STÄDNING - EN KVINNOSAK

Vi grälar ofta om städningen hemma. Ja, diskningen också. Jag är hänvisad till min man i dessa sysslor, eftersom jag har långt gången ledartros och inte längre når ner till golvet eller orkar stå särskilt länge. Vi bor i en kommun där man inte upplyser pensionärer om deras möjligheter till hjälp i hemmet. ”För då skulle vi inte hinna med våra jobb!” som de sa, när en journalist från lokaltidningen ringde kommunen och frågade för en tid sen. När jag själv kontaktade om städhjälp några år tidigare, fick jag svaret: ”Nej, sånt sköter man själv här” av den pigga glada kvinnan i luren. Operation av höftlederna har jag heller inte fått, trots att jag frågat två gången på vårdcentralen. Vårt landsting här satsar inte på kärringar helt enkelt!

Vad vi grälar om är ganska enkelt; att när man väl tar fram hinken och svabben, så gör man rent ordentligt! Inte bara mitt på golvet, där det syns bäst. ’Varför gör disse karlarne på dette viset’? Min man är född före kriget. Även om han är norrbottning och respekterar kvinnor och deras traditionella sysslor, så har han inte lärt sej städa. Det har vi – äldre – kvinnor däremot. Vi har drillats sen barnsben. Men skälet ligger nog inte enbart här.

I min ägo har jag en gammal ”Receptsamling utarbetad vid Statens Skolköksseminarium” från 1838 med kartongpärmar, liten som en pocket (men bunden givetvis) och 5mm tjock, 99 sidor. På insidan av pärmen har Astrid Flink (gammalt soldatnamn förmodligen) präntat sitt namn med stålpenna doppad i bläck. I slutet efter alla recepten kommer ”Några rengöringsarbeten”. Här börjar det bli intressant!

Efter genomgång av diskning av glas och porslin kommer kokkärl:
”Kärl med vidbrända rester urkokas med vatten och soda eller aska. Kokkärlet rengöres därpå noga med vatten, grytborste, tvål, om så behöves, och i nödfall litet fin sand samt sköljes väl och torkas med en pannhandduk. Till kokkärl av aluminium få ej soda eller aska användas.” Nej, då går det hål i dem. Sodan fräter aluminium nämligen. Det vet jag som har växtfärgat.

Men sen kommer diskbaljornas rengöring, knivskurning, spisborstning (detta var på järnspisens tid) och diskbordets rengöring: ”Diskblecket avtorkas och gnides rent med tidningspapper och litet fotogen.” Men inte nog med det. Skurning av bord följer (träbord naturligtvis), samt skurtrasornas rengöring. De skulle tvättas varje dag i hett vatten med tvål, sköljas, vridas ur och hängas till tork. Minsann! Hur många gör det med sin wettexduk? Till slut går man igenom skurning av träsaker, koppar, bleck (galvaniserad zink som är så piffigt i lantliga miljöer numera), mässing och silver. Då har man alltså bara hållit sej till köket! All övrig rengöring är antagligen redovisad i ett annat häfte liksom tvätt.

Härav förstår man att städning och rengöring har av hävd varit kvinnans arbetsområde. Det var mycket att hålla reda på, inte minst för att stävja sjukdomar, parasiter och ohyra så folk kunde fortsätta vara sunda och friska. Med andra ord ett livsviktigt arbete som i dag är grovt underskattat och fullständigt nedvärderat.

Hur gör då mannen när han städar? Han fuskar naturligtvis! Om han inte helt enkelt vägrar. Det är ju egentligen inte hans arbetsområde. Men i vissa landsändar (de norra) sympatiserar männen med sina kvinnor (av urgammal hävd) och ställer upp när de yrkar på hjälp i hushållet. Men eftersom det inte är hans ansvarsområde från begynnelsen, så ’fuskar’ han. Tar bara där det syns mest. Har ingen aning om hur mycket som gömmer sej i alla hörnor och under möbler. Utan tanke på allt skräp som kryper fram senare, när man väl gjort färdigt. Han vet ju nån stans i sitt undermedvetna att hustrun gör det ordentligare, när hon tar tag i städningen. Hans insats är ju bara tillfällig.

Men det räcker ju inte för mej. Jag kan inte gå in och göra det ordentligt nästa gång, eftersom min kropp inte tillåter det längre. Och hjälp från kommunen har vi ännu inte fått. När jag så försöker tala om hur det ska gå till – egentligen – på riktigt, så att säja, får jag höra: ”Jag har gjort det här förr!” Javisst, men på fel sätt. Jag brukar invända: ”Men det syns ju inte!”

På sistone har jag därför börjat påpeka, att det handlar inte om renoveringen av en gammal kyrka, där man lämnar kvar en smutsig fyrkant på väggen, för att folk ska kunna jämföra med hur skitigt det var tidigare. Vi har nämligen haft en sådan renovering i församlingen och min man sitter i kyrkorådet. Utan här handlar det om ett hem! Det har faktiskt tagit skruv…