PANDORAS ASK – eller ”Var blev du av, kära 60-tal?”

Såg Kim Anderzon i Stjärnorna På Slottet i juldagens TV. Denna tornado från Öster­sund som jobbade häcken av sig i Kungliga Huvud­staden för att få göra det hon älskade, spela teater! Jag minns henne bäst från Dario Fo ”Vi betalar inte!”

Nu lyfte hon på locket till 60-talet, Den Stora Frigörel­sens decen­nium. ”Men allt var frigörelse då!” utbrast hon. ”Man sa hemma att NU STICKER JAG och så gjorde man det!” – ”Ja, du ska inte tro att du är nåt för att du bor i Stockholm!” svarade hennes mamma.

P-pillren kom och plötsligt var kärleken fri! Tjejerna hade ingen anledning att säja ”nej” – enda preventivmed­let förr. Ingen risk för utomäktenskapliga barn – ”födda i synd” – som förstörde vidare karriärmöjligheter, som välbeställd hemmafru till exempel. Alla låg med alla! Det var kollektivens tid och könssjukdomar fanns inte.

Gång på gång fick Kim tillsammans med Johan Rabeus förklara att då fanns ingen Avundsjuka eller Svartsjuka. ”Klart – man la ju inte upp på bordet vad man gjorde”, menade Kim. Men allt var fritt.

Jag kom att tänka på sagan om Pandoras Ask. Pandora skickades av Zeus till jorden med en ask, som hon skulle ge i gåva till sin blivande man. Men han fick inte öppna den! Innehållet var hemligt. Brudgum­men kunde naturligtvis inte låta bli och ut flög alla sjukdomar och plågor som vi nu har i världen. När han äntligen fick på locket igen fanns det bara en sak kvar, det Fåfängliga Hoppet.

I dag vet jag att detta är den tidigaste beskrivningen vi har av betaendorfin-nedstängning. När den sätter in – jag har varit med – finns verkligen inget hopp även om man skulle ha sällskap hemma.
Det finns nämligen ingen människa som kan hjälpa en, när stora kluster av betaendorfin-mottagare stänger ner i hjärnan. Man blir mentalt förlamad!

Det kan vara ett kort akut tillstånd, medan gang­lierna släpper sina fästen och ännu inte utvecklat nya kontaktstäl­len. Då gäller det att veta att om ingen­ting annat går, så går ändå Tiden! Det räddade mig. Jag hade mycket plötsligt tvingats sluta med ett par av mina Stora Intres­sen i livet på grund av långvarig svår sjukdom. Numera är jag upp­märksam när jag ändrar på mina käraste sysselsätt­ningar.

Självmord bland ensamma äldre kan orsakas av just detta. Den som gav stimu­lansen i vardagen är borta och stora delar av beta­en­dorfin-receptorerna i hjärnan stänger ner. De behövs inte längre – och då inträder Hopp­lösheten, Den Väl­diga Skrämmande Tomheten. Vi mår inte bättre än våra hjärnor mår.

Vad blev kvar i Pandoras Ask efter 60-talets frigörelse? Det finns säkert fler saker än det Fåfängliga Hoppet. Medkänslan till stora delar. Ansvaret för mera än mitt eget välmående.

Jag tänker på det nya modeordet ”snippa”. Två explosiver ”s” och ”p” med två korta vokaler ”i” och ”a”. N-et hörs knappast. Jag tillhör den generation som fortfarande fick lära sig grammatik i skolan.

Vilken känsla får jag av ordet ”snippa”? Tja, en kul liten grej som nödtorftigt kan skylas av g-stringen i en tanga. Resten av området kan knappast urskiljas från armar och ben som är precis lika plastiga som normbildaren Barbie. Vart tog den djupa, varma och fuktiga ängsmark vägen som Kim Anderzon reciterade i slutet av programmet?

Det rika bördiga Naturområde där Liv tas emot och där Liv ges ut med en Urkraft som kan slita sönder världar. En Urkraft helt i nivå med Skapandet av Universum, som astrofysiker och kosmologer fortfa­rande tvistar om. Det måste väl ändå finnas ett bättre ord än ”snippa”?

Vad blev då kvar i Pandoras Ask när locket äntligen lades på efter 60-talets upprymdhet? Jag tror att Känslan för de stora sammanhangen blev kvar där. Känslan för hur allting hör ihop och griper in i varan­dra. Den Känslan blev kvar i Pandoras Ask. Sen dess har allt av vikt kastats åt Den Fria Marknaden, där enda värdet är Marknads­värdet som krymper allt till futiliteter.

Den dag vi hittar det riktiga smeknamnet på det kvinnliga könsor­ganet, då har vi förmodligen äntligen uppnått jämställdhet och rättvisa i samhället.