Länge har textilt konstskapande behandlats styvmoderligt av de stora institutionerna i landet. I början av året skrev jag ett långt inlägg till en av våra mindre dagstidningar om detta. Tyvärr var artikeln för lång, men under tiden jag arbetade om den dök nytt material upp som jag kunde tillfoga.
Det var när jag sökte exakt uppgift om hur många receptorer för oxytocin vi har i handflatorna som jag fick kännedom om Kerstin Uvnäs Mobergs forskning. Förmodligen är hennes forskningsresultat fortfarande mycket provokativa. De första upptäckterna presenterades tillsammans med psykologen Rigmor Robert redan 1994 i boken ”HON & HAN Födda olika” (Brombergs). Tyvärr har boken gått ur handeln och finns inte heller på antikvariat. De som fick tag på den håller tydligen hårt i sina ex. Det är klokt. Innehållet är banbrytande. Frågan är varför man inte ger ut en pocketupplaga?
Några år senare kom redovisningen av Uvnäs Mobergs fortsatta forskning, mycket fylligt och pedagogiskt framställt i LUGN OCH BERÖRING (N&K 2000). Den finns fortfarande i handeln till det facila priset av drygt 400kr, men är väl värd pengarna. Och nu är den tredje boken ute, ”Närhetens Hormon” (N&K) 150 sid.
I mitt fall kastar forskningsresultatet ett förklarande ljus över de avarter av mänskligt beteende vi upplever i dagens moderna samhälle. Orättvisor, missförstånd, perversioner. Genom att tillåta mannens ensidiga dominans gör vi våld på det mänskliga inom oss och skapar en tillvaro, där vi till slut inte kan överleva. Uvnäs Mobergs forskning om oxytocin är helt enkelt livsviktig!
Vi behöver frisläppning av oxytocinet för att ”känna oss trygga och lugna, fungera väl och hålla oss friska. - - Genom närhet, beröring och sex stärker oxytocinet parrelationer, bidrar till att man fäster sig vid varandra - -.” Något att begrunda vid dagens nerskärningar inom kommuner och landsting när det gäller vårdpersonal och undersköterskor. En god beröring gör patienter och vårdtagare friskare! Och det sex Uvnäs Moberg menar är inte pornografi. Hennes forskningsresultat förklarar också, ur min synpunkt, varför så många kvinnor gärna uttrycker sig textilt, liksom Ulf Lundéns insikt att kultur gör oss friskare. Den frisätter nämligen det läkande oxytocinet i våra kroppar.
Så småningom blev min artikel publicerad med maffiga bilder över ett helt uppslag (Dalademokraten Kultur 21 aug 2009). Kraftigt nerskuren i texten tyvärr. Därför återger jag den här i sin ursprungliga omfattning, där förklaringar t ex är lite fylligare.
Numera börjar tuffare textila uttryck visa sig, t ex Britt-Marie Rydbergs arbeten i Smedjebacken, Gamla Meken (se DD 5 okt). Betydligt kraftigare formspråk än i Riksdagens ”Drömda Landskap” (ett pionjärarbete på sin tid).
TEXTIL KONST VS OLJA
EN FREUDIANSK ”TYRKFELSNISSE”?
Nyligen rapporterades om ”traskonst” som visats i Bingsjö kapell (DD 12 maj). Textil- och ”traskonstnären” Maj-Britt Åberg visade sina arbeten på en temagudstjänst. Vad är nu ”traskonst”? Finns ett sådant begrepp? Inte ens rubrikläggaren klarade av anomalin utan satte ”TRASTKONST” i stället.
Starka krafter vill hålla textilkonsten inom hemmets väggar. Hur ska man annars tolka reportaget om Mari-Ann Levin Pölde som presenterades under DD BOSTAD (5 maj)? Hon försörjer sig som utvecklingschef på Samhall och broderar på fritiden. Vilka konstnärer gör inte så? Ytterst få kan leva på sin skapande verksamhet, men det nämns aldrig. Levin Pöldes broderier håller högsta konstnärliga klass av bilderna att döma.
Däremot tvekar man inte att kalla en sammanställning av kaffemuggar med olika mycket mjölk i som föreställer en replik av renässansmålningen Mona Lisa för ”konst”, när det med fog borde kallas ”hantverk” eller på sin höjd ”konsthantverk”. Att en konstnär har utfört arbetet sorterar det inte självklart under begreppet ”konst”.
Vad är det då som kvalificerar till benämningen ”konst” och ”konstnär”? De ”rätta” skolorna? 10-åriga arbetsstipendier? Val av ”godkänd” teknik? ”Rätt” kontaktnät? Eller är det bara gamla fördomar som bestämmer vad som är ”konst” och vem som är ”konstnär”? Vilken är egentligen skillnaden mellan en bild i olja och en i textil, när det gäller metod och verkan?
ATT MÅLA I OLJA
Arne Isacsson brukar hävda att det tar 10 år, innan man lärt sig flytta färgen från paletten till duken. Då har det redan tagit 10 år att lära sig blanda färgen så att den fortfarande ger samma nyans som det föregående penseldraget och dessutom ”behåller sin vibration” som han kallar det: ”Annars blir det bara kladdigt!” I det fallet skiljer sig oljan från medeltidens äggtempera, som läggs i ett homogent färgfält över ytan och därefter täcks med olja (som i det gamla ikonmåleriet).
Isacsson kunde också berätta om en kollega, vars namn jag glömt, som gärna experimenterade med grönt i sitt måleri. När han arbetade med ett päronstileben var all grön oljefärg slut i affärerna i omgivande tätorter (han bodde i glesbygd). Det ger en uppfattning om trägenheten i utövandet av oljemåleriet: blanda, lägga på, skrapa bort, blanda igen…”Men när han var färdig, kunde man känna doften av päronen!” avslutade Isacsson.
Kanske är det samma skicklighet Zorn utövade i sitt avbildande av den nakna kvinnokroppen och som får Tomas Holst (DD 14 jan -09) att utbrista: ” – mulliga och mogna flickor som fortfarande luktar kvinna – ” (före Glamourens Epok med slätrakade lemmar, trimmad bikinilinje, deodoranter och spray). Zorn kunde ju också måla rena porrmotiv med vidöppna sköten, förfalskningar dyker då och då upp hos polisen. Förmodligen luktar det ännu mer kvinna där än om färgbilderna i en porrtidning eller på porrsajterna på nätet.
FÄRGBLANDNING I TEXTIL
Hur blandar man då färgerna i den textila konsten? Att färga varje garntråd i den absolut rätta nyansen låter sig helt enkelt inte göras. I stället får färgen ”blandas i betraktarens öga”, ett sätt som Helena Hernmark använder i sina ’raster-vävar’ med 6-8 dubbla ulltrådar i inslagen (se DD 15 dec -08). Det finns även andra sätt att blanda färgnyanser i en väv, genom randningar, snärjning eller olika färg i varp respektive inslag. Men det är fortfarande i betraktarens öga den slutliga nyansen uppstår. Pointillisterna i oljemåleriets ungdom gjorde liknande färgoptiska experiment genom att pricka färgen på duken. I tuftning, rya och flossa använder man också pricktekniken för att låta färgerna blandas under iakttagandets process.
Det är påfallande många kvinnor som arbetar i textil i stället för olja jämfört med män. Nummer 1 i år av BILDKONSTNÄREN (SK:s organ) har temat ”Textil/Broderi”. Två män nämns i sällskap med elva (11) kvinnor. Hur kommer det sig?
MEDFÖDDA SKILLNADER
Är det enbart mängden oxytocinreceptorer i handflatorna, det taktila i processen, som är orsaken? Människan har ju flest sådana mottagare i handen jämfört med alla andra däggdjur. I fingertopparna finns 5 000 (femtusen) receptorer på varje kvadratmillimeter som gör att vi gärna klappar mjuka djur, knådar deg, tar på varann mm.
Så här skriver docent Kerstin Uvnäs Moberg: ”Kvinnor och män skiljer sig åt i nästan varje kroppslig funktion. - - En principiellt mycket viktig skillnad mellan könen är att kvinnors känslighet för beröring är bättre utvecklad än mäns. Skillnaden är så stor att den mest beröringsokänsliga kvinna är känsligare än den känsligaste man! - - ”
”Synsinnet skiljer också mellan könen. Kvinnor ser bättre än män i mörker och de är också känsligare för det röda ljusets spektrum. Män, å andra sidan, ser bättre än kvinnor i ljus. En annan viktig skillnad är att män har ett smalare synfält, ett slags tunnelsyn med en bättre förmåga att se djup och detaljer. Kvinnor har ett bredare synfält, och information från ett större område kan bearbetas samtidigt. Även när det gäller övriga känselsinnen som smak och lukt har skillnader mellan könen registrerats. - - ”
”Om vi lämnar känselsinnet därhän - - finner vi, förutom det odiskutabla faktum att män har en större muskelmassa och är fysiskt starkare än kvinnor, att de är bättre på att samordna synintryck med muskelrörelser. - - Kvinnor är i gengäld bättre än män på att utföra fina rörelser med händerna.” (Robert – Uvnäs Moberg, HON & HAN Födda olika, Brombergs 1994, s 30f)
MANLIGT BILDSKAPANDE – LUKTEN
Ligger möjligen mannens preferens för oljefärger och penslar djupare, längre tillbaka i människans kulturella utveckling? När jägarens hand så småningom förlängdes av jaktspjutet (redan under äldre stenålder – 30 000 år tillbaka) och fingrarnas kaströrelse kunde förknippas med lukten av blod? För att kunna genomborra bytet med en vass stenspets var man tvungen att befinna sig på bara några meters avstånd. Är detta grundvalen i oljemåleriets genomgående manliga prägling? Är det fokuseringen på en avgränsad sinnesupplevelse som är utslagsgivande för det manliga valet av konstnärligt uttrycksmedel? Att i penselns förlängning av fingrarna skapa/uppleva nya dofter?
Lukten är vårt mest ursprungliga sinne. Av samtliga de nerver, som kommer från kroppens alla delar och som korsas före inträdet i hjärnan, är det enbart luktnerven som går rakt in från näshålan utan någon delning eller korsning. Det betyder att luktsinnet var det första sinne som utvecklades i djurriket, kanske på maskstadiet då det inte ens fanns uppdelning i kön.
KVINNLIGT BILDSKAPANDE – KÄNSLAN
I en bildväv är det av allt att döma inte doftupplevelsen som eftersträvas i första hand. ”En annan närvaro och ett sinnligare djup”, som Ulf Lundén (DD:s kulturredaktör) uttryckte det i sin recension av Lisbeth Claesson, när hon hade utställning i Borlänge i början av året. Han skrev vidare: ”Alla dessa tre vävar för oss längre in i landskapets olika element där människan sätts i relation till den oändlighet som omger oss.” (DD 14 jan -09)
I den textila bildens struktur aktualiseras inte luktsinnet med andra ord. I stället tar känslan och tankarna över. Betraktaren vänder sig inåt, börjar en associationskedja som kanske mer liknar sökandet i en labyrint eller kanske leder till ett meditativt tillstånd. Skillnaden bottnar i medfödda egenskaper.
Jag citerar ur HON & HAN Födda olika s 45f:
”FOKUSERAT MANLIGT TÄNKANDE.
Det fokuserade tänkandet karakteriseras liksom den fokuserade blicken av en bättre förmåga att se detaljer tydligt medan förmågan att se helhet avtar. - - När musklerna i och runt ögat dras samman kontraheras ofta också andra muskelsystem. - - När tanken skärps liksom när blicken fokuseras tenderar känslolivet att stängas av.”
”BREDSPEKTRIGT ’KVINNLIGT’ TÄNKANDE.
Vidvinkelblicken är förknippad med en annan sorts uppmärksamhet än den fokuserade. - - Den vida blickens ’tänkesätt’ är samtidigt öppet för associationer, minnen och känsloimpulser inifrån. - - Helhetsbilder och sammanhang framträder medan detaljer och gränser får mindre betydelse. Logikens lineära tänkande ersätts av cirklande associationer och infall där del kan stå för helhet eller tvärtom och ge information på ett intuitivt sätt. Samtidigt öppnas sinnena och man får tillgång till sina innersta känslor.”
VÄRDERINGEN AV BILDKONST
Ulf Lundén påpekar i DD 17 januari -09: ”Blir vi friskare av kultur? Det påstår flera forskargrupper som undersökt saken. Min egen erfarenhet pekar på det faktum att jag inte varit sjukskriven en dag sedan jag axlade ansvaret för DD:s kultursidor. - - Forskningen visar också att man behöver inte vara aktiv själv. Det räcker med att titta på konst, teater, lyssna på musik eller läsa en bok för att utveckla sin hjärna.” – och även sitt hjärta, skulle jag vilja tillägga.
Varför är detta introverta förhållningssätt inte lika uppskattat i dag? Varför placeras det textila konstverket lägre i värde än det målade? Saknar vi den direkta doftupplevelsen som vi tidigare självklart fick genom livet ute i naturen? Varför saknar vi då inte den inåtvända ron i betraktandet?
Lever vi i en tid med alltför stor brådska? Där pulsen sätts av alla de maskiner vi omger oss med, inte minst när vi tar oss till och från hemmet. I staden är det framför allt trafiken som driver upp tempot. Att skynda över gatan när grön gubbe lyser. Att springa efter bussen eller tåget. Att trycka gasen i botten efter trafikljusets växling.
Eller är det bara mannens dominanta roll i vårt samhälle som ger oljan högre status än textilen? I anmälningen till Konstnärernas Höstsalong på Kistamässan i år räknas de ”godkända” teknikerna upp: ”måleri - akvarell – foto (sic!) – skulptur – teckning – installation”. Textil däremot får vackert ordna in sig under ”konsthantverk”.
Jag vill avsluta med ett par citat ur HON & HAN Födda olika (s 46):
”Över hela världen anser man kvinnorna vara mer intuitiva, empatiska men också mer vidskepliga än männen. Men det vi kallar vidskeplighet, hänsyn till ’tecken’ och sammanträffande händelser, kan vara ’tunnelperspektivets’ rationella vidskeplighet inför ett sätt att orientera sig med hjälp av intuition och det icke-logiska intellektet. Känslor, föraningar, fantasier och drömmar uttrycks bäst genom analogier och metaforer. Att naturvetenskapen och beteendevetenskaperna ännu inte har funnit ett passande språk för vissa naturliga fenomen betyder ju inte att sådana inte existerar. Det kan i stället tyda på att ’tunnelspråket’ som passar vänsterhjärnans funktionssätt har begränsningar när det gäller att formulera det sannolikt mer ursprungliga ’tänkandet’ i högerhjärnan.” Vänster hjärnhalva anses härbärgera fler ’manliga’ egenskaper, medan höger betraktas som mer ’kvinnlig’ (se utförligare diskussion om detta på s 33ff i nämnda bok).
Samt från s 56: ”Den som kan variera de två sätten att uppleva och verka ’inser’ och ’erfar’ mer än den som är enögd och ensidig.”
tisdag, oktober 27
tisdag, januari 27
Design i stället för konst
I höstas kom KONSTNÄREN ut med ett dubbelnummer 2-3/2008 (från KIF och KRO) med temat ”designart”, dvs design som vår tids nya konstart. Jag gjorde en sammanfattning och skickade till kulturredaktör Ulf Lundén på Dalademokraten. Han gav mej ett helt uppslag i tidningen den 15 december. Uppmuntrad av detta publicerar jag nu artikeln här, så folk även utanför Dalarna förhoppningsvis kan läsa den.
Ledaren har rubriken: ”Postkonsten är över oss” och jag citerar: ”På nystartade gallerier och konstmässor runt om i världen säljs idag design på samma villkor som konst. - - Vi på KONSTNÄREN har valt att mynta begreppet Postkonst för att sätta ett namn på den allmänna tendensen att låna av konstens aura och trovärdighet. - - Postkonsten ställer alla institutionella konstbegrepp på ända. Den går knappt att skilja från den vanliga konsten. Den ser ut som konst. Den kostar som konst och den visas på ställen som ser ut som konstgallerier.”
Martin Aagård presenterar designgruppen Front, ”Sveriges största designstjärnor” som består av fyra unga kvinnor utbildade på Konstfack i industridesign. De är bl a kända för sin hästlampa (i naturlig storlek – hästen alltså, pris ca 40 000 kr) och jobbar i ett gammalt bussgarage på Södermalm i Stockholm. De började sin verksamhet med att intervjua ca 100 människor i hemmiljö om vilka saker de kände mest för. Resultatet av den undersökningen använder sig gruppen av fortfarande i sin produktion. Här ser jag ’igenkänningsfaktorn’ verkställd som marknadsföring och säljmöjlighet. Trots alla yttre olikheter är vi ändå människor inombords. Som biologisk art har vi faktiskt inte förändrats särskilt mycket på de 30 000 år den moderna människan vandrat på jorden, alla yttre förändringar i omgivningen till trots. Kanske detta är bakgrunden till gruppens stora popularitet utomlands? Att de hittat något ’allmänmänskligt’ att saluföra?
Gruppen berättar att även inom design gäller det att visa sig i de ”rätta sammanhangen” som en del av marknadsföringen. Att sälja till rätt museum och liknande. Att komma på hur man skaffar sig ett bra nätverk genom att synas i de rätta kretsarna och att undvika ryska samlare t ex. Enbart i Japan, som gruppen besökt, examineras 200 000 designers varje år. ”I designvärlden är det jättesvårt att bara få visa sin portofolie för ett företag”, vittnar en av medlemmarna. Detta gäller även i Europa.
Den nya datatekniken som används för animeringar i filmvärlden ger i själva verket oanade möjligheter att producera föremål (i plastliknande material), vilket gruppen tagit till sig. Som upplysning kan jag nämna att i ’bakom kulisserna’-reportage både i TV och på DVD:er kan man få en god uppfattning om det omfattande förarbete i 3-dimensionell form som krävs för att kunna skapa fullständig illusion på bioduken. Men tekniken är fortfarande mycket dyrbar och kan bara användas till små serier. De i sin tur blir attraktiva för de samlare, som hellre investerar i konst eller konstdesign inför den lågkonjunktur som väntar på grund av den pågående bankkrisen. Vilket ger Front möjlighet att förverkliga fler av sina idéer.
Sara Kristoffersson, lärare i designhistoria och designteori på Konstfack, redovisar på ett övertygande sätt varför konstpubliken börjat köpa möbler i stället för tavlor. Som exempel har vi ju Carl Malmsten här hemma och nyligen hade DD ett reportage om Bruno Mathsson. ”Korta serier, unika verk och höga priser är helt enkelt ett system som konstvärlden förstår sig på.” Det gäller att hålla sig informerad om vad som är inne.
Hon berättar att vårt moderna konstbegrepp började utvecklas först under upplysningstiden på 1700-talet. ”Konsten frigjordes, eller isolerades, från sina tidigare uppgifter i samhället som religiösa, sociala och politiska. I stället fick den egna, estetiska mål och rum – gallerier och museer – skapade för just konsten.” Den tyska filosofen Immanuel Kant fastställde att konstverket är föremål för ”intresselös njutning” och på 1800-talet präglades uttrycket l’art pour l’art – konst för konstens egen skull – och som statuskommunikation, skulle jag vilja tillägga.
Fortfarande är det nyttoaspekten ”som skiljer konst från besläktade genrer som arkitektur, mode och design” som i sin tur betraktas som mindre viktiga eller värdefulla. Vilket automatiskt placerar t ex textil och keramik på en plats av lägre rang, för att inte tala om plast, men det börjar rätta till sig nu, i samlarsyfte åtminstone vill jag påstå. ”Den viktigaste kardinaldygden i konstvärlden är autenticitet – ett slags nav med ett flertal närbesläktade adelsmärken som unicitet, närvaro, integritet och originalitet.”
Design dyker upp i samband med industrialismens massproducering av föremål, där det är tillverkaren som bestämmer material och kvalitetsnivå. Jag kan upplysa om att i det gamla bondesamhället var det kunden som kom med sin beställning till hantverkaren och bestämde syfte, material och inte minst kvalitet i utförandet, något som Willy Maria Lundberg tog upp igen på 1960-talet här i Sverige med sitt krav på VDN-deklaration av varor.
Industrialiseringen kom naturligtvis att hota konstutövandet, vilket ledde till att unicitet och originalitet började vara ännu viktigare än tidigare. Ett annat sätt att skydda den konstnärliga kvalitén blev att ge ut begränsade serier. Men det fanns också konstnärer som försökte integrera den nya trenden i sitt skapande. De vände sig mot den romantiska synen på konst genom att försöka avskaffa måleriet och i stället satsa på industridesign och fotografi.
På 1960-talet exploderar massmediala medier (inte minst TV) och vissa konstnärer speglar sin samtid genom att använda uttryck från reklam och populärkultur. Vem känner inte till Andy Warhol? I slutet av 1990-talet kommer så begreppet ”designart”. Det fick representera ”projekt med en klart ideologisk eller politisk prägel” som visades på gallerier och konstinstitutioner. Kristoffersson konstaterar: ”Men från att ha varit en kulturell företeelse har ’designart’ nu blivit ett kommersiellt fenomen.”
I Sverige visar man vanligen inte design på konstgallerier. Under hela 1990-talet har konsthantverket fått stå i skamvrån, men nu börjar det bli trendigt. Den yngre generationen formgivare och konstnärer arbetar gärna gränsöverskridande, även om det förekommit tidigare, som hos keramikern Herta Hilfon t ex. Gustavsbergs nyöppnade konsthall är tänkt att visa alla typer av konsthantverk, inte bara det keramiska.
Av egen erfarenhet vet jag att textil konst fortfarande inte är etablerad som ’konst’ annat än i sällsynta fall (Lennart Rodhe bl a – som inte vävde själv), även om Helena Hernmark:s imponerande bildvävar, en del i kolossalformat, har visats här i Dalarna. Man skulle kunna säja att hon tar vid där det naturåtergivande oljemåleriet upphörde under 1900-talet, i synnerhet när färgfotograferingen blev vanlig. Fram till dess var en stor del av oljemåleriet naturtroget avbildande och efterfrågades som sådant, inte minst till porträtt. Genom att Hernmark utgår från kraftigt uppförstorade färgfotografier av naturmotiv och återger dem i en slags rasterteknik i vävningen, tar hon tillbaka det naturtrogna bildskapandet som mer eller mindre lämnats därhän i konstnärliga sammanhang. Hon gjorde stor lycka på 80-talet bland multinationella företag i Amerika som ville ha imponerande vestibuler i sina nybyggda skyskrapor. Garnet kypfärgades på beställning av Lasse Wålstedt i Dala-Floda.
Att textil konst är styvmoderligt behandlad beror förmodligen på att den inte har samma bestående egenskaper som ’olja på duk’. Man törs inte investera i ett material som kan ätas upp av mal t ex. Eller också är det den vanliga genusskillnaden som fortfarande dominerar. Textil har varit kvinnans arbetsområde sen sekler tillbaka, om inte ännu längre. Trots allt får man medge att vävtekniken är etablerad i dag i konstsammanhang. Den som däremot väljer att uttrycka sig konstärligt t ex genom färgknyppling i miniatyrformat, riskerar på grund av ren okunnighet hos omgivningen att raskt sorteras ut som ’handarbetande hemmafru som överskattar sig själv’. Det får uppenbarligen räcka med Max Walter Svanbergs pärlbroderier från senare delen av 1900-talet. Erotik i konsten har alltid haft en framskjuten plats i det patriarkala samhällets salonger, oavsett material.
Men för att återgå till designdiskussionen i KONSTNÄREN vill jag åter ge ordet till Sara Kristoffersson: ”’Designart’ behöver knappast vara mer intressant än massproducerad design. Men genom att visas i rum och ingå i ekonomiska system som är förknippade med konst tas prylarna på större allvar. Att kontext och betraktare – inte en sorts inneboende mystisk kärna – spelar en avgörande roll för om något ska kallas konst eller inte kom man dock fram till redan på 1960-talet.” Jag minns våra diskussioner i konstteori på den tiden på Stockholms Universitet: om ett konstverk bara stod i en garderob och aldrig sågs av någon – var det då konst? Animositeten på det seminariet blev mycket hög! Konsten ligger i betraktarens öga, för att travestera ett känt uttalande. Vi som studerade då har Duchamps torkställ för vinflaskor i gott minne, liksom hans pissoar i porslin.
Som kontrast kan det vara intressant att reflektera över Maria Lantz, lärare på Konsthögskolan och Arkitekturskolan, när hon sammanfattar sin syn på konst: ”Konstens roll som bärare av offentliga värderingar, som reflektion över vårt samhälle och vår historia, som debatterande eller kontemplativ är minst lika viktig som en kvalitetsmässig fasad. - - Konst har förmågan att ge en känsla av gemenskap och delande, konsten ger andrum och får oss att växa och känna oss hemma på en plats – även om detta inte kan mätas empiriskt. Det bästa sättet att fundera kring konst är att fundera över hur samhället skulle bli om den inte fanns. - - Konsten finns överallt och har idag, i ett allt mer effektivt och medialiserat samhälle en ytterst viktig funktion. - - /den/ har i allra högsta grad sina egna förutsättningar.”
Ja, vilken bild har vi egentligen av dagens konsumtionssamhälle och var får konsten ha sin plats, kan man fråga sig. Designraseriet känner vi igen från TV. Bostadsrätten som ska fräschas upp inför en försäljning, paret som vill förnya ett rum i villan eller lägenheten, ombyggda sommartorp osv. I tidningsställen ser vi den nya hemdesignen exponerad på glättat papper. Timell-effekten är etablerad i dag. ”Designvågen kostar samhället 3.500.000.000:- årligen” (tre och en halv miljard) i uteblivna skatteintäkter påpekar Rasmus Malm. Själv har jag märkt att det numera är populärt att välja ett trevligt mönstrat tygstycke, gärna i modetrendiga färger, spänna det över en kilram och hänga upp det ovanför soffan, i stället för den vanliga dyrgripen som brukar hänga där, men i mer välbärgade hem.
Medan föräldrarna i den välbeställda övre medelklassen girigt bevakar sina penningplaceringar i bättre värden än aktier, sitter ungdomarna uppkopplade framför datorn i online-spel och olika chat-forum. Även här är det trenderna som gäller. I dag kan vad som helst laddas ner hur som helst. Upphovsrätten är ett minne blott. När ska folk sluta konsumera det mest tongivande och trendigaste – och till vilket pris, frågar jag mig med tanke på alla populära auktionsprogram i TV. Loppmarknader går bättre än hantverksmässor numera.
Samtidigt står vi inför en lågkonjunktur som inte haft sin like sen 30-talet. Som vanligt tror beslutsfattare och anslagstilldelare både i regering och kommuner att man kan dra tillbaka de pengar man en gång tilldelade kulturinstitutionerna, - ta från kulturell verksamhet som aldrig har gått ihop ekonomiskt, inte ens under högkonjunkturer! Naturligtvis finns inget att hämta där!
Som avslutning vill jag dela med mig lite av ’designbloggaren’ David Carlsons bidrag med en lista över ”10 säkra tecken på att ett föremål är designart”. Det säkraste tecknet är väl ”om det omringas av en skock designjournalister” medan det mest träffande (i min smak) blir ”om det saknar intellektuell ståndpunkt”.
Ledaren har rubriken: ”Postkonsten är över oss” och jag citerar: ”På nystartade gallerier och konstmässor runt om i världen säljs idag design på samma villkor som konst. - - Vi på KONSTNÄREN har valt att mynta begreppet Postkonst för att sätta ett namn på den allmänna tendensen att låna av konstens aura och trovärdighet. - - Postkonsten ställer alla institutionella konstbegrepp på ända. Den går knappt att skilja från den vanliga konsten. Den ser ut som konst. Den kostar som konst och den visas på ställen som ser ut som konstgallerier.”
Martin Aagård presenterar designgruppen Front, ”Sveriges största designstjärnor” som består av fyra unga kvinnor utbildade på Konstfack i industridesign. De är bl a kända för sin hästlampa (i naturlig storlek – hästen alltså, pris ca 40 000 kr) och jobbar i ett gammalt bussgarage på Södermalm i Stockholm. De började sin verksamhet med att intervjua ca 100 människor i hemmiljö om vilka saker de kände mest för. Resultatet av den undersökningen använder sig gruppen av fortfarande i sin produktion. Här ser jag ’igenkänningsfaktorn’ verkställd som marknadsföring och säljmöjlighet. Trots alla yttre olikheter är vi ändå människor inombords. Som biologisk art har vi faktiskt inte förändrats särskilt mycket på de 30 000 år den moderna människan vandrat på jorden, alla yttre förändringar i omgivningen till trots. Kanske detta är bakgrunden till gruppens stora popularitet utomlands? Att de hittat något ’allmänmänskligt’ att saluföra?
Gruppen berättar att även inom design gäller det att visa sig i de ”rätta sammanhangen” som en del av marknadsföringen. Att sälja till rätt museum och liknande. Att komma på hur man skaffar sig ett bra nätverk genom att synas i de rätta kretsarna och att undvika ryska samlare t ex. Enbart i Japan, som gruppen besökt, examineras 200 000 designers varje år. ”I designvärlden är det jättesvårt att bara få visa sin portofolie för ett företag”, vittnar en av medlemmarna. Detta gäller även i Europa.
Den nya datatekniken som används för animeringar i filmvärlden ger i själva verket oanade möjligheter att producera föremål (i plastliknande material), vilket gruppen tagit till sig. Som upplysning kan jag nämna att i ’bakom kulisserna’-reportage både i TV och på DVD:er kan man få en god uppfattning om det omfattande förarbete i 3-dimensionell form som krävs för att kunna skapa fullständig illusion på bioduken. Men tekniken är fortfarande mycket dyrbar och kan bara användas till små serier. De i sin tur blir attraktiva för de samlare, som hellre investerar i konst eller konstdesign inför den lågkonjunktur som väntar på grund av den pågående bankkrisen. Vilket ger Front möjlighet att förverkliga fler av sina idéer.
Sara Kristoffersson, lärare i designhistoria och designteori på Konstfack, redovisar på ett övertygande sätt varför konstpubliken börjat köpa möbler i stället för tavlor. Som exempel har vi ju Carl Malmsten här hemma och nyligen hade DD ett reportage om Bruno Mathsson. ”Korta serier, unika verk och höga priser är helt enkelt ett system som konstvärlden förstår sig på.” Det gäller att hålla sig informerad om vad som är inne.
Hon berättar att vårt moderna konstbegrepp började utvecklas först under upplysningstiden på 1700-talet. ”Konsten frigjordes, eller isolerades, från sina tidigare uppgifter i samhället som religiösa, sociala och politiska. I stället fick den egna, estetiska mål och rum – gallerier och museer – skapade för just konsten.” Den tyska filosofen Immanuel Kant fastställde att konstverket är föremål för ”intresselös njutning” och på 1800-talet präglades uttrycket l’art pour l’art – konst för konstens egen skull – och som statuskommunikation, skulle jag vilja tillägga.
Fortfarande är det nyttoaspekten ”som skiljer konst från besläktade genrer som arkitektur, mode och design” som i sin tur betraktas som mindre viktiga eller värdefulla. Vilket automatiskt placerar t ex textil och keramik på en plats av lägre rang, för att inte tala om plast, men det börjar rätta till sig nu, i samlarsyfte åtminstone vill jag påstå. ”Den viktigaste kardinaldygden i konstvärlden är autenticitet – ett slags nav med ett flertal närbesläktade adelsmärken som unicitet, närvaro, integritet och originalitet.”
Design dyker upp i samband med industrialismens massproducering av föremål, där det är tillverkaren som bestämmer material och kvalitetsnivå. Jag kan upplysa om att i det gamla bondesamhället var det kunden som kom med sin beställning till hantverkaren och bestämde syfte, material och inte minst kvalitet i utförandet, något som Willy Maria Lundberg tog upp igen på 1960-talet här i Sverige med sitt krav på VDN-deklaration av varor.
Industrialiseringen kom naturligtvis att hota konstutövandet, vilket ledde till att unicitet och originalitet började vara ännu viktigare än tidigare. Ett annat sätt att skydda den konstnärliga kvalitén blev att ge ut begränsade serier. Men det fanns också konstnärer som försökte integrera den nya trenden i sitt skapande. De vände sig mot den romantiska synen på konst genom att försöka avskaffa måleriet och i stället satsa på industridesign och fotografi.
På 1960-talet exploderar massmediala medier (inte minst TV) och vissa konstnärer speglar sin samtid genom att använda uttryck från reklam och populärkultur. Vem känner inte till Andy Warhol? I slutet av 1990-talet kommer så begreppet ”designart”. Det fick representera ”projekt med en klart ideologisk eller politisk prägel” som visades på gallerier och konstinstitutioner. Kristoffersson konstaterar: ”Men från att ha varit en kulturell företeelse har ’designart’ nu blivit ett kommersiellt fenomen.”
I Sverige visar man vanligen inte design på konstgallerier. Under hela 1990-talet har konsthantverket fått stå i skamvrån, men nu börjar det bli trendigt. Den yngre generationen formgivare och konstnärer arbetar gärna gränsöverskridande, även om det förekommit tidigare, som hos keramikern Herta Hilfon t ex. Gustavsbergs nyöppnade konsthall är tänkt att visa alla typer av konsthantverk, inte bara det keramiska.
Av egen erfarenhet vet jag att textil konst fortfarande inte är etablerad som ’konst’ annat än i sällsynta fall (Lennart Rodhe bl a – som inte vävde själv), även om Helena Hernmark:s imponerande bildvävar, en del i kolossalformat, har visats här i Dalarna. Man skulle kunna säja att hon tar vid där det naturåtergivande oljemåleriet upphörde under 1900-talet, i synnerhet när färgfotograferingen blev vanlig. Fram till dess var en stor del av oljemåleriet naturtroget avbildande och efterfrågades som sådant, inte minst till porträtt. Genom att Hernmark utgår från kraftigt uppförstorade färgfotografier av naturmotiv och återger dem i en slags rasterteknik i vävningen, tar hon tillbaka det naturtrogna bildskapandet som mer eller mindre lämnats därhän i konstnärliga sammanhang. Hon gjorde stor lycka på 80-talet bland multinationella företag i Amerika som ville ha imponerande vestibuler i sina nybyggda skyskrapor. Garnet kypfärgades på beställning av Lasse Wålstedt i Dala-Floda.
Att textil konst är styvmoderligt behandlad beror förmodligen på att den inte har samma bestående egenskaper som ’olja på duk’. Man törs inte investera i ett material som kan ätas upp av mal t ex. Eller också är det den vanliga genusskillnaden som fortfarande dominerar. Textil har varit kvinnans arbetsområde sen sekler tillbaka, om inte ännu längre. Trots allt får man medge att vävtekniken är etablerad i dag i konstsammanhang. Den som däremot väljer att uttrycka sig konstärligt t ex genom färgknyppling i miniatyrformat, riskerar på grund av ren okunnighet hos omgivningen att raskt sorteras ut som ’handarbetande hemmafru som överskattar sig själv’. Det får uppenbarligen räcka med Max Walter Svanbergs pärlbroderier från senare delen av 1900-talet. Erotik i konsten har alltid haft en framskjuten plats i det patriarkala samhällets salonger, oavsett material.
Men för att återgå till designdiskussionen i KONSTNÄREN vill jag åter ge ordet till Sara Kristoffersson: ”’Designart’ behöver knappast vara mer intressant än massproducerad design. Men genom att visas i rum och ingå i ekonomiska system som är förknippade med konst tas prylarna på större allvar. Att kontext och betraktare – inte en sorts inneboende mystisk kärna – spelar en avgörande roll för om något ska kallas konst eller inte kom man dock fram till redan på 1960-talet.” Jag minns våra diskussioner i konstteori på den tiden på Stockholms Universitet: om ett konstverk bara stod i en garderob och aldrig sågs av någon – var det då konst? Animositeten på det seminariet blev mycket hög! Konsten ligger i betraktarens öga, för att travestera ett känt uttalande. Vi som studerade då har Duchamps torkställ för vinflaskor i gott minne, liksom hans pissoar i porslin.
Som kontrast kan det vara intressant att reflektera över Maria Lantz, lärare på Konsthögskolan och Arkitekturskolan, när hon sammanfattar sin syn på konst: ”Konstens roll som bärare av offentliga värderingar, som reflektion över vårt samhälle och vår historia, som debatterande eller kontemplativ är minst lika viktig som en kvalitetsmässig fasad. - - Konst har förmågan att ge en känsla av gemenskap och delande, konsten ger andrum och får oss att växa och känna oss hemma på en plats – även om detta inte kan mätas empiriskt. Det bästa sättet att fundera kring konst är att fundera över hur samhället skulle bli om den inte fanns. - - Konsten finns överallt och har idag, i ett allt mer effektivt och medialiserat samhälle en ytterst viktig funktion. - - /den/ har i allra högsta grad sina egna förutsättningar.”
Ja, vilken bild har vi egentligen av dagens konsumtionssamhälle och var får konsten ha sin plats, kan man fråga sig. Designraseriet känner vi igen från TV. Bostadsrätten som ska fräschas upp inför en försäljning, paret som vill förnya ett rum i villan eller lägenheten, ombyggda sommartorp osv. I tidningsställen ser vi den nya hemdesignen exponerad på glättat papper. Timell-effekten är etablerad i dag. ”Designvågen kostar samhället 3.500.000.000:- årligen” (tre och en halv miljard) i uteblivna skatteintäkter påpekar Rasmus Malm. Själv har jag märkt att det numera är populärt att välja ett trevligt mönstrat tygstycke, gärna i modetrendiga färger, spänna det över en kilram och hänga upp det ovanför soffan, i stället för den vanliga dyrgripen som brukar hänga där, men i mer välbärgade hem.
Medan föräldrarna i den välbeställda övre medelklassen girigt bevakar sina penningplaceringar i bättre värden än aktier, sitter ungdomarna uppkopplade framför datorn i online-spel och olika chat-forum. Även här är det trenderna som gäller. I dag kan vad som helst laddas ner hur som helst. Upphovsrätten är ett minne blott. När ska folk sluta konsumera det mest tongivande och trendigaste – och till vilket pris, frågar jag mig med tanke på alla populära auktionsprogram i TV. Loppmarknader går bättre än hantverksmässor numera.
Samtidigt står vi inför en lågkonjunktur som inte haft sin like sen 30-talet. Som vanligt tror beslutsfattare och anslagstilldelare både i regering och kommuner att man kan dra tillbaka de pengar man en gång tilldelade kulturinstitutionerna, - ta från kulturell verksamhet som aldrig har gått ihop ekonomiskt, inte ens under högkonjunkturer! Naturligtvis finns inget att hämta där!
Som avslutning vill jag dela med mig lite av ’designbloggaren’ David Carlsons bidrag med en lista över ”10 säkra tecken på att ett föremål är designart”. Det säkraste tecknet är väl ”om det omringas av en skock designjournalister” medan det mest träffande (i min smak) blir ”om det saknar intellektuell ståndpunkt”.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)