Design i stället för konst

I höstas kom KONSTNÄREN ut med ett dubbelnummer 2-3/2008 (från KIF och KRO) med temat ”designart”, dvs design som vår tids nya konst­art. Jag gjorde en sammanfattning och skickade till kulturredaktör Ulf Lundén på Dalademokraten. Han gav mej ett helt uppslag i tidningen den 15 december. Uppmuntrad av detta publicerar jag nu artikeln här, så folk även utanför Dalarna förhoppningsvis kan läsa den.

Ledaren har rubriken: ”Postkonsten är över oss” och jag citerar: ”På nystartade gallerier och konstmässor runt om i världen säljs idag design på samma villkor som konst. - - Vi på KONSTNÄREN har valt att mynta begreppet Postkonst för att sätta ett namn på den allmänna tendensen att låna av konstens aura och trovärdighet. - - Postkonsten ställer alla institutionella konstbegrepp på ända. Den går knappt att skilja från den vanliga konsten. Den ser ut som konst. Den kostar som konst och den visas på ställen som ser ut som konstgallerier.”

Martin Aagård presenterar designgruppen Front, ”Sveriges största designstjärnor” som består av fyra unga kvinnor utbildade på Konstfack i industridesign. De är bl a kända för sin hästlampa (i naturlig storlek – hästen alltså, pris ca 40 000 kr) och jobbar i ett gammalt bussgarage på Södermalm i Stockholm. De började sin verksamhet med att intervjua ca 100 människor i hemmiljö om vilka saker de kände mest för. Resultatet av den undersökningen använder sig gruppen av fortfarande i sin produktion. Här ser jag ’igenkänningsfaktorn’ verkställd som marknadsföring och säljmöjlighet. Trots alla yttre olikheter är vi ändå människor inombords. Som biologisk art har vi faktiskt inte förändrats särskilt mycket på de 30 000 år den moderna människan vandrat på jorden, alla yttre förändringar i omgivningen till trots. Kanske detta är bakgrunden till gruppens stora popularitet utomlands? Att de hittat något ’allmänmänskligt’ att saluföra?

Gruppen berättar att även inom design gäller det att visa sig i de ”rätta sam­manhangen” som en del av marknadsföringen. Att sälja till rätt museum och liknande. Att komma på hur man skaffar sig ett bra nätverk genom att synas i de rätta kretsarna och att undvika ryska samlare t ex. Enbart i Japan, som gruppen besökt, examineras 200 000 designers varje år. ”I designvärlden är det jättesvårt att bara få visa sin portofolie för ett företag”, vittnar en av medlemmarna. Detta gäller även i Europa.

Den nya datatekniken som används för animeringar i filmvärlden ger i själva verket oanade möjligheter att producera föremål (i plastliknande material), vilket gruppen tagit till sig. Som upplysning kan jag nämna att i ’bakom kulisserna’-reportage både i TV och på DVD:er kan man få en god uppfattning om det omfattande förarbete i 3-dimensionell form som krävs för att kunna skapa fullständig illusion på bioduken. Men tekniken är fortfarande mycket dyrbar och kan bara användas till små serier. De i sin tur blir attraktiva för de samlare, som hellre investerar i konst eller konstdesign inför den lågkonjunktur som väntar på grund av den pågående bankkrisen. Vilket ger Front möjlighet att förverkliga fler av sina idéer.

Sara Kristoffersson, lärare i designhistoria och designteori på Konstfack, redovisar på ett övertygande sätt varför konstpubliken börjat köpa möbler i stället för tavlor. Som exempel har vi ju Carl Malmsten här hemma och nyligen hade DD ett reportage om Bruno Mathsson. ”Korta serier, unika verk och höga priser är helt enkelt ett system som konstvärlden förstår sig på.” Det gäller att hålla sig informerad om vad som är inne.

Hon berättar att vårt moderna konstbegrepp började utvecklas först under upplysningstiden på 1700-talet. ”Konsten frigjordes, eller isolerades, från sina tidigare uppgifter i samhället som religiösa, sociala och politiska. I stället fick den egna, estetiska mål och rum – gallerier och museer – skapade för just konsten.” Den tyska filosofen Immanuel Kant fastställde att konstverket är föremål för ”intresselös njutning” och på 1800-talet präglades uttrycket l’art pour l’art – konst för konstens egen skull – och som statuskommunikation, skulle jag vilja tillägga.

Fortfarande är det nyttoaspekten ”som skiljer konst från besläktade genrer som arkitektur, mode och design” som i sin tur betraktas som mindre viktiga eller värdefulla. Vilket automatiskt placerar t ex textil och keramik på en plats av lägre rang, för att inte tala om plast, men det börjar rätta till sig nu, i samlarsyfte åtminstone vill jag påstå. ”Den viktigaste kardinaldygden i konstvärlden är autenticitet – ett slags nav med ett flertal närbesläktade adelsmärken som unicitet, närvaro, integritet och originalitet.”

Design dyker upp i samband med industrialismens massproducering av föremål, där det är tillverkaren som bestämmer material och kvalitetsnivå. Jag kan upplysa om att i det gamla bondesamhället var det kunden som kom med sin beställning till hantverkaren och bestämde syfte, material och inte minst kvalitet i utförandet, något som Willy Maria Lundberg tog upp igen på 1960-talet här i Sverige med sitt krav på VDN-deklaration av varor.

Industrialiseringen kom naturligtvis att hota konstutövandet, vilket ledde till att unicitet och originalitet började vara ännu viktigare än tidigare. Ett annat sätt att skydda den konstnärliga kvalitén blev att ge ut begränsade serier. Men det fanns också konstnärer som försökte integrera den nya trenden i sitt skapande. De vän­de sig mot den romantiska synen på konst genom att försöka avskaffa måleriet och i stället satsa på industridesign och fotografi.

På 1960-talet exploderar massmediala medier (inte minst TV) och vissa konstnärer speglar sin samtid genom att använda uttryck från reklam och populärkultur. Vem känner inte till Andy Warhol? I slutet av 1990-talet kommer så begreppet ”designart”. Det fick representera ”projekt med en klart ideologisk eller politisk prägel” som visades på gallerier och konstinstitutioner. Kristoffersson konstaterar: ”Men från att ha varit en kulturell företeelse har ’designart’ nu blivit ett kommersiellt fenomen.”

I Sverige visar man vanligen inte design på konstgallerier. Under hela 1990-talet har konsthantverket fått stå i skamvrån, men nu börjar det bli trendigt. Den yngre generationen formgivare och konstnärer arbetar gärna gränsöverskridande, även om det förekommit tidigare, som hos keramikern Herta Hilfon t ex. Gustavsbergs nyöppnade konsthall är tänkt att visa alla typer av konsthantverk, inte bara det keramiska.

Av egen erfarenhet vet jag att textil konst fortfarande inte är etablerad som ’konst’ annat än i sällsynta fall (Lennart Rodhe bl a – som inte vävde själv), även om Helena Hernmark:s imponerande bildvävar, en del i kolossalformat, har visats här i Dalarna. Man skulle kunna säja att hon tar vid där det naturåtergivande oljemåleriet upphörde under 1900-talet, i synnerhet när färgfotograferingen blev vanlig. Fram till dess var en stor del av oljemåleriet naturtroget avbildande och efterfrågades som sådant, inte minst till porträtt. Genom att Hernmark utgår från kraftigt uppförstorade färgfotografier av naturmotiv och återger dem i en slags rasterteknik i vävningen, tar hon tillbaka det naturtrogna bildskapandet som mer eller mindre lämnats därhän i konstnärliga sammanhang. Hon gjorde stor lycka på 80-talet bland multinationella företag i Amerika som ville ha imponerande vestibuler i sina nybyggda skyskrapor. Garnet kypfärgades på beställning av Lasse Wålstedt i Dala-Floda.

Att textil konst är styvmoderligt behandlad beror förmodligen på att den inte har samma bestående egenskaper som ’olja på duk’. Man törs inte investera i ett material som kan ätas upp av mal t ex. Eller också är det den vanliga genusskillnaden som fortfarande dominerar. Textil har varit kvinnans arbetsområde sen sekler tillbaka, om inte ännu längre. Trots allt får man medge att vävtekniken är etab­lerad i dag i konstsammanhang. Den som däremot väljer att uttrycka sig konstärligt t ex genom färgknyppling i miniatyrformat, riskerar på grund av ren okunnighet hos omgivningen att raskt sorteras ut som ’handarbetande hemmafru som överskattar sig själv’. Det får uppenbarligen räcka med Max Walter Svanbergs pärlbroderier från senare delen av 1900-talet. Erotik i konsten har alltid haft en framskjuten plats i det patriarkala samhällets salonger, oavsett material.

Men för att återgå till designdiskussionen i KONSTNÄREN vill jag åter ge ordet till Sara Kristoffersson: ”’Designart’ behöver knappast vara mer intressant än massproducerad design. Men genom att visas i rum och ingå i ekonomiska system som är förknippade med konst tas prylarna på större allvar. Att kontext och betraktare – inte en sorts inneboende mystisk kärna – spelar en avgörande roll för om något ska kallas konst eller inte kom man dock fram till redan på 1960-talet.” Jag minns våra diskussioner i konstteori på den tiden på Stockholms Universitet: om ett konstverk bara stod i en garderob och aldrig sågs av någon – var det då konst? Animositeten på det seminariet blev mycket hög! Konsten ligger i betraktarens öga, för att travestera ett känt uttalande. Vi som studerade då har Duchamps torkställ för vinflaskor i gott minne, liksom hans pissoar i porslin.

Som kontrast kan det vara intressant att reflektera över Maria Lantz, lärare på Konsthögskolan och Arkitekturskolan, när hon sammanfattar sin syn på konst: ”Konstens roll som bärare av offentliga värderingar, som reflektion över vårt samhälle och vår historia, som debatterande eller kontemplativ är minst lika viktig som en kvalitetsmässig fasad. - - Konst har förmågan att ge en känsla av gemenskap och delande, konsten ger andrum och får oss att växa och känna oss hemma på en plats – även om detta inte kan mätas empiriskt. Det bästa sättet att fundera kring konst är att fundera över hur samhället skulle bli om den inte fanns. - - Konsten finns överallt och har idag, i ett allt mer effektivt och medialiserat samhälle en ytterst viktig funktion. - - /den/ har i allra högsta grad sina eg­na förutsättningar.”

Ja, vilken bild har vi egentligen av dagens konsumtionssamhälle och var får konsten ha sin plats, kan man fråga sig. Designraseriet känner vi igen från TV. Bostadsrätten som ska fräschas upp inför en försäljning, paret som vill förnya ett rum i villan eller lägenheten, ombyggda sommartorp osv. I tidningsställen ser vi den nya hemdesignen exponerad på glättat papper. Timell-effekten är etablerad i dag. ”Designvågen kostar samhället 3.500.000.000:- årligen” (tre och en halv miljard) i uteblivna skatteintäkter påpekar Rasmus Malm. Själv har jag märkt att det numera är populärt att välja ett trevligt mönstrat tygstycke, gärna i modetrendiga färger, spänna det över en kilram och hänga upp det ovanför soffan, i stället för den vanliga dyrgripen som brukar hänga där, men i mer välbärgade hem.

Medan föräldrarna i den välbeställda övre medelklassen girigt bevakar sina penningplaceringar i bättre värden än aktier, sitter ungdomarna uppkopplade framför datorn i online-spel och olika chat-forum. Även här är det trenderna som gäl­ler. I dag kan vad som helst laddas ner hur som helst. Upphovsrätten är ett minne blott. När ska folk sluta konsumera det mest tongivande och trendigaste – och till vilket pris, frågar jag mig med tanke på alla populära auktionsprogram i TV. Loppmarknader går bättre än hantverksmässor numera.

Samtidigt står vi inför en lågkonjunktur som inte haft sin like sen 30-talet. Som vanligt tror beslutsfattare och anslagstilldelare både i regering och kommuner att man kan dra tillbaka de pengar man en gång tilldelade kulturinstitutionerna, - ta från kulturell verksamhet som aldrig har gått ihop ekonomiskt, inte ens under högkonjunkturer! Naturligtvis finns inget att hämta där!

Som avslutning vill jag dela med mig lite av ’designbloggaren’ David Carlsons bidrag med en lista över ”10 säkra tecken på att ett föremål är designart”. Det säkraste tecknet är väl ”om det omringas av en skock designjournalister” medan det mest träffande (i min smak) blir ”om det saknar intellektuell ståndpunkt”.