HÖGA KLACKAR och rakade ben

Eftersom jag redan skrivit om Kim Anderzon i "Stjärnorna på Slottet" är det väl lika bra att jag lägger ut texten om Christer Lindarw också. Den lär ju inte publiceras på Husorganets Kultursida. Där måste man spara på tidningspapperet och kan inte ta in långa insändare längre. Detta är den bistra verkligheten för dagspressen i Internets Tidevarv.

Dessutom är vårmodet på ingång med de nya skyhöga stilett-klackarna.

Varsågod!

I det andra programmet om ”Stjärnorna på slottet” fick Christer Lindarw berätta om sitt liv och framför allt om början av sin karriär som dragshow­artist. Egentligen är Christer designer med gedigen utbildning. Drag­showen halkade han in på.

Han hade varit på en maskerad där killar skulle vara utklädda till kvin­nor och tjejerna till män. Det ledde till en cabaret på Alexan­dra, där tre ”tran­sor” skulle doa i bak­grun­­den. De snodde föreställ­ningen som blev en lång­kö­rare. Snart föddes idén med After Dark där Christer gjorde scenkläderna.

Efter Kvällsöppet på TV var succén given. Alla minns vi den per­fekta imi­tationen av drottning Silvia i ”Förför Sverige i Tiden” 1979, där han från scenen efter föreställningen räckte över en ros till origi­nalet/förebilden. Skillnaden mel­lan personerna var diminutiv. Drottningen var inte gala­klädd.

Det är alltid män som fascineras av kvinnors parafernalia. Vi gömmer oss i badrummet i timmar och kommer sen ut totalt förvandlade med ögon som blund­dockors med täta lösögonfransar. När Christer plockade fram hög­klackade sandaletter och chockrosa struts­­boa till sina gäster på slottet, var det karl­arna som vinglade fram med vickande rumpor och elegan­ta hand­rörelser. Kim Anderzon kom i boots med sanda­let­terna demonst­rativt under armen.

I förvandlingsnumret ligger också nöjet att retas med omgivningen. Spela ett spratt. Christer var en liten spelevink redan på dagis. Han erkänner gärna att killar i publiken ”tänder till”, blir lite nervösa, osäkra på sig själva som hetero-män. Inte undra på! Det här är kraftigt förstärkta nyckelret­ningar som arbetar i det undermedvetna.

Vart är vi på väg när slanka unga män med vackra ansikten och välrakade kroppar kan ta kvinnors ’fasadspackel’ och övrig parafernalia och plötsligt se ut som den Perfekta Kvin­nan i full Glamour? Är det därför vi drab­bats av de nya skyhöga sti­lett-klackarna med platåsulor under tårna för att få extra höjd?

Det påstås att man får snyggare gång med hög klack. Fotens Dag i all ära, men förkort­ad hälsena sägs inget om. De första skomodel­lerna dök upp i den elegant kittlande Playboy-inledningen till Bond-filmen "Goldeneye" med Pierce Brosnan (1995). Måste unga kvinnor ”ligga steget före” eller ska ingen kille kunna sno skorna? Inte är det väl enbart profit som spelar in här?

Detta är Storstadens Kultur. Höjden av förkonstling. Vi lite äldre minns ju när Cornelis Vrees­wijk fick med sig två transvestiter hem efter en våt kväll på krogen. Han höll på att ”slå ihjäl” dem när han upptäck­te deras rätta kön.

Det handlar nämligen om sexuella signaler för att säkra artens fort­le­v­nad. Signaler som är utvecklade under årmiljoner. Dem sätter man inte ur spel utan långt­gående effekter. Mycket kan tillskrivas vanans makt, men inte hur mycket som helst. Manipuleringen slår tillbaka. De konstgjorda signa­lerna måste hela tiden förstärkas.

Man kan fråga sig om industrialiseringen av vardagens arbets-uppgifter för över­levnad gett oss så mycket tid över, att vi måste hitta på dessa onatur­liga sysselsättningar för att ha tillräckligt med att göra.

Eller kan det vara en subtil form av kvinnoförtryck? Att beröva kvinnan det sista av hennes mänsklighet och göra henne till ett Ting. Ett Köns­ob­jekt. En Förbrukningsvara. Att dessutom förvilla, locka med stän­diga nyheter som drar bort upp­mär­k­samheten från det som verkligen sker: avhumanisering av sam­hället. När individen märker nackdelarna, på ålderns höst, är det sedan länge försent att göra något. Man får stå där. Lurad.