BLOGG OCH TWITTER - EN SYMBIOS?

CIGARETTEN EFTERÅT av Horace Engdahl har tidigare recense­rats på Dalademokratens Kultursida (betydligt mer läsvärd än de borgerliga inom svensk dagspress). Recensionen väckte min nyfikenhet och jag lyckades få vårt bibliotek att köpa in ett exemplar. Det visade sig vara en liten behändig bok i format som en större fick-ka­lender. Lätt att ta med i fickan och läsa några stycken medan man väntar nån stans.

Jag skrattar gott på var och varannan sida. Horace är verkligen en lysande essäist. Allt hänger jag inte med på, han är trots allt littera­turhistoriker med avsevärt kunskapsdjup. Detta dunklar på intet sätt hans klara blick för män­s­kliga svagheter i kulturlivet. Jag har nu hunnit fram till avsnittet REAK­TIONÄRA BETRAKTELSER, ungefär mitt i boken, där Bloggandet nagelfars.

Han jämför det med tonåringars dagliga telefonsamtal ”där de med sko­ningslös detaljrikedom rabblar upp för varandra vad de varit med om under de senaste timmarna, utan att egentligen lyssna på varan­dra”. Det som ef­ter­­strävas är att upprätta ett ”symbiotiskt tillstånd” och för blogga­rens del en symbios med sin publik.

Vi hade ett par kritiska artiklar om Facebook och Google på Kultur­sidan i somras, där framför allt den personliga integriteten diskute­rades av Anton Samuelsson. Att med­lemmarna, ofta ungdomar, säljer sina liv till en global marknadsförare av personliga intressen. Tankar har prislappar idag! Infor­mation är hårdvaluta i ett informations-samhälle. Ungdomarna själva, min egen inkluderad, verkar däremot inte bry sig.

Horace menar att tonåringarna ”klumpar ihop sig i babblet för att undvika att se sig själva utifrån”. De håller sig för sig själva, därför att de ute bland vuxna ”blir medvetna om sina löjliga drag”. Detta kan diskuteras.

När jag utbildade mig till lärare på seminariet i Stockholm i början av 60-talet, fick vi djup och grundlig utbildning i barn- och utvecklings­psykologi. Vi fick bl a ta del av en studie om förskolebarn som just börjat behärska talet, hur de kommunicerade med sin omgivning. Alltså hur de lekte med andra jämnåriga.

Det visade sig att två småbarn som umgicks med stor empati och inlevelse inte egentligen utbytte någon information med varandra. Var och en pra­tade på med stor hänförelse om sitt eget och verkade över huvud taget inte lägga märke till om lekkamraten svarade. Båda var dessutom lika nöjda med samvaron och fortsatte umgänget i bästa vänskapliga anda.

Här handlar det djupast sett om språkträning. Barnet ska tillgodogöra sig talets gåva. Man skulle kunna kalla det ”Träning av språkets finmotorik”. Som att lära sig cykla. I början är det inte så viktigt vart man är på väg, bara att man håller balansen. Att man CYKLAR.

Mot den här bakgrunden kan man diskutera om bloggandet verkligen handlar om att inte få syn på sig själv, som Horace Engdahl uttrycker det. Att bloggandet är ”ett återfall i adole­scen­sen”. Det handlar kanske snarare om att unga människor inte tillåts att få syn på sig själva. De ges inte chansen i överflödet av möjligheterna att konsumera.

När dessutom kontakten med mor- och farföräldrar har fallit bort (med arbetslöshetens flyttbussar under senare delen av 1900-talet), får ung­do­mar­na ingen chans att ens börja umgås med vuxna, vilket bör ske i för­skoleåldern redan. Här ser inter­nationella marknads­kraf­ter naturligtvis en möjlig inkomstkälla genom att fylla ut tomrummet och är inte sena att utnyttja den.

Tonåringar ska helt enkelt fortsätta vara tonåringar, eftersom de är de bästa konsumenterna ur Den Fria Marknadens synvinkel. De är bäst på att ”borra hål i pappas plånbok”. Vi har andra självuppfyllan­de indus­trier, duttandet med utseendet, Glamouren – vår tids största gissel, som går ut på att vi aldrig ska bli gamla. Ju mindre erfarenhet, desto större försäljning.

Individen får inte växa upp i vårt moderna samhälle! Våra ungdomar hind­ras genom alla möjliga kommersiella utbud från att se sig själva utifrån, att tänka efter: ”Vem är jag?” Det är hit patriarkatet har lett den mänskliga ut­veck­lingen, och den ska tydligen helst avstanna. Det blir störst vinster så.

Kommentar: Åter ett publicerat inlägg med hård beskärning på grund av besparingskrav. Det får inte gå åt för mycket papper till tidningen!

Louise Bourgeois - SPINDELKVINNAN

SKULPTÖR eller SKULPTÖS?

Vem känner inte till jättespindeln på Tate Gallery i London? Den ställdes ut där för några år sen. Nu har den ynglat av sig över hela världen, som spindelhonor gör, framför allt utomhus i Tuil­lerierna – Rockefeller Center – Havanna – Sankt Petersburg – Tokyo – Haag, för att nämna några platser.

Skaparen är Louise Bourgeois, populärt kallad ”Spindelkvin­nan”. Hon kom från Frankrike, där hon upplevde första världs­kriget på nära håll. Från 1939 lev­de hon i New York fram till sin död 2010. Hon presente­rades i TV2 i början av året som ”skulptris”.

Var­för inte tala om ”skulptös” i så fall? Direktris = direktös, operatris = operatös. Det finns fler exempel, servitös – aktös – inspektös – instruktös, när vi ändå är i farten med nedvär­de­rande epitet. Varför denna skillnad på kvin­nor och män inom samma yrke? Gör kvinnor ett sämre jobb? Eller ska det vara lättare att avgöra vem som ska ha mindre betalt för samma arbete? Framför allt kvinnors arbetsvill­kor försämras mest just nu enligt SCB och Arbetsmiljöverket (DD Kultursidan 7 jan).

Enda gången jag vet om, att man diskuterade en manlig titel inom ett typiskt kvinnligt yrke var när män började dyka upp inom sjukvårdande uppgifter. Man bestämde att de skulle kallas ”sjukskötare”. Men se det gick inte! Nej, det skulle heta ”sjuksköterska” även för män. Det bestämde männen själva! ”Sjuk­skötare” arbe­tar nämligen på mentalsjukhus, där det krävs rejäl mus­kelkraft för att hålla kaotiska patienter i schack.

Män och kvinnor är födda olika, som Kerstin Uvnäs Moberg vid det här laget kunnat konstatera i sin forskning om oxytocinet. Något som eoner av utveckling vaskat fram som den bästa kombinationen för människosläktet. Det har varit en klar fördel för vår överlevnad som art, att könen haft olika funktioner och där­med tydliga skill­nader. Fem tusen år av manlig domi­nans, från bronsåldern och framåt, räcker inte för att ändra på det resultatet.

Madame Bourgeois själv ansåg att man inte behövde påpeka att män och kvinnor är olika: ”Det är ju självklart!” Hon bekymrade sig inte hel­ler om hur säljbar hennes konst var. ”Jag struntade inte i markna­den. Den strun­tade i mig!” menade hon och arbetade oförtrutet vidare: ”Konst­närens gåva är att stå i kontakt med sitt undermedvetna.”

En värdefull synpunkt i konstsammanhang, om man jämför med den borgerliga konst­debatten, där investeringsvärdet står längst fram. Det är då man får döda kor med bladguld på horn och klövar utställda i formalin och som säljs direkt till den högstbjudande på platsen. Spekulation i stället för skapande.

Efter sin mans död lät hon sina arbeten fylla upp hemmet. Inredning hade aldrig varit av större intresse för henne. Det hade hon odlat enbart för sin man skull. Först på 70-talet började Louise bli känd. Även detta tog hon med upphöjt lugn och noterade lakoniskt att ”karriären kan komma igång efter 80!”

Den första spindeln dyker upp under början av 90-talet, stabil och rustik men i betydligt mindre format. Hon tar sig tid att pröva olika uttryck för att lyfta fram bilden av fullkomlig pålitlighet, lugnt temperament, robusthet som ”tål lite hårda tag”. Den är en hyllning till modern. ”Tråden som aldrig tar slut.” Modern arbetade med att tvätta och laga gobelänger.

Spindlar i insektsvärlden brukar inte hyllas på det här sättet. Vi har den berömda Svarta Änkan vars gift är dödande även för män­niskor. En populär symbol för den kraftfulla målmedvetna kvinnan som hotar patriarkernas dominans.

Vi har fler exempel på svartmålning av kvinnor inom mytologin. Medusa med ormar på huvudet i stället för hår från romersk tid t ex. Ormen var den Stora Gudinnans symbol för vishet. Jämför med Bibelns orm i Edens Lustgård, som egent­ligen symboliserar arvet från Urmatriar­katet under yngre stenålder, då man gått över till hackjordbruk i Europa.

Överallt på jorden där hackjordbruk används idag har man också någon form av matriar­kat. Hackjordbruket utvecklades ur kvinnors samlande av växtföda under äldre stenålder och kom att leda till bofasthet, vilket är en förutsättning för den teknikut­veck­ling som vi tar för självklar idag .

När ska kvinnors styrka godkännas? Som det är nu blir vi matade från tidig barndom med att ”kvinnan är det svaga könet” och blir det fortfaran­de. Trots protester. När Tyra Lundgren presenterades i DD (7 jan) kallades hon ”en av våra mest mångsidiga konstnärinnor”. Varför inte ”konstnär”? Är det av omed­ve­tenhet eller gammal vana?

Pressen är ju ”den tredje statsmakten”. Tänk om massmediafolk kunde tillåta sig större medvetenhet om hur konsekvens i ordval kan påverka arbetet för jäm­ställd­het och inte bara nöja sig med att ledar- och debatt­sidor ventilerar frågan. Man bytte ju ”neger” mot ”färgad” en gång i tiden.

Louise Bourgeois har i alla fall lyckats i sitt uppsåt att omforma en gammal skräck­symbol till känslan av trygghet och omsorg. I slutbilderna av dokumen­tären ser man barn och vuxna vandra, leka, åka skridskor inunder de stora knotiga spindlarna över hela jorden. Lika älskade under alla årstider.

Kommentar: vid publiceringen ströks delar i slutet för att artikeln skulle få plats. Därför lägger jag ut texten i sin helhet här. Placeringen däremot var utmärkt - översta högra hörnet på höger sida, den del man som läsare först tittar på (enligt sociologiska undersökningar).