MAMA DOLLY samt några reflexioner

MAMA DOLLY

av Patricia Lorenzoni

Utgiven av Norstedts

Mama Dolly anspelar på Dolly Parton och hennes omfångsrika byst som är en avgörande del av framgångarna som country-sångerska. Amerikanare är ju förhäxade av stora bröst, medan t ex fransmännen tycker att kvinnans bakdel är minst lika hänförande. Det första klo-nade däggdjuret, en fårtacka, utvecklades från en bröstcell och fick därför namnet ”Dolly”.

”Bilder av moderskap från jungfru Maria till Alien” lyder undertiteln. Men Patricia Lorenzoni sträcker sig längre tillbaka än så. Till Antiken och det gamla Rom på denna sidan Atlanten och lika långt tillbaka genom de muntliga tradi­tioner hon lyfter fram i såväl Columbia som Mexiko. Sam­tidigt utgår hon i denna sammanfattning från sig själv som vuxen samt med egna erfarenheter från mellan- och högstadiet.

Själv ville Patricia inte få bröst. Länge var hon pojksmal och trivdes med det, eftersom hon tyckte flickvärden var trång och ogenerös. Min egen dotter valde pojkprono­men redan i tre-årsåldern (på 80-talet). Av samma skäl givetvis. Patricia dolde sina bröst så länge hon kunde och citerar Simone de Beauvoir: /Flickan som är/ ”rädd för att bli kött och rädd för att visa sig som kött”.

Naturfolk har av hävd en helt annan inställning t ex till amning, där bl a aka­männen kan erbjuda sitt bröst till det spädbarn som behöver det. Antropologen Barry Hewlett jämförde detta med Västerlandets normer och kunde fastställa, att medan spädbarnet i samlarsamhället fick sina behov direkt tillgodosedda, var det urbana barnet det som tvingades vänta allra längst. Dessutom är det i de urbana klasserna som nyblivna föräldrar är mest okunniga.

Härifrån är inte steget långt till Freuds oidipala teorier mot den viktorianska borgerlig­hetens bakgrund, inklusive penis-avunden. ”Uterus-avunden” (uterus = livmoder) däremot har jag hittills aldrig hört någon psykoanalytiker vidröra. Den torde vara betydligt äldre, sen patriarkatets uppkomst ca 3 500 f Kr.

När Patricia Lorenzoni plötsligt började känna längtan efter barn i 30-årsåldern, tog hon itu med att skriva denna bok. Jag känner igen hennes längtan. Ingen av oss har varit intresserad av bebisar eller lekt med ”kissdockor” som barn. Därför blir längtan efter barn så över­rumplande. Men varifrån kommer den? Patricia går tillbaka till sin egen barnlösa situation. Jag kan bara jämföra med min egen önskan. När den övre gränsen för fertilitet närmade sig, blev jag nyfiken på själva processen. Vad innebär gravi­ditet, förlossning, barnavård? De flesta kvin­nor känner trots allt till detta, en del redan från övre tonåren.

Lorenzoni ägnar också ett avsnitt åt de tidiga teorierna om kvinnlig hysteri som kan spåras ända till det antika Grekland och de hippo-kratiska skrifterna från 300-talet f Kr. ”Kvinnors hälsoproblem, inte minst de psykiska, förklarades med en bångstyrig livmoders vand-ringar genom kroppen”. En sådan kvinna riskerade att bli hysterisk.

Teorin var populär fortfarande under 1800-talet och läkare ordinerade upprepade samlag. Jag undrar om inte denna uppfattning fortfarande gäller - på ett dunkelt sätt - eftersom kvinnor som blir uppretade över manssamhällets uppenbara orättvisor fortfarande beskylls för att bli hysteriska.

I det gamla Grekland brukade tidiga äktenskap legitimeras på detta sätt liksom täta gravidi­teter och hastigt omgifte för nyblivna änkor. Allt naturligtvis för att säkra patriarkens (familjeöverhuvudets) ställning i hushållet eller oikos. Ordet finns kvar hos oss i termen ekonomi. Naturligtvis var de täta graviditeterna ett all­varligt hot mot kvinnans hälsa liksom även idag, hur mycket man än propa­gerar för ”hemma­födslar”.

Med p-pillret fick kvinnan tillbaka makten över sin livmo­der, men fick samtidigt lära sig att ”det finns ingenting fulare en kvinna kan göra än att lura på en man ett barn”. Det är faktiskt för mig en ny tanke, men jag hann å andra sidan aldrig med p-piller­tåget. Medan män utan betänkligheter har lurat på kvinnor oönskade barn åtminstone under de senaste femtusen åren. Så länge som vårt västerländ­ska patriarkat har funnits.

En stor del av historiebeskrivningen ägnas åt Barnet. Det handi-kappade barnet = folk­sagans bortbyting som kom från trollen. Moderna varianter är barn utbytta på BB och ”de stulna gene­rationerna” i Australien, där halvblod placerades om på institutioner ”för sitt eget bästa”. Dessa barnarov pågick ända in på 1970-talet.

Vi har också adoptioner, framför allt utlands­adoptionerna som för barnet innebär ett fullstän­digt och oåterkalleligt identitetsbyte. Varför? Tobias Hübinette, som studerat den internationella adoptionen, frågar sig hur vi skulle reagera om vi fick se vita europeiska barn adopteras av koreanska, etiopiska eller colom­bianska medel­klassfamiljer.

Ett intressant avsnitt handlar om Alien-filmerna där den första kom 1979. Som inledning tar Lorenzoni upp 1700-talets teori om påstådda fall av kors­ningar mellan människor och ourangoutanger. Ordet betyder ”skogsmänniska” och kommer från Borneo, där dagens orangutanger fortfarande lever kvar i den allt mer krympande djungeln. Teorin hade naturligtvis sin funktion i att hänvisa negrer till ”den mer djuriska kategorin, på betryggande avstånd från sina vita herrar”.

I dramat kring Ellen Ripley i Alien-serien får man följa den gradvisa upplös­ningen av gränsen mellan människa och icke-människa. Här förs resonemanget över till Simone de Beauvoir och Det andra könet, välkänd för alla feminister. Något främmande tränger in i kvinnans kropp under graviditeten och alienerar henne: ”Kvinnan blir bebodd av en främmande varelse som livnär sig på hennes kropp och som inte ens efter födelsen upphör att livnära sig på den”.

Enligt de Beauvoir är människohonan den mest individualiserade av alla dägg­djurshonor och samtidigt också den bräckligaste. Jag vill påpeka att rent biolo­giskt är det människans stora hjärna som gör att barnet måste födas innan det egentligen är fullgånget. Annars skulle huvudet inte kunna passera bäckenbenets hålighet och att detta är anled­ningen till kvinnans sårbarhet vid förlossningen.

”Artens krav gör kvinnans kropp till hennes fiende”, menar de Beauvoir. ”Men kvinnan kan aldrig reduceras till sin biologi” och ”Biologin kan aldrig motivera kvinnlig underordning.” Nej, tvärtom vill jag påstå, om man ska gå efter Björn Ranelids budskap i sitt bidrag till Melodifestivalen: ”Om alla kvinnor avstår från män under en tidsrymd av 60 år, kommer mänskligheten att dö ut.”

Fredrik Strage har påpekat att Alien-filmernas framgång beror på att de speglar en djup ängslan hos män inför fortplantning och födelse. Medan Gloria Anzaldúa, som studerat muntlig tradition i Colombia, menar att det som skrämmer är ”kvinnokroppens närhet till naturens cykler – kvin­nan är den som kan blöda utan att förblöda”.

I kvinnan möts det sexuella, det främmande som drar neråt och det övermänsk­liga, som drar uppåt. Detta skräm­mer i patriarkatet som utvecklat olika strategier för att kontrollera och kuva kvinnan. Av detta har bildats ett skuggland av horungar och resultaten av våld­täkter. Vad gör man med dessa oskyldiga men oönskade barn?

Det grekiska ordet för abort är besläktat med det ord som betecknar husfaderns rätt att sätta ut ett oönskat barn i skogen. I antikens Grekland förfogade husfa­dern över såväl sin hustrus som sin slavin-nas barn. Det var kristendomen som berövade husfadern denna rätt. Samtidigt införs begreppet ”oäkta barn” och för många kvinnor blir då barnamordet den enda utvägen ur skammen för såväl henne själv som barnet. Till ”bortbytingarna” lades ”mylingarna” – odöpta dräpta barn som spökade i det gamla bonde-Sverige. I den mexikanska tradi­tionen får temat betydligt mer hårresande gestaltning.

I mitten av 1990-talet börjar Monica Silvera Cyrino, historiker, hålla seminarier med utgångspunkt från Euripides Medea. Diskussionerna förs med psykiatri­ker. Även här spelar ägandet in: den försmådda mannens aggression mot kvinnan som han betraktar som sin egen-dom och den försmådda kvinnans aggression mot de gemensamma barnen. De enda som hon har makt över och därigenom kan skada mannen. Båda versionerna har figurerat i dagspressen för inte så länge sedan.

Lorenzoni lyfter fram moderns förväxling mellan sin egen och barnets situa­tion. Medea dödar Jasons nya kvinna och när hon dessutom dräper deras barn, lämnar hon Jason utan legitima arvingar. Men hon tar också deras liv eftersom ingen kan skydda dem, när vedergällningen kommer. Vi har en parallell i Hitlers döds­bunker i Berlin. En familj som delade hans uppehälle där begick självmord vid krigsslutet.

”Vi har namn på den som förlorar sin make eller maka. Vi har namn på den som förlorar sina föräldrar. Men vi har inget namn för den som förlorar sitt barn”, konstaterar Patricia Lorenzoni. Inte heller för den som dödat sitt barn.

Men varifrån kommer längtan efter barn? En svensk, Anton Nyström, läkare, sexualupplysare och folkbildare från början av 1900-talet lyfts fram. Han vände sig bestämt mot föreställningen om en biologisk drift och ansåg att längtan efter barn hade inget med sexualitet att göra. I så fall skulle samlivet upphöra när man fått tillräckligt många barn och det gör det ju inte.

Jag tror att man får ta till ett mycket längre perspektiv för att förstå detta. Till pleistocen för minst en miljon år sen, tiden för den stora torkan. Det mesta sötvattnet låg bundet i stora inlandsisar, vilket ledde till att regnen i Afrika, den kontinent som räknas som mänsklighetens ursprung, kunde utebli flera år i sträck, men med perioder om 30-40 år. De av våra förfä­der/mödrar som överlevde, var de med en mutation som gjorde att kroppen ställde om näringsupptaget till högre effektivitet, när en torrtid var i antågande. Det är därför alla kläder plöts­ligt har krympt i tvätten, när man närmar sig 30. Utan att man ändrat sina matvanor!

Den här förändringen inträffar alltså i god tid före klimakteriet. Eftersom den långa vandringen till de källor som inte sinade (= Livets Vatten eller Ungdo­mens Källa) gjorde att de yngsta och de äldsta i flocken dog på vägen, måste de som över­levde den långa torkan kunna föda nya barn och det är här jag tror att man hittar den gåtfulla längtan efter barn i trettioårs-åldern, om man inte har några tidigare. Men även ”sladdbarn” kan ha sin grund i denna urgamla prägling.

Patricia minns hur hon läste Barnens bibel som liten, att Adam skapades till Guds avbild och Eva ur hans revben. Så småningom läser hon bibeln på egen hand och upptäcker de äldre berättelserna i Första Mosebok, där människan skapas som ett par, till man och kvinna. Hon synar den medel­tida kristna mystiken, där moder och son förenades i samma gudomliga budskap.

En kvinnlig mystiker från senare hälften av 1300-talet lyfts fram, Julian av Norwich. Hon hävdade att Gud är lika mycket en moderskropp, skapande, närande och omvårdande, som en allsmäktig Fader. Detta kommer också till uttryck i Kristus, vars kropp blir androgyn.

Caroline Bynum har studerat denna kristna medeltida mystik. Kristi ord blir kött och människa. Därför måste han förena både manliga och kvinn­liga drag: ”Medeltidens fromma närmade sig Kristuskroppen med en inner­lig längtan efter före­ning, med Gud som älskare och moder.” De sökte sig tillbaka till moder­livet, som ”stod att finna i Kristi blodiga sidohåla”.

Härmed får vi stifta bekantskap med den herrnhutiska väckelsen på 1700-talet och dess exalterade blodsmystik: ”en längtan efter att få förenas med Kristi kropp, få krypa in likt en liten sårmask i hans trasiga sida, vältra sig i frälsarens blod”. En församling finns faktiskt fortfarande i Stockholm.

Historikern Arne Jarrick har skrivit om herrnhutismen i Sverige i en studie från 1987. Lorenzoni kritiserar hans vetenskapliga rationalitet och dess svårighet att förstå mystiska erfarenheter. Även här får Simone de Beauvoir komma till tals: ”Innebär ett betonande av Kristi kroppslighet nödvändigtvis ett nedtonande av hans andlighet?” Jarrick hemfaller åt Freuds förenklade förklaring, att det handlar om sublimering av genital sexualitet i stället för andlig erotik.

Även Caroline Bynum diskuterar detta. Hon menar att den mystiska erfaren­heten av kroppslig förening inte behöver utesluta eller stå i motsätt­ning till ande. Ska det gudomliga kunna förenas med det mänskliga måste denna symboliska upplevelse vara androgyn: ”För medeltidens mystiker fanns därför en direkt kontinuitet mellan modersbröstet och Kristi blodiga sidohåla. Likt ett dibarn törstade människan efter livgivande blod.” Vi kan jämföra med nattvarden.

Men vi har också resultat från relativt ny forskning som kan ge förklaring till extasen som här jämställs med erotik. Kerstin Uvnäs Moberg har undersökt oxytocinets effekter. Det är ett överordnat hormon knutet till östrogenet och förekommer igenom hela däggdjurskedjans utveckling tillsammans med vasopressinet som knyter an till testosteronet. Hon kallar oxytocinet för "den goda beröringens hormon" medan vasopressinet betecknas som "fly-eller-kämpa"-hormonet.

Tre böcker har hittills getts ut om oxytocinets verkningar, där hon inte bara beskriver vetenskapligt utan också ger exempel på situationer som frisläpper oxytocin. Den mest effektiva är sexuell utlösning (som minst sagt missbrukas idag av patriarkatet). Men även andra utlösare finns, t ex inom konst, musik, god mat i goda vänners sällskap samt religionen. Det kan också frisläppas genom tankar på tidigare liknande situationer, alltså genom minnet och det påverkar olika funktioner i kroppen som effektivare matsmältning och förbättring av immunförsvaret. Det är beklagligt att Uvnäs Mobergs forskning inte har fått den uppmärksamhet den är värd i Sverige. Men vem "är profet i sitt eget hemland"?

Också begreppet ”manliga mödrar” tar Lorenzoni upp. De finns. Kvinnor som gjort könsbyte men behållit äggstockar och livmoder. Thomas Beatie är ett exempel. Hittills har han fött tre barn, alla ammade av hustrun. Han har fått ta emot åtskilliga hotbrev, eftersom han överskridit gränsen mellan ”hårda kroppar som tränger in i, och mjuka kroppar som trängs in i”.

Härifrån leds diskussionen över till couvade – manlig barnsäng. Edward Burnett Tyler, Storbritanniens första professor i social-antropologi, beskri­ver fenomenet redan 1856: ”Ordet couvade kommer från franskan och syftar ursprungligen på en sedvänja praktiserad i det medeltida Baskien. Under eller omedelbart efter en födsel blev fadern sängliggande med för­lossningsvärkar och fick rätt till samma omsorger och särskilda hänsyn som kvinnan. Över hela världen har funnits liknande seder.” Tylor stämplade dessa män som ”driftkuckur”.

Då hade ännu inte den ”deltagande observationen” börjat utformas som metod. Dessutom var det nästan bara män som ägnade sig åt socialantro­pologi. Först på 1960-talet börjar kvinnliga etnografer publicera sina fältarbeten och visar då på en kvinnlig kultur parallell med den manliga och starkt avvikande från denna. Det är väl först nu i industrialiseringens tidevarv som mäns och kvinnors lev­nads­sätt börjar likna varandra med rader av hushållsapparater och helfabrikat att äta. När kunskapen för överlevnad inte behöver läras av respektive förälder.

Sista avsnittet ägnar Lorenzoni åt sin mamma. Åter lyfts Simone de Beauvoir fram: ”Det enda dottern kan göra för att hävda sin plats som subjekt är att vägra likna sin mor, bli någon annan än sin mor. Hon kom­mer att avsky sin mor för dennas försök att upprepa sig själv genom sin dotter”. Den känslan har även jag upplevt - att inte vilja bli som min mor i mogen ålder.

Det här kan vara en viktig orsak till äldre kvinnors låga status i vårt samhälle. Jag har själv gjort misstaget att se ner på äldre kvinnor, vilket jag förstod först när jag själv blev utsatt för samma ned-värderande attityd. Många unga kvinnor ”hämnas” på andra kvinnor i deras mors ålder. Inom sjukvården t ex genom att bortse från den hjälp denna åldersklass behöver eller genom att göra behand­lingen onödigt smärtsam. Eller genom att helt enkelt vara ovänliga.

Det är alltså inte bara utseendet som förändras. Som äldre kvinna är man inte längre ”aptitlig” för män som dominerar i samhället och som behöver oxytocin-frisättning så förtvivlat väl, eftersom de har så lite själva. Annars vore de ju inte män! Utan samtidigt blir den äldre kvinnan föraktad av sina yngre medsystrar. Dubbelt trauma således.

Det märkliga är att min dotter lider inte av detta trauma. Hon älskar sin gamla mamma. Är det för att jag blev mor så sent? Efter 40. Eller för att jag aldrig försökt ”fostra henne till kvinna”? Hon har alltid fått vara sig själv ända sen hon var liten.

Det är en fantastisk, bred och rik resa Patricia Lorenzoni tar oss med på genom moderskapets historia och barnets skiftande villkor. Endast axplock har jag presenterat här. Den colombianska och mexikanska muntliga tradi­tionen med sina märkliga gudinnor och kvinnogestalter har jag t ex helt utelämnat. Den återspeglas däremot på omslaget till den lilla nätta boken i A5-format (130 sidor) där bilden är hämtad från Alfred J Quiroz, konst­pro­fessor i Tucson, Arizona. Att det är en vulva, som presenteras i dova rödlila och mörkblå nyanser omgiven av gyllene strålar i mustigt latino-amerikanskt formspråk, råder det inget tvivel om.