga teorierna om kvinnlig hysteri som kan spåras ända till det antika Grekland och de hippo-kratiska skrifterna från 300-talet f Kr. ”Kvinnors hälsoproblem, inte minst de psykiska, förklarades med en bångstyrig livmoders vand-ringar genom kroppen”. En sådan kvinna riskerade att bli hysterisk.

Teorin var populär fortfarande under 1800-talet och läkare ordinerade upprepade samlag. Jag undrar om inte denna uppfattning fortfarande gäller - på ett dunkelt sätt - eftersom kvinnor som blir uppretade över manssamhällets uppenbara orättvisor fortfarande beskylls för att bli hysteriska.

I det gamla Grekland brukade tidiga äktenskap legitimeras på detta sätt liksom täta gravidi­teter och hastigt omgifte för nyblivna änkor. Allt naturligtvis för att säkra patriarkens (familjeöverhuvudets) ställning i hushållet eller oikos. Ordet finns kvar hos oss i termen ekonomi. Naturligtvis var de täta graviditeterna ett all­varligt hot mot kvinnans hälsa liksom även idag, hur mycket man än propa­gerar för ”hemma­födslar”.

Med p-pillret fick kvinnan tillbaka makten över sin livmo­der, men fick samtidigt lära sig att ”det finns ingenting fulare en kvinna kan göra än att lura på en man ett barn”. Det är faktiskt för mig en ny tanke, men jag hann å andra sidan aldrig med p-piller­tåget. Medan män utan betänkligheter har lurat på kvinnor oönskade barn åtminstone under de senaste femtusen åren. Så länge som vårt västerländ­ska patriarkat har funnits.

En stor del av historiebeskrivningen ägnas åt Barnet. Det handi-kappade barnet = folk­sagans bortbyting som kom från trollen. Moderna varianter är barn utbytta på BB och ”de stulna gene­rationerna” i Australien, där halvblod placerades om på institutioner ”för sitt eget bästa”. Dessa barnarov pågick ända in på 1970-talet.

Vi har också adoptioner, framför allt utlands­adoptionerna som för barnet innebär ett fullstän­digt och oåterkalleligt identitetsbyte. Varför? Tobias Hübinette, som studerat den internationella adoptionen, frågar sig hur vi skulle reagera om vi fick se vita europeiska barn adopteras av koreanska, etiopiska eller colom­bianska medel­klassfamiljer.

Ett intressant avsnitt handlar om Alien-filmerna där den första kom 1979. Som inledning tar Lorenzoni upp 1700-talets teori om påstådda fall av kors­ningar mellan människor och ourangoutanger. Ordet betyder ”skogsmänniska” och kommer från Borneo, där dagens orangutanger fortfarande lever kvar i den allt mer krympande djungeln. Teorin hade naturligtvis sin funktion i att hänvisa negrer till ”den mer djuriska kategorin, på betryggande avstånd från sina vita herrar”.

I dramat kring Ellen Ripley i Alien-serien får man följa den gradvisa upplös­ningen av gränsen mellan människa och icke-människa. Här förs resonemanget över till Simone de Beauvoir och Det andra könet, välkänd för alla feminister. Något främmande tränger in i kvinnans kropp under graviditeten och alienerar henne: ”Kvinnan blir bebodd av en främmande varelse som livnär sig på hennes kropp och som inte ens efter födelsen upphör att livnära sig på den”.

Enligt de Beauvoir är människohonan den mest individualiserade av alla dägg­djurshonor och samtidigt också den bräckligaste. Jag vill påpeka att rent biolo­giskt är det människans stora hjärna som gör att barnet måste födas innan det egentligen är fullgånget. Annars skulle huvudet inte kunna passera bäckenbenets hålighet och att detta är anled­ningen till kvinnans sårbarhet vid förlossningen.

”Artens krav gör kvinnans kropp till hennes fiende”, menar de Beauvoir. ”Men kvinnan kan aldrig reduceras till sin biologi” och ”Biologin kan aldrig motivera kvinnlig underordning.” Nej, tvärtom vill jag påstå, om man ska gå efter Björn Ranelids budskap i sitt bidrag till Melodifestivalen: ”Om alla kvinnor avstår från män under en tidsrymd av 60 år, kommer mänskligheten att dö ut.”

Fredrik Strage har påpekat att Alien-filmernas framgång beror på att de speglar en djup ängslan hos män inför fortplantning och födelse. Medan Gloria Anzaldúa, som studerat muntlig tradition i Colombia, menar att det som skrämmer är ”kvinnokroppens närhet till naturens cykler – kvin­nan är den som kan blöda utan att förblöda”.

I kvinnan möts det sexuella, det främmande som drar neråt och det övermänsk­liga, som drar uppåt. Detta skräm­mer i patriarkatet som utvecklat olika strategier för att kontrollera och kuva kvinnan. Av detta har bildats ett skuggland av horungar och resultaten av våld­täkter. Vad gör man med dessa oskyldiga men oönskade barn?

Det grekiska ordet för abort är besläktat med det ord som betecknar husfaderns rätt att sätta ut ett oönskat barn i skogen. I antikens Grekland förfogade husfa­dern över såväl sin hustrus som sin slavin-nas barn. Det var kristendomen som berövade husfadern denna rätt. Samtidigt införs begreppet ”oäkta barn” och för många kvinnor blir då barnamordet den enda utvägen ur skammen för såväl henne själv som barnet. Till ”bortbytingarna” lades ”mylingarna” – odöpta dräpta barn som spökade i det gamla bonde-Sverige. I den mexikanska tradi­tionen får temat betydligt mer hårresande gestaltning.

I mitten av 1990-talet börjar Monica Silvera Cyrino, historiker, hålla seminarier med utgångspunkt från Euripides Medea. Diskussionerna förs med psykiatri­ker. Även här spelar ägandet in: den försmådda mannens aggression mot kvinnan som han betraktar som sin egen-dom och den försmådda kvinnans aggression mot de gemensamma barnen. De enda som hon har makt över och därigenom kan skada mannen. Båda versionerna har figurerat i dagspressen för inte så länge sedan.

Lorenzoni lyfter fram moderns förväxling mellan sin egen och barnets situa­tion. Medea dödar Jasons nya kvinna och när hon dessutom dräper deras barn, lämnar hon Jason utan legitima arvingar. Men hon tar också deras liv eftersom ingen kan skydda dem, när vedergällningen kommer. Vi har en parallell i Hitlers döds­bunker i Berlin. En familj som delade hans uppehälle där begick självmord vid krigsslutet.

”Vi har namn på den som förlorar sin make eller maka. Vi har namn på den som förlorar sina föräldrar. Men vi har inget namn för den som förlorar sitt barn”, konstaterar Patricia Lorenzoni. Inte heller för den som dödat sitt barn.

Men varifrån kommer längtan efter barn? En svensk, Anton Nyström, läkare, sexualupplysare och folkbildare från början av 1900-talet lyfts fram. Han vände sig bestämt mot föreställningen om en biologisk drift och ansåg att längtan efter barn hade inget med sexualitet att göra. I så fall skulle samlivet upphöra när man fått tillräckligt många barn och det gör det ju inte.

Jag tror att man får ta till ett mycket längre perspektiv för att förstå detta. Till pleistocen för minst en miljon år sen, tiden för den stora torkan. Det mesta sötvattnet låg bundet i stora inlandsisar, vilket ledde till att regnen i Afrika, den kontinent som räknas som mänsklighetens ursprung, kunde utebli flera år i sträck, men med perioder om 30-40 år. De av våra förfä­der/mödrar som överlevde, var de med en mutation som gjorde att kroppen ställde om näringsupptaget till högre effektivitet, när en torrtid var i antågande. Det är därför alla kläder plöts­ligt har krympt i tvätten, när man närmar sig 30. Utan att man ändrat sina matvanor!

Den här förändringen inträffar alltså i god tid före klimakteriet. Eftersom den långa vandringen till de källor som inte sinade (= Livets Vatten eller Ungdo­mens Källa) gjorde att de yngsta och de äldsta i flocken dog på vägen, måste de som över­levde den långa torkan kunna föda nya barn och det är här jag tror att man hittar den gåtfulla längtan efter barn i trettioårs-åldern, om man inte har några tidigare. Men även ”sladdbarn” kan ha sin grund i denna urgamla prägling.

Patricia minns hur hon läste Barnens bibel som liten, att Adam skapades till Guds avbild och Eva ur hans revben. Så småningom läser hon bibeln på egen hand och upptäcker de äldre berättelserna i Första Mosebok, där människan skapas som ett par, till man och kvinna. Hon synar den medel­tida kristna mystiken, där moder och son förenades i samma gudomliga budskap.

En kvinnlig mystiker från senare hälften av 1300-talet lyfts fram, Julian av Norwich. Hon hävdade att Gud är lika mycket en moderskropp, skapande, närande och omvårdande, som en allsmäktig Fader. Detta kommer också till uttryck i Kristus, vars kropp blir androgyn.

Caroline Bynum har studerat denna kristna medeltida mystik. Kristi ord blir kött och människa. Därför måste han förena både manliga och kvinn­liga drag: ”Medeltidens fromma närmade sig Kristuskroppen med en inner­lig längtan efter före­ning, med Gud som älskare och moder.” De sökte sig tillbaka till moder­livet, som ”stod att finna i Kristi blodiga sidohåla”.

Härmed får vi stifta bekantskap med den herrnhutiska väckelsen på 1700-talet och dess exalterade blodsmystik: ”en längtan efter att få förenas med Kristi kropp, få krypa in likt en liten sårmask i hans trasiga sida, vältra sig i frälsarens blod”. En församling finns faktiskt fortfarande i Stockholm.

Historikern Arne Jarrick har skrivit om herrnhutismen i Sverige i en studie från 1987. Lorenzoni kritiserar hans vetenskapliga rationalitet och dess svårighet att förstå mystiska erfarenheter. Även här får Simone de Beauvoir komma till tals: ”Innebär ett betonande av Kristi kroppslighet nödvändigtvis ett nedtonande av hans andlighet?” Jarrick hemfaller åt Freuds förenklade förklaring, att det handlar om sublimering av genital sexualitet i stället för andlig erotik.

Även Caroline Bynum diskuterar detta. Hon menar att den mystiska erfaren­heten av kroppslig förening inte behöver utesluta eller stå i motsätt­ning till ande. Ska det gudomliga kunna förenas med det mänskliga måste denna symboliska upplevelse vara androgyn: ”För medeltidens mystiker fanns därför en direkt kontinuitet mellan modersbröstet och Kristi blodiga sidohåla. Likt ett dibarn törstade människan efter livgivande blod.” Vi kan jämföra med nattvarden.

Men vi har också resultat från relativt ny forskning som kan ge förklaring till extasen som här jämställs med erotik. Kerstin Uvnäs Moberg har undersökt oxytocinets effekter. Det är ett överordnat hormon knutet till östrogenet och förekommer igenom hela däggdjurskedjans utveckling tillsammans med vasopressinet som knyter an till testosteronet. Hon kallar oxytocinet för "den goda beröringens hormon" medan vasopressinet betecknas som "fly-eller-kämpa"-hormonet.

Tre böcker har hittills getts ut om oxytocinets verkningar, där hon inte bara beskriver vetenskapligt utan också ger exempel på situationer som frisläpper oxytocin. Den mest effektiva är sexuell utlösning (som minst sagt missbrukas idag av patriarkatet). Men även andra utlösare finns, t ex inom konst, musik, god mat i goda vänners sällskap samt religionen. Det kan också frisläppas genom tankar på tidigare liknande situationer, alltså genom minnet och det påverkar olika funktioner i kroppen som effektivare matsmältning och förbättring av immunförsvaret. Det är beklagligt att Uvnäs Mobergs forskning inte har fått den uppmärksamhet den är värd i Sverige. Men vem "är profet i sitt eget hemland"?

Också begreppet ”manliga mödrar” tar Lorenzoni upp. De finns. Kvinnor som gjort könsbyte men behållit äggstockar och livmoder. Thomas Beatie är ett exempel. Hittills har han fött tre barn, alla ammade av hustrun. Han har fått ta emot åtskilliga hotbrev, eftersom han överskridit gränsen mellan ”hårda kroppar som tränger in i, och mjuka kroppar som trängs in i”.

Härifrån leds diskussionen över till couvade – manlig barnsäng. Edward Burnett Tyler, Storbritanniens första professor i social-antropologi, beskri­ver fenomenet redan 1856: ”Ordet couvade kommer från franskan och syftar ursprungligen på en sedvänja praktiserad i det medeltida Baskien. Under eller omedelbart efter en födsel blev fadern sängliggande med för­lossningsvärkar och fick rätt till samma omsorger och särskilda hänsyn som kvinnan. Över hela världen har funnits liknande seder.” Tylor stämplade dessa män som ”driftkuckur”.

Då hade ännu inte den ”deltagande observationen” börjat utformas som metod. Dessutom var det nästan bara män som ägnade sig åt socialantro­pologi. Först på 1960-talet börjar kvinnliga etnografer publicera sina fältarbeten och visar då på en kvinnlig kultur parallell med den manliga och starkt avvikande från denna. Det är väl först nu i industrialiseringens tidevarv som mäns och kvinnors lev­nads­sätt börjar likna varandra med rader av hushållsapparater och helfabrikat att äta. När kunskapen för överlevnad inte behöver läras av respektive förälder.

Sista avsnittet ägnar Lorenzoni åt sin mamma. Åter lyfts Simone de Beauvoir fram: ”Det enda dottern kan göra för att hävda sin plats som subjekt är att vägra likna sin mor, bli någon annan än sin mor. Hon kom­mer att avsky sin mor för dennas försök att upprepa sig själv genom sin dotter”. Den känslan har även jag upplevt - att inte vilja bli som min mor i mogen ålder.

Det här kan vara en viktig orsak till äldre kvinnors låga status i vårt samhälle. Jag har själv gjort misstaget att se ner på äldre kvinnor, vilket jag förstod först när jag själv blev utsatt för samma ned-värderande attityd. Många unga kvinnor ”hämnas” på andra kvinnor i deras mors ålder. Inom sjukvården t ex genom att bortse från den hjälp denna åldersklass behöver eller genom att göra behand­lingen onödigt smärtsam. Eller genom att helt enkelt vara ovänliga.

Det är alltså inte bara utseendet som förändras. Som äldre kvinna är man inte längre ”aptitlig” för män som dominerar i samhället och som behöver oxytocin-frisättning så förtvivlat väl, eftersom de har så lite själva. Annars vore de ju inte män! Utan samtidigt blir den äldre kvinnan föraktad av sina yngre medsystrar. Dubbelt trauma således.

Det märkliga är att min dotter lider inte av detta trauma. Hon älskar sin gamla mamma. Är det för att jag blev mor så sent? Efter 40. Eller för att jag aldrig försökt ”fostra henne till kvinna”? Hon har alltid fått vara sig själv ända sen hon var liten.

Det är en fantastisk, bred och rik resa Patricia Lorenzoni tar oss med på genom moderskapets historia och barnets skiftande villkor. Endast axplock har jag presenterat här. Den colombianska och mexikanska muntliga tradi­tionen med sina märkliga gudinnor och kvinnogestalter har jag t ex helt utelämnat. Den återspeglas däremot på omslaget till den lilla nätta boken i A5-format (130 sidor) där bilden är hämtad från Alfred J Quiroz, konst­pro­fessor i Tucson, Arizona. Att det är en vulva, som presenteras i dova rödlila och mörkblå nyanser omgiven av gyllene strålar i mustigt latino-amerikanskt formspråk, råder det inget tvivel om.

HÖGA KLACKAR och rakade ben

Eftersom jag redan skrivit om Kim Anderzon i "Stjärnorna på Slottet" är det väl lika bra att jag lägger ut texten om Christer Lindarw också. Den lär ju inte publiceras på Husorganets Kultursida. Där måste man spara på tidningspapperet och kan inte ta in långa insändare längre. Detta är den bistra verkligheten för dagspressen i Internets Tidevarv.

Dessutom är vårmodet på ingång med de nya skyhöga stilett-klackarna.

Varsågod!

I det andra programmet om ”Stjärnorna på slottet” fick Christer Lindarw berätta om sitt liv och framför allt om början av sin karriär som dragshow­artist. Egentligen är Christer designer med gedigen utbildning. Drag­showen halkade han in på.

Han hade varit på en maskerad där killar skulle vara utklädda till kvin­nor och tjejerna till män. Det ledde till en cabaret på Alexan­dra, där tre ”tran­sor” skulle doa i bak­grun­­den. De snodde föreställ­ningen som blev en lång­kö­rare. Snart föddes idén med After Dark där Christer gjorde scenkläderna.

Efter Kvällsöppet på TV var succén given. Alla minns vi den per­fekta imi­tationen av drottning Silvia i ”Förför Sverige i Tiden” 1979, där han från scenen efter föreställningen räckte över en ros till origi­nalet/förebilden. Skillnaden mel­lan personerna var diminutiv. Drottningen var inte gala­klädd.

Det är alltid män som fascineras av kvinnors parafernalia. Vi gömmer oss i badrummet i timmar och kommer sen ut totalt förvandlade med ögon som blund­dockors med täta lösögonfransar. När Christer plockade fram hög­klackade sandaletter och chockrosa struts­­boa till sina gäster på slottet, var det karl­arna som vinglade fram med vickande rumpor och elegan­ta hand­rörelser. Kim Anderzon kom i boots med sanda­let­terna demonst­rativt under armen.

I förvandlingsnumret ligger också nöjet att retas med omgivningen. Spela ett spratt. Christer var en liten spelevink redan på dagis. Han erkänner gärna att killar i publiken ”tänder till”, blir lite nervösa, osäkra på sig själva som hetero-män. Inte undra på! Det här är kraftigt förstärkta nyckelret­ningar som arbetar i det undermedvetna.

Vart är vi på väg när slanka unga män med vackra ansikten och välrakade kroppar kan ta kvinnors ’fasadspackel’ och övrig parafernalia och plötsligt se ut som den Perfekta Kvin­nan i full Glamour? Är det därför vi drab­bats av de nya skyhöga sti­lett-klackarna med platåsulor under tårna för att få extra höjd?

Det påstås att man får snyggare gång med hög klack. Fotens Dag i all ära, men förkort­ad hälsena sägs inget om. De första skomodel­lerna dök upp i den elegant kittlande Playboy-inledningen till Bond-filmen "Goldeneye" med Pierce Brosnan (1995). Måste unga kvinnor ”ligga steget före” eller ska ingen kille kunna sno skorna? Inte är det väl enbart profit som spelar in här?

Detta är Storstadens Kultur. Höjden av förkonstling. Vi lite äldre minns ju när Cornelis Vrees­wijk fick med sig två transvestiter hem efter en våt kväll på krogen. Han höll på att ”slå ihjäl” dem när han upptäck­te deras rätta kön.

Det handlar nämligen om sexuella signaler för att säkra artens fort­le­v­nad. Signaler som är utvecklade under årmiljoner. Dem sätter man inte ur spel utan långt­gående effekter. Mycket kan tillskrivas vanans makt, men inte hur mycket som helst. Manipuleringen slår tillbaka. De konstgjorda signa­lerna måste hela tiden förstärkas.

Man kan fråga sig om industrialiseringen av vardagens arbets-uppgifter för över­levnad gett oss så mycket tid över, att vi måste hitta på dessa onatur­liga sysselsättningar för att ha tillräckligt med att göra.

Eller kan det vara en subtil form av kvinnoförtryck? Att beröva kvinnan det sista av hennes mänsklighet och göra henne till ett Ting. Ett Köns­ob­jekt. En Förbrukningsvara. Att dessutom förvilla, locka med stän­diga nyheter som drar bort upp­mär­k­samheten från det som verkligen sker: avhumanisering av sam­hället. När individen märker nackdelarna, på ålderns höst, är det sedan länge försent att göra något. Man får stå där. Lurad.

BLOGG OCH TWITTER - EN SYMBIOS?

CIGARETTEN EFTERÅT av Horace Engdahl har tidigare recense­rats på Dalademokratens Kultursida (betydligt mer läsvärd än de borgerliga inom svensk dagspress). Recensionen väckte min nyfikenhet och jag lyckades få vårt bibliotek att köpa in ett exemplar. Det visade sig vara en liten behändig bok i format som en större fick-ka­lender. Lätt att ta med i fickan och läsa några stycken medan man väntar nån stans.

Jag skrattar gott på var och varannan sida. Horace är verkligen en lysande essäist. Allt hänger jag inte med på, han är trots allt littera­turhistoriker med avsevärt kunskapsdjup. Detta dunklar på intet sätt hans klara blick för män­s­kliga svagheter i kulturlivet. Jag har nu hunnit fram till avsnittet REAK­TIONÄRA BETRAKTELSER, ungefär mitt i boken, där Bloggandet nagelfars.

Han jämför det med tonåringars dagliga telefonsamtal ”där de med sko­ningslös detaljrikedom rabblar upp för varandra vad de varit med om under de senaste timmarna, utan att egentligen lyssna på varan­dra”. Det som ef­ter­­strävas är att upprätta ett ”symbiotiskt tillstånd” och för blogga­rens del en symbios med sin publik.

Vi hade ett par kritiska artiklar om Facebook och Google på Kultur­sidan i somras, där framför allt den personliga integriteten diskute­rades av Anton Samuelsson. Att med­lemmarna, ofta ungdomar, säljer sina liv till en global marknadsförare av personliga intressen. Tankar har prislappar idag! Infor­mation är hårdvaluta i ett informations-samhälle. Ungdomarna själva, min egen inkluderad, verkar däremot inte bry sig.

Horace menar att tonåringarna ”klumpar ihop sig i babblet för att undvika att se sig själva utifrån”. De håller sig för sig själva, därför att de ute bland vuxna ”blir medvetna om sina löjliga drag”. Detta kan diskuteras.

När jag utbildade mig till lärare på seminariet i Stockholm i början av 60-talet, fick vi djup och grundlig utbildning i barn- och utvecklings­psykologi. Vi fick bl a ta del av en studie om förskolebarn som just börjat behärska talet, hur de kommunicerade med sin omgivning. Alltså hur de lekte med andra jämnåriga.

Det visade sig att två småbarn som umgicks med stor empati och inlevelse inte egentligen utbytte någon information med varandra. Var och en pra­tade på med stor hänförelse om sitt eget och verkade över huvud taget inte lägga märke till om lekkamraten svarade. Båda var dessutom lika nöjda med samvaron och fortsatte umgänget i bästa vänskapliga anda.

Här handlar det djupast sett om språkträning. Barnet ska tillgodogöra sig talets gåva. Man skulle kunna kalla det ”Träning av språkets finmotorik”. Som att lära sig cykla. I början är det inte så viktigt vart man är på väg, bara att man håller balansen. Att man CYKLAR.

Mot den här bakgrunden kan man diskutera om bloggandet verkligen handlar om att inte få syn på sig själv, som Horace Engdahl uttrycker det. Att bloggandet är ”ett återfall i adole­scen­sen”. Det handlar kanske snarare om att unga människor inte tillåts att få syn på sig själva. De ges inte chansen i överflödet av möjligheterna att konsumera.

När dessutom kontakten med mor- och farföräldrar har fallit bort (med arbetslöshetens flyttbussar under senare delen av 1900-talet), får ung­do­mar­na ingen chans att ens börja umgås med vuxna, vilket bör ske i för­skoleåldern redan. Här ser inter­nationella marknads­kraf­ter naturligtvis en möjlig inkomstkälla genom att fylla ut tomrummet och är inte sena att utnyttja den.

Tonåringar ska helt enkelt fortsätta vara tonåringar, eftersom de är de bästa konsumenterna ur Den Fria Marknadens synvinkel. De är bäst på att ”borra hål i pappas plånbok”. Vi har andra självuppfyllan­de indus­trier, duttandet med utseendet, Glamouren – vår tids största gissel, som går ut på att vi aldrig ska bli gamla. Ju mindre erfarenhet, desto större försäljning.

Individen får inte växa upp i vårt moderna samhälle! Våra ungdomar hind­ras genom alla möjliga kommersiella utbud från att se sig själva utifrån, att tänka efter: ”Vem är jag?” Det är hit patriarkatet har lett den mänskliga ut­veck­lingen, och den ska tydligen helst avstanna. Det blir störst vinster så.

Kommentar: Åter ett publicerat inlägg med hård beskärning på grund av besparingskrav. Det får inte gå åt för mycket papper till tidningen!

Louise Bourgeois - SPINDELKVINNAN

SKULPTÖR eller SKULPTÖS?

Vem känner inte till jättespindeln på Tate Gallery i London? Den ställdes ut där för några år sen. Nu har den ynglat av sig över hela världen, som spindelhonor gör, framför allt utomhus i Tuil­lerierna – Rockefeller Center – Havanna – Sankt Petersburg – Tokyo – Haag, för att nämna några platser.

Skaparen är Louise Bourgeois, populärt kallad ”Spindelkvin­nan”. Hon kom från Frankrike, där hon upplevde första världs­kriget på nära håll. Från 1939 lev­de hon i New York fram till sin död 2010. Hon presente­rades i TV2 i början av året som ”skulptris”.

Var­för inte tala om ”skulptös” i så fall? Direktris = direktös, operatris = operatös. Det finns fler exempel, servitös – aktös – inspektös – instruktös, när vi ändå är i farten med nedvär­de­rande epitet. Varför denna skillnad på kvin­nor och män inom samma yrke? Gör kvinnor ett sämre jobb? Eller ska det vara lättare att avgöra vem som ska ha mindre betalt för samma arbete? Framför allt kvinnors arbetsvill­kor försämras mest just nu enligt SCB och Arbetsmiljöverket (DD Kultursidan 7 jan).

Enda gången jag vet om, att man diskuterade en manlig titel inom ett typiskt kvinnligt yrke var när män började dyka upp inom sjukvårdande uppgifter. Man bestämde att de skulle kallas ”sjukskötare”. Men se det gick inte! Nej, det skulle heta ”sjuksköterska” även för män. Det bestämde männen själva! ”Sjuk­skötare” arbe­tar nämligen på mentalsjukhus, där det krävs rejäl mus­kelkraft för att hålla kaotiska patienter i schack.

Män och kvinnor är födda olika, som Kerstin Uvnäs Moberg vid det här laget kunnat konstatera i sin forskning om oxytocinet. Något som eoner av utveckling vaskat fram som den bästa kombinationen för människosläktet. Det har varit en klar fördel för vår överlevnad som art, att könen haft olika funktioner och där­med tydliga skill­nader. Fem tusen år av manlig domi­nans, från bronsåldern och framåt, räcker inte för att ändra på det resultatet.

Madame Bourgeois själv ansåg att man inte behövde påpeka att män och kvinnor är olika: ”Det är ju självklart!” Hon bekymrade sig inte hel­ler om hur säljbar hennes konst var. ”Jag struntade inte i markna­den. Den strun­tade i mig!” menade hon och arbetade oförtrutet vidare: ”Konst­närens gåva är att stå i kontakt med sitt undermedvetna.”

En värdefull synpunkt i konstsammanhang, om man jämför med den borgerliga konst­debatten, där investeringsvärdet står längst fram. Det är då man får döda kor med bladguld på horn och klövar utställda i formalin och som säljs direkt till den högstbjudande på platsen. Spekulation i stället för skapande.

Efter sin mans död lät hon sina arbeten fylla upp hemmet. Inredning hade aldrig varit av större intresse för henne. Det hade hon odlat enbart för sin man skull. Först på 70-talet började Louise bli känd. Även detta tog hon med upphöjt lugn och noterade lakoniskt att ”karriären kan komma igång efter 80!”

Den första spindeln dyker upp under början av 90-talet, stabil och rustik men i betydligt mindre format. Hon tar sig tid att pröva olika uttryck för att lyfta fram bilden av fullkomlig pålitlighet, lugnt temperament, robusthet som ”tål lite hårda tag”. Den är en hyllning till modern. ”Tråden som aldrig tar slut.” Modern arbetade med att tvätta och laga gobelänger.

Spindlar i insektsvärlden brukar inte hyllas på det här sättet. Vi har den berömda Svarta Änkan vars gift är dödande även för män­niskor. En populär symbol för den kraftfulla målmedvetna kvinnan som hotar patriarkernas dominans.

Vi har fler exempel på svartmålning av kvinnor inom mytologin. Medusa med ormar på huvudet i stället för hår från romersk tid t ex. Ormen var den Stora Gudinnans symbol för vishet. Jämför med Bibelns orm i Edens Lustgård, som egent­ligen symboliserar arvet från Urmatriar­katet under yngre stenålder, då man gått över till hackjordbruk i Europa.

Överallt på jorden där hackjordbruk används idag har man också någon form av matriar­kat. Hackjordbruket utvecklades ur kvinnors samlande av växtföda under äldre stenålder och kom att leda till bofasthet, vilket är en förutsättning för den teknikut­veck­ling som vi tar för självklar idag .

När ska kvinnors styrka godkännas? Som det är nu blir vi matade från tidig barndom med att ”kvinnan är det svaga könet” och blir det fortfaran­de. Trots protester. När Tyra Lundgren presenterades i DD (7 jan) kallades hon ”en av våra mest mångsidiga konstnärinnor”. Varför inte ”konstnär”? Är det av omed­ve­tenhet eller gammal vana?

Pressen är ju ”den tredje statsmakten”. Tänk om massmediafolk kunde tillåta sig större medvetenhet om hur konsekvens i ordval kan påverka arbetet för jäm­ställd­het och inte bara nöja sig med att ledar- och debatt­sidor ventilerar frågan. Man bytte ju ”neger” mot ”färgad” en gång i tiden.

Louise Bourgeois har i alla fall lyckats i sitt uppsåt att omforma en gammal skräck­symbol till känslan av trygghet och omsorg. I slutbilderna av dokumen­tären ser man barn och vuxna vandra, leka, åka skridskor inunder de stora knotiga spindlarna över hela jorden. Lika älskade under alla årstider.

Kommentar: vid publiceringen ströks delar i slutet för att artikeln skulle få plats. Därför lägger jag ut texten i sin helhet här. Placeringen däremot var utmärkt - översta högra hörnet på höger sida, den del man som läsare först tittar på (enligt sociologiska undersökningar).

PANDORAS ASK – eller ”Var blev du av, kära 60-tal?”

Såg Kim Anderzon i Stjärnorna På Slottet i juldagens TV. Denna tornado från Öster­sund som jobbade häcken av sig i Kungliga Huvud­staden för att få göra det hon älskade, spela teater! Jag minns henne bäst från Dario Fo ”Vi betalar inte!”

Nu lyfte hon på locket till 60-talet, Den Stora Frigörel­sens decen­nium. ”Men allt var frigörelse då!” utbrast hon. ”Man sa hemma att NU STICKER JAG och så gjorde man det!” – ”Ja, du ska inte tro att du är nåt för att du bor i Stockholm!” svarade hennes mamma.

P-pillren kom och plötsligt var kärleken fri! Tjejerna hade ingen anledning att säja ”nej” – enda preventivmed­let förr. Ingen risk för utomäktenskapliga barn – ”födda i synd” – som förstörde vidare karriärmöjligheter, som välbeställd hemmafru till exempel. Alla låg med alla! Det var kollektivens tid och könssjukdomar fanns inte.

Gång på gång fick Kim tillsammans med Johan Rabeus förklara att då fanns ingen Avundsjuka eller Svartsjuka. ”Klart – man la ju inte upp på bordet vad man gjorde”, menade Kim. Men allt var fritt.

Jag kom att tänka på sagan om Pandoras Ask. Pandora skickades av Zeus till jorden med en ask, som hon skulle ge i gåva till sin blivande man. Men han fick inte öppna den! Innehållet var hemligt. Brudgum­men kunde naturligtvis inte låta bli och ut flög alla sjukdomar och plågor som vi nu har i världen. När han äntligen fick på locket igen fanns det bara en sak kvar, det Fåfängliga Hoppet.

I dag vet jag att detta är den tidigaste beskrivningen vi har av betaendorfin-nedstängning. När den sätter in – jag har varit med – finns verkligen inget hopp även om man skulle ha sällskap hemma.
Det finns nämligen ingen människa som kan hjälpa en, när stora kluster av betaendorfin-mottagare stänger ner i hjärnan. Man blir mentalt förlamad!

Det kan vara ett kort akut tillstånd, medan gang­lierna släpper sina fästen och ännu inte utvecklat nya kontaktstäl­len. Då gäller det att veta att om ingen­ting annat går, så går ändå Tiden! Det räddade mig. Jag hade mycket plötsligt tvingats sluta med ett par av mina Stora Intres­sen i livet på grund av långvarig svår sjukdom. Numera är jag upp­märksam när jag ändrar på mina käraste sysselsätt­ningar.

Självmord bland ensamma äldre kan orsakas av just detta. Den som gav stimu­lansen i vardagen är borta och stora delar av beta­en­dorfin-receptorerna i hjärnan stänger ner. De behövs inte längre – och då inträder Hopp­lösheten, Den Väl­diga Skrämmande Tomheten. Vi mår inte bättre än våra hjärnor mår.

Vad blev kvar i Pandoras Ask efter 60-talets frigörelse? Det finns säkert fler saker än det Fåfängliga Hoppet. Medkänslan till stora delar. Ansvaret för mera än mitt eget välmående.

Jag tänker på det nya modeordet ”snippa”. Två explosiver ”s” och ”p” med två korta vokaler ”i” och ”a”. N-et hörs knappast. Jag tillhör den generation som fortfarande fick lära sig grammatik i skolan.

Vilken känsla får jag av ordet ”snippa”? Tja, en kul liten grej som nödtorftigt kan skylas av g-stringen i en tanga. Resten av området kan knappast urskiljas från armar och ben som är precis lika plastiga som normbildaren Barbie. Vart tog den djupa, varma och fuktiga ängsmark vägen som Kim Anderzon reciterade i slutet av programmet?

Det rika bördiga Naturområde där Liv tas emot och där Liv ges ut med en Urkraft som kan slita sönder världar. En Urkraft helt i nivå med Skapandet av Universum, som astrofysiker och kosmologer fortfa­rande tvistar om. Det måste väl ändå finnas ett bättre ord än ”snippa”?

Vad blev då kvar i Pandoras Ask när locket äntligen lades på efter 60-talets upprymdhet? Jag tror att Känslan för de stora sammanhangen blev kvar där. Känslan för hur allting hör ihop och griper in i varan­dra. Den Känslan blev kvar i Pandoras Ask. Sen dess har allt av vikt kastats åt Den Fria Marknaden, där enda värdet är Marknads­värdet som krymper allt till futiliteter.

Den dag vi hittar det riktiga smeknamnet på det kvinnliga könsor­ganet, då har vi förmodligen äntligen uppnått jämställdhet och rättvisa i samhället.