TEXTIL KONST vs OLJA

Länge har textilt konstskapande behandlats styvmoderligt av de stora institutionerna i landet. I början av året skrev jag ett långt inlägg till en av våra mindre dagstidningar om detta. Tyvärr var artikeln för lång, men under tiden jag arbetade om den dök nytt material upp som jag kunde tillfoga.

Det var när jag sökte exakt uppgift om hur många receptorer för oxytocin vi har i handflatorna som jag fick kännedom om Kerstin Uvnäs Mobergs forskning. Förmodligen är hennes forskningsresultat fortfarande mycket provokativa. De första upptäckterna presenterades tillsammans med psykologen Rigmor Robert redan 1994 i boken ”HON & HAN Födda olika” (Brombergs). Tyvärr har boken gått ur handeln och finns inte heller på antikvariat. De som fick tag på den håller tydligen hårt i sina ex. Det är klokt. Innehållet är banbrytande. Frågan är varför man inte ger ut en pocketupplaga?

Några år senare kom redovisningen av Uvnäs Mobergs fortsatta forskning, mycket fylligt och pedagogiskt framställt i LUGN OCH BERÖRING (N&K 2000). Den finns fortfarande i handeln till det facila priset av drygt 400kr, men är väl värd pengarna. Och nu är den tredje boken ute, ”Närhetens Hormon” (N&K) 150 sid.

I mitt fall kastar forskningsresultatet ett förklarande ljus över de avarter av mänskligt beteende vi upplever i dagens moderna samhälle. Orättvisor, missförstånd, perversioner. Genom att tillåta mannens ensidiga dominans gör vi våld på det mänskliga inom oss och skapar en tillvaro, där vi till slut inte kan överleva. Uvnäs Mobergs forskning om oxytocin är helt enkelt livsviktig!

Vi behöver frisläppning av oxytocinet för att ”känna oss trygga och lugna, fungera väl och hålla oss friska. - - Genom närhet, beröring och sex stärker oxytocinet parrelationer, bidrar till att man fäster sig vid varandra - -.” Något att begrunda vid dagens nerskärningar inom kommuner och landsting när det gäller vårdpersonal och undersköterskor. En god beröring gör patienter och vårdtagare friskare! Och det sex Uvnäs Moberg menar är inte pornografi. Hennes forskningsresultat förklarar också, ur min synpunkt, varför så många kvinnor gärna uttrycker sig textilt, liksom Ulf Lundéns insikt att kultur gör oss friskare. Den frisätter nämligen det läkande oxytocinet i våra kroppar.

Så småningom blev min artikel publicerad med maffiga bilder över ett helt uppslag (Dalademokraten Kultur 21 aug 2009). Kraftigt nerskuren i texten tyvärr. Därför återger jag den här i sin ursprungliga omfattning, där förklaringar t ex är lite fylligare.

Numera börjar tuffare textila uttryck visa sig, t ex Britt-Marie Rydbergs arbeten i Smedjebacken, Gamla Meken (se DD 5 okt). Betydligt kraftigare formspråk än i Riksdagens ”Drömda Landskap” (ett pionjärarbete på sin tid).


TEXTIL KONST VS OLJA

EN FREUDIANSK ”TYRKFELSNISSE”?
Nyligen rapporterades om ”traskonst” som visats i Bingsjö kapell (DD 12 maj). Textil- och ”traskonstnären” Maj-Britt Åberg visade sina arbeten på en temagudstjänst. Vad är nu ”traskonst”? Finns ett sådant begrepp? Inte ens rubrikläggaren klarade av anomalin utan satte ”TRASTKONST” i stället.

Starka krafter vill hålla textilkonsten inom hemmets väggar. Hur ska man annars tolka reportaget om Mari-Ann Levin Pölde som presenterades under DD BOSTAD (5 maj)? Hon försörjer sig som utvecklingschef på Samhall och broderar på fritiden. Vilka konstnärer gör inte så? Ytterst få kan leva på sin skapande verksamhet, men det nämns aldrig. Levin Pöldes broderier håller högsta konstnärliga klass av bilderna att döma.

Däremot tvekar man inte att kalla en sammanställning av kaffemuggar med olika mycket mjölk i som föreställer en replik av renässansmålningen Mona Lisa för ”konst”, när det med fog borde kallas ”hantverk” eller på sin höjd ”konsthantverk”. Att en konstnär har utfört arbetet sorterar det inte självklart under begreppet ”konst”.

Vad är det då som kvalificerar till benämningen ”konst” och ”konstnär”? De ”rätta” skolorna? 10-åriga arbetsstipendier? Val av ”godkänd” teknik? ”Rätt” kontaktnät? Eller är det bara gamla fördomar som bestämmer vad som är ”konst” och vem som är ”konstnär”? Vilken är egentligen skillnaden mellan en bild i olja och en i textil, när det gäller metod och verkan?

ATT MÅLA I OLJA
Arne Isacsson brukar hävda att det tar 10 år, innan man lärt sig flytta färgen från paletten till duken. Då har det redan tagit 10 år att lära sig blanda färgen så att den fortfarande ger samma nyans som det föregående penseldraget och dessutom ”behåller sin vibration” som han kallar det: ”Annars blir det bara kladdigt!” I det fallet skiljer sig oljan från medeltidens äggtempera, som läggs i ett homogent färgfält över ytan och därefter täcks med olja (som i det gamla ikonmåleriet).

Isacsson kunde också berätta om en kollega, vars namn jag glömt, som gärna experimenterade med grönt i sitt måleri. När han arbetade med ett päronstileben var all grön oljefärg slut i affärerna i omgivande tätorter (han bodde i glesbygd). Det ger en uppfattning om trägenheten i utövandet av oljemåleriet: blanda, lägga på, skrapa bort, blanda igen…”Men när han var färdig, kunde man känna doften av päronen!” avslutade Isacsson.

Kanske är det samma skicklighet Zorn utövade i sitt avbildande av den nakna kvinnokroppen och som får Tomas Holst (DD 14 jan -09) att utbrista: ” – mulliga och mogna flickor som fortfarande luktar kvinna – ” (före Glamourens Epok med slätrakade lemmar, trimmad bikinilinje, deodoranter och spray). Zorn kunde ju också måla rena porrmotiv med vidöppna sköten, förfalskningar dyker då och då upp hos polisen. Förmodligen luktar det ännu mer kvinna där än om färgbilderna i en porrtidning eller på porrsajterna på nätet.

FÄRGBLANDNING I TEXTIL
Hur blandar man då färgerna i den textila konsten? Att färga varje garntråd i den absolut rätta nyansen låter sig helt enkelt inte göras. I stället får färgen ”blandas i betraktarens öga”, ett sätt som Helena Hernmark använder i sina ’raster-vävar’ med 6-8 dubbla ulltrådar i inslagen (se DD 15 dec -08). Det finns även andra sätt att blanda färgnyanser i en väv, genom randningar, snärjning eller olika färg i varp respektive inslag. Men det är fortfarande i betraktarens öga den slutliga nyansen uppstår. Pointillisterna i oljemåleriets ungdom gjorde liknande färgoptiska experiment genom att pricka färgen på duken. I tuftning, rya och flossa använder man också pricktekniken för att låta färgerna blandas under iakttagandets process.

Det är påfallande många kvinnor som arbetar i textil i stället för olja jämfört med män. Nummer 1 i år av BILDKONSTNÄREN (SK:s organ) har temat ”Textil/Broderi”. Två män nämns i sällskap med elva (11) kvinnor. Hur kommer det sig?

MEDFÖDDA SKILLNADER
Är det enbart mängden oxytocinreceptorer i handflatorna, det taktila i processen, som är orsaken? Människan har ju flest sådana mottagare i handen jämfört med alla andra däggdjur. I fingertopparna finns 5 000 (femtusen) receptorer på varje kvadratmillimeter som gör att vi gärna klappar mjuka djur, knådar deg, tar på varann mm.

Så här skriver docent Kerstin Uvnäs Moberg: ”Kvinnor och män skiljer sig åt i nästan varje kroppslig funktion. - - En principiellt mycket viktig skillnad mellan könen är att kvinnors känslighet för beröring är bättre utvecklad än mäns. Skillnaden är så stor att den mest beröringsokänsliga kvinna är känsligare än den känsligaste man! - - ”

”Synsinnet skiljer också mellan könen. Kvinnor ser bättre än män i mörker och de är också känsligare för det röda ljusets spektrum. Män, å andra sidan, ser bättre än kvinnor i ljus. En annan viktig skillnad är att män har ett smalare synfält, ett slags tunnelsyn med en bättre förmåga att se djup och detaljer. Kvinnor har ett bredare synfält, och information från ett större område kan bearbetas samtidigt. Även när det gäller övriga känselsinnen som smak och lukt har skillnader mellan könen registrerats. - - ”

”Om vi lämnar känselsinnet därhän - - finner vi, förutom det odiskutabla faktum att män har en större muskelmassa och är fysiskt starkare än kvinnor, att de är bättre på att samordna synintryck med muskelrörelser. - - Kvinnor är i gengäld bättre än män på att utföra fina rörelser med händerna.” (Robert – Uvnäs Moberg, HON & HAN Födda olika, Brombergs 1994, s 30f)

MANLIGT BILDSKAPANDE – LUKTEN
Ligger möjligen mannens preferens för oljefärger och penslar djupare, längre tillbaka i människans kulturella utveckling? När jägarens hand så småningom förlängdes av jaktspjutet (redan under äldre stenålder – 30 000 år tillbaka) och fingrarnas kaströrelse kunde förknippas med lukten av blod? För att kunna genomborra bytet med en vass stenspets var man tvungen att befinna sig på bara några meters avstånd. Är detta grundvalen i oljemåleriets genomgående manliga prägling? Är det fokuseringen på en avgränsad sinnesupplevelse som är utslagsgivande för det manliga valet av konstnärligt uttrycksmedel? Att i penselns förlängning av fingrarna skapa/uppleva nya dofter?

Lukten är vårt mest ursprungliga sinne. Av samtliga de nerver, som kommer från kroppens alla delar och som korsas före inträdet i hjärnan, är det enbart luktnerven som går rakt in från näshålan utan någon delning eller korsning. Det betyder att luktsinnet var det första sinne som utvecklades i djurriket, kanske på maskstadiet då det inte ens fanns uppdelning i kön.

KVINNLIGT BILDSKAPANDE – KÄNSLAN
I en bildväv är det av allt att döma inte doftupplevelsen som eftersträvas i första hand. ”En annan närvaro och ett sinnligare djup”, som Ulf Lundén (DD:s kulturredaktör) uttryckte det i sin recension av Lisbeth Claesson, när hon hade utställning i Borlänge i början av året. Han skrev vidare: ”Alla dessa tre vävar för oss längre in i landskapets olika element där människan sätts i relation till den oändlighet som omger oss.” (DD 14 jan -09)

I den textila bildens struktur aktualiseras inte luktsinnet med andra ord. I stället tar känslan och tankarna över. Betraktaren vänder sig inåt, börjar en associationskedja som kanske mer liknar sökandet i en labyrint eller kanske leder till ett meditativt tillstånd. Skillnaden bottnar i medfödda egenskaper.

Jag citerar ur HON & HAN Födda olika s 45f:
”FOKUSERAT MANLIGT TÄNKANDE.
Det fokuserade tänkandet karakteriseras liksom den fokuserade blicken av en bättre förmåga att se detaljer tydligt medan förmågan att se helhet avtar. - - När musklerna i och runt ögat dras samman kontraheras ofta också andra muskelsystem. - - När tanken skärps liksom när blicken fokuseras tenderar känslolivet att stängas av.”

”BREDSPEKTRIGT ’KVINNLIGT’ TÄNKANDE.
Vidvinkelblicken är förknippad med en annan sorts uppmärksamhet än den fokuserade. - - Den vida blickens ’tänkesätt’ är samtidigt öppet för associationer, minnen och känsloimpulser inifrån. - - Helhetsbilder och sammanhang framträder medan detaljer och gränser får mindre betydelse. Logikens lineära tänkande ersätts av cirklande associationer och infall där del kan stå för helhet eller tvärtom och ge information på ett intuitivt sätt. Samtidigt öppnas sinnena och man får tillgång till sina innersta känslor.”

VÄRDERINGEN AV BILDKONST
Ulf Lundén påpekar i DD 17 januari -09: ”Blir vi friskare av kultur? Det påstår flera forskargrupper som undersökt saken. Min egen erfarenhet pekar på det faktum att jag inte varit sjukskriven en dag sedan jag axlade ansvaret för DD:s kultursidor. - - Forskningen visar också att man behöver inte vara aktiv själv. Det räcker med att titta på konst, teater, lyssna på musik eller läsa en bok för att utveckla sin hjärna.” – och även sitt hjärta, skulle jag vilja tillägga.

Varför är detta introverta förhållningssätt inte lika uppskattat i dag? Varför placeras det textila konstverket lägre i värde än det målade? Saknar vi den direkta doftupplevelsen som vi tidigare självklart fick genom livet ute i naturen? Varför saknar vi då inte den inåtvända ron i betraktandet?

Lever vi i en tid med alltför stor brådska? Där pulsen sätts av alla de maskiner vi omger oss med, inte minst när vi tar oss till och från hemmet. I staden är det framför allt trafiken som driver upp tempot. Att skynda över gatan när grön gubbe lyser. Att springa efter bussen eller tåget. Att trycka gasen i botten efter trafikljusets växling.

Eller är det bara mannens dominanta roll i vårt samhälle som ger oljan högre status än textilen? I anmälningen till Konstnärernas Höstsalong på Kistamässan i år räknas de ”godkända” teknikerna upp: ”måleri - akvarell – foto (sic!) – skulptur – teckning – installation”. Textil däremot får vackert ordna in sig under ”konsthantverk”.

Jag vill avsluta med ett par citat ur HON & HAN Födda olika (s 46):

”Över hela världen anser man kvinnorna vara mer intuitiva, empatiska men också mer vidskepliga än männen. Men det vi kallar vidskeplighet, hänsyn till ’tecken’ och sammanträffande händelser, kan vara ’tunnelperspektivets’ rationella vidskeplighet inför ett sätt att orientera sig med hjälp av intuition och det icke-logiska intellektet. Känslor, föraningar, fantasier och drömmar uttrycks bäst genom analogier och metaforer. Att naturvetenskapen och beteendevetenskaperna ännu inte har funnit ett passande språk för vissa naturliga fenomen betyder ju inte att sådana inte existerar. Det kan i stället tyda på att ’tunnelspråket’ som passar vänsterhjärnans funktionssätt har begränsningar när det gäller att formulera det sannolikt mer ursprungliga ’tänkandet’ i högerhjärnan.” Vänster hjärnhalva anses härbärgera fler ’manliga’ egenskaper, medan höger betraktas som mer ’kvinnlig’ (se utförligare diskussion om detta på s 33ff i nämnda bok).

Samt från s 56: ”Den som kan variera de två sätten att uppleva och verka ’inser’ och ’erfar’ mer än den som är enögd och ensidig.”